Lisa Magnusson om den bristande rättssäkerheten i godmanskapssystemet

Inslag sänt i OBS i P1 20130909

Under sommaren har vi kunnat läsa om en man som hade hittats inlåst i en städskrubb. Den gode man som ansvarade för hans välmående visade sig ha 60-70 uppdrag, och tjänade över 600 000 om året. Vi har även kunnat läsa om förvaltaren i Skellefteå som ofredade sina klienter sexuellt, och om den folkkära sångerskan Alice Babs, vars förvaltare förbjudit henne att träffa sina vänner. Vad är det för system där det kan gå till såhär?

Allting började när lagen gjordes om 1989. Det som tidigare hade hetat omyndigförklaring delades upp i godmanskap och förvaltarskap. Lite förenklat kan man säga att godmanskapet är till för dem som klarar sig själva med lite hjälp, och att förvaltarskapet skall användas för dem som behöver mer omfattande assistans. Tanken var att det här nya systemet skulle vara mer flexibelt, och se till varje enskild persons särskilda behov. Det var ju alla möjliga sorters människor det handlade om: Föräldralösa barn, psykiskt sjuka, missbrukare, personer med funktionsnedsättningar, äldre. De allra flesta av dem bodde på institution. De gode männen och förvaltarna skulle fungera som ett extra stöd i kontakten med omvärlden, kanske hjälpa till med något bankärende då och då. Eftersom uppdraget var så begränsat ställdes inga särskilda krav på dem som antog sig dem, annat än de skulle vara över 18 år, inte ha några ekonomiska bekymmer eller ett kriminellt förflutet. Men de behövde inte ha någon särskild kompetens, och de gavs heller ingen utbildning.

Den första tiden fungerade systemet ganska bra. Men i början av 90-talet genomfördes en sjukvårdsreform som medförde att institutionerna stängdes. De som hade levt där skulle nu istället bo själva ute i samhället och få hjälp av kommunerna med det de behövde. Sedan dess har många av de här människorna i praktiken inte haft någon annan att ty sig till än sin gode man eller förvaltare. Det förs ingen statistik, och görs ingen uppföljning av hur verksamheten fungerar. Insynen för journalister är obefintlig eftersom de flesta ärenden är sekretessbelagda. För att få tillgång till akter måste man ha den gode mannens eller förvaltarens godkännande. Den som inte vill bli granskad kan därför helt enkelt bara säga nej. Särskilt personer som är satta under förvaltarskap har förstås också svårt att kräva sin rätt, inte minst för att de ofta inte har någon insyn alls i sitt eget liv. Många har ingen koll på sin ekonomi, de får inte ha telefon, de får inte öppna sin post, inte träffa andra än dem som förvaltaren har godkänt.

Rätten att yttra sig i domstol i ärenden som gäller en själv är fastslagen både i FN:s konvention om mänskliga rättigheter och i Europakonventionen. Men vad gäller förvaltarskapsärenden kringgås den ständigt. Det sker med hjälp av en särskild formulering i det färdigtryckta läkarintyg som är obligatoriskt när någon skall sättas under god man eller förvaltare. I läkarintyget tillfrågas läkaren om personen saken gäller "kan höras utan att det medför skada för honom eller henne". Det betyder att det alltså är upp till läkarna ute på vårdcentralerna att avgöra om man skall förbise hela den princip som rättsväsendet vilar på. Att en person kan bli upprörd över att sättas under förvaltare, alltså att i praktiken omyndigförklaras, är självklart. Men det kan inte vara skäl nog att hålla saken hemlig för dem tills det är försent.

Karin Sparring Björksteen, överläkare inom psykiatri, har gjort en genomgång av läkarintygen som har visat att de ofta är flera år gamla, felaktigt ifyllda, innehåller motstridiga uppgifter och inte ger tillräckligt med information. Ändå godtas de. I ett av de fall som jag själv har undersökt fanns två fullständigt motstridiga intyg som hade utfärdats av samma läkare med en dags mellanrum. I ett annat fall sattes en kvinna under förvaltare, inte för att hon behövde det utan för att man ville ha rätt att ta ned de webbkameror hon hade uppsatta i sitt hem. I ytterligare ett fall fick en man som hade förvaltare inte ens boka in ett läkarbesök för att få ett intyg som bevisade att han faktiskt klarade att ta hand om sig själv. De här fallen löstes enbart för att personerna i fråga hade anhöriga som kunde ta strid för dem. 
 
Under över tio år har regeringen tillsatt olika utredningar som alla visar samma sak: Rättssäkerheten är i denna fråga satt ur spel. Under tiden blir förvaltarskapen bara alltfler. År 2010 var antalet nya ärenden över 2,5 gånger fler än år 2000. Det är många människor det handlar om. Och de människorna kan inte vänta. 

Lisa Magnusson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".