Roland Paulsen: Psykiatrins misslyckande

Ur OBS 20130910

I ett tidigare OBS-inslag sätter Moa Matthis diagnoserna verklighetsförnekelse och människofobi på vår diagnoscentrerade kultur. Överdrifter, säger psykiatriker Tom Fahlén. Diagnoskriterierna i nya DSM-5 är mycket striktare än vad Matthis låter påskina, menar han. Det har han givetvis rätt i. Men ibland undrar jag om Fahlén och hans svenska kollegor alls är mottagliga för huvudargumentet: att en allt större del av det mänskliga varat håller på att sjukdomsförklaras.

Det är stor skillnad på den svenska och amerikanska psykiatrin i dag. Inte sett till praktik, men till självkritik. Mest påtagligt blir detta när man läser Allen Frances, högsta general för utarbetningen av förra versionen av DSM, och av många ansedd som den nu mest inflytelserika psykiatrikern i USA. Hans bok från i år heter Saving normal: An insider’s revolt against out-of-control psychiatric diagnosis, DSM-5, big pharma, and the medicalization of ordinary life. Jag har misslyckats, skriver Frances. Hans ambition, att bromsa den diagnosinflation som redan under nittiotalet var i full galopp, gick helt om intet. Främst känner han skuld för tre falska epidemier av autism, uppmärksamhetsstörning och bipolär sjukdom som helt i onödan satt miljontals friska människor, framför allt barn, på tung medicinering. Det som hänt är en katastrof, och Frances redovisar noggrant konsekvenserna av det egna misslyckandet. Mellan 1998 och 2008 tredubblades USAs samlade utgifter för neuroleptika, och bruket av antidepressiv medicin fyrdubblades. I dag tar var femte amerikan minst en form av psykofarmaka. Sex procent av befolkningen har utvecklat beroende av utskrivna läkemedel, och fler akutbesök och dödsfall orsakas numera av lagliga prescription drugs än av olagliga street drugs. Försök ta in det ett ögonblick. Det är sant, Sverige ligger några procent efter den amerikanska utvecklingen, men även här tar kring tio procent någon form av SSRI-preparat i detta nu, och till barn har läkarna duktigt skrivit ut, med mångdubblingar av framför allt lugnande, sömnmedel och adhd-medicin bara under de senaste sex åren, enligt Socialstyrelsen. Det Frances, enligt egen analys, underskattade var de läkemedelsbolag som med spökskrivna artiklar, sponsrade intresseorganisationer, fina konsultarvoden och bidrag till läkare marknadsför diagnoser så pass hårt att minsta formulering i DSM kan tänjas till ett svart diagnoshål och generera miljardvinster. ”Kommersiella intressen har kapat den medicinska verksamheten” skriver Frances, ”premierat vinst framför patienter och skapat ett växande vansinne av överdiagnostisering, överprövning och överbehandling.” 

Hans kollega Gary Greenberg, gör en liknande analys i nyutkomna The book of woe: DSM and the unmaking of psychiatry. Dock menar Greenberg att den oerhörda legitimitetskris som psykiatrin nu hamnat i, alltid svävat som ett mörkt moln på himlen. Att DSM växt från ett par hundra sidor till en tegelsten på tusen, är ett utslag av det befogade mindervärdeskomplex som psykiatrin från början lidit av relativt övrig medicin, säger Greenberg. Blint fokus på reliabilitet – att samma symptom ska kunna diagnostiseras på samma vis oavsett läkare – har inte kunnat skyla över frågan om diagnosernas validitet – huruvida de verkligen beskriver något sjukt hos människan. Och just detta, att psykiatrin, sina anspråk till trots, inte har några naturligt givna sjuk- och friskhetskriterier, ligger till grund för det faktum att normalitetsbegreppet alltid speglat de samhälleliga normer som för stunden råder. Det är inte en slump att det just i 1800-talets USA fanns en diagnos vid namn drapetomania för de slavar som var abnorma nog att fly sina herrar. Det är inte en slump att just den sovjetiska psykiatrin massdiagnostiserade landets dissidenter med så kallad ”smygande schizofreni”. Inte heller att homosexualitet listades som sjukdom i diagnosmanualerna ända in på sjuttiotalet, och faktiskt inte heller att sjukdomsförklaringen av barn som inte sitter still och blint fokuserar på textmassor och siffror, råkar sammanfalla med industrisektorns nedgång och informationssamhällets intåg.

Här finns en analys som saknas i den nu växande psykiatrikritiken. Diagnosinflationen sker inte hux flux. Patologiseringen har en riktning. Och kanske gör vi som Fahlén rätt i att noggrant granska diagnoskriterierna. Den nya diagnosen Disruptive Mood Dysregulation Disorder vänder sig inte mot alla sorters aggressionsproblem. Det är inte de vanvettigt, närmast omänskligt aggressiva presidenterna och generalerna som skickar tusentals soldater mot en säker död som nu fått en diagnos. Utan återigen barn primärt som med tre vredesutbrott i veckan eller mer ställer till det för sig själva och den nära omgivningen. Och nej, den nya diagnosen Hoarding Disorder gäller inte alla som drabbats av samlarsjuka. Det är inte de som samlar på sig värden av miljarder och låter andra svälta ihjäl som DSM-5 nu fångar in. Utan ledsna människor som i plastpåsar och tomburkar ser försvunna minnen och låser smärtan inuti.

Nej, att överlämna frågan om det sjuka och det friska till psykiatrin, är inget annat än rent vansinne.

Av  Roland Paulsen, sociolog

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".