Rosa Maria Allendes Carvallo om kuppen 1973

UR OBS 20130911

Rosa Maria Allendes Carvallos:

Denna vårmorgon, den 11 september 1973, var ingenting som vanligt. Klockan var kanske sju/halvåtta och jag hörde tv:n från föräldrarnas sovrum. Var inte radion också på? Konstigt. Min pappa var fortfarande hemma och han var stressad. Han bad mig gå ut på vår lugna och idylliska gata, för att liksom kolla läget …

Jag hann knappt gå runt om hörnet, när en ung soldat pekade mot mig med ett gevär och skrek: ”gå in med dig, gå in med dig!” Chocken var total. Min pappa blev mycket upprörd och gick själv ut för att prata med soldaten, men möttes av beskedet att han nu var i husarrest och måste genast in i huset igen.       Pinochets militärkupp var ett faktum!

 I ett knastrande radiotal fick vi nu höra Allendes sista tal till oss chilenare.

”De sociala processerna kan inte stoppas, varken med brott eller med övermakt”, sa han. ”Leve Chile! Leve folket! Leve arbetarna! Dessa är mina sista ord, och jag är förvissad om att mitt offer inte varit förgäves, jag är förvissad om att det är ett moraliskt beslut som kommer att straffa feghet, trolöshet och förräderi”

Vi hörde bomberna och radion tystnade … Klockan var nu cirka halvtio på morgonen och snart skulle Latinamerikas första demokratiskt valda socialistiska president dö.

Med Allende dog också drömmen om Chile som ett i alla avseenden rättvisare land – ett socialistiskt, men demokratiskt och pluralistiskt land. Ett Chile med en socialism á la chilenska, ”med piroger och vin”, som Allende brukade säga. När han blev president tre år tidigare, alltså 1970, var det första gången i landets historia som en vald president på allvar utmanade de få, men oerhört rika inhemska familjerna, många av dem ägare till enorma jordarealer där bönderna arbetade under usla förhållanden. Dessa rika familjer, som vägrade att ge ifrån sig sina privilegier, var anledningen till att landet fortfarande hade en ägandestruktur som försatt miljoner chilenare i fattigdom.

Under Allendes regering nationaliserades kopparnäringen industriarbetarna vann reellt inflytande på sina arbetsplatser, barnen fick en halvliter mjölk om dagen, fabrikerna började erbjuda daghem till kvinnornas barn, många jordlösa bönder fick rätt till den jord de brukade och kvinnors ojämlika ställning i samhället uppmärksammades på ett sätt som aldrig förr. Salvador Allende talade om kvinnan som nationsbyggare, om hennes rättmättiga plats i Chiles historia och om hennes självklara rätt att delta i arbetslivet utan diskriminering. Och han utmanade den mäktiga katolska kyrkan, när han lovade att arbeta för en skilsmässolag, för kvinnans rätt till fri abort och preventivmedel, och om utomäktenskapliga barns rätt till ett ordentligt juridiskt skydd.

Om Salvador Allende hade fått fortsätta regera kunde kvinnorna ha varit bland de stora vinnarna. Ändå var det så få av dem som stödde honom. Varför?

 Kvinnorna hade i Chile en lång tradition av att rösta på de konservativa partierna – det var högern som redan tidigt under 1900-talet förstod att utnyttja de starka värderingar som den katolska kyrkan predikade söndag efter söndag i de överfulla kyrkorna – både i stad och på land. Det var den patriarkala ordningens predikan, där kvinnan framför allt ska vara moder, en god och tillgiven hustru och en kompetent hushållerska, som ser till att omvandla mannens lön till mat på bordet, kläder på barnen och all tänkbar service till maken. Denna värdegrund delades under större delen av 1900-talet av kanske de flesta kvinnorna i Chile. Över- och medelklasskvinnorna uppfyllde sin kvinnoroll på sitt privilegierade sätt – genom att anställa hembiträden – alltså arbetarklassens kvinnor. De fattiga kvinnorna å sin sida – som inte sällan var ensamstående med barn - fick uppfylla sin kvinnoroll genom dubbelarbete. Men den patriarkala ordningen var densamma: hemmets sysslor och barnuppfostran är kvinnans domäner, medan mannens är arbetslivets.

Det här utnyttjade högerns kvinnor skickligt när det uppstod matbrist i Chile under Allendes regering. Tack vare USA:s ekonomiska stöd kunde åkerierna i Chile – som stödde högern - bojkotta distributionen av livsmedel till mataffärerna. För många kvinnor omvandlades vardagen till ett ständigt köande, som stal mycket tid från hemmets sysslor och gjorde det svårt för kvinnorna att skaffa mat till familjebordet. Och högern lyckades övertyga även medel- och arbetarklasskvinnor om att deras mor- och hustruuppgifter omöjliggjordes av den socialistiska regeringen.

 Högerkvinnorna krävde framförallt att få uppfylla sin kvinnoroll utan störande moment. Och deras förmåga att organisera sig bidrog starkt till att få Allende på fall. Den kastrulldemonstration de genomförde fick enormt genomslag, och att kvinnorna själva internaliserat machoordningen framgår av de många missnöjda kvinnors retorik när de uppmanade militärerna att störta Allende: ”Agera som riktiga män”, skrek de, ”ta på er byxorna, era fega höns!” En klar könsretorik som var mycket påfrestande för militärerna.

Men den patriarkala ordningen fanns även mitt i vänstern. Där menade man att klasskampen var överordnad könskampen och man trodde på allvar att när arbetarklassen hade tagit makten, skulle könsskillnaderna försvinna. Ledningen inom vänstern – de flesta män – förde fram den manliga arbetaren och bonden som prototypen för revolutionären. Kvinnan blev den stödjande kamraten.

Visserligen fanns det många vänsterkvinnor som hade börjat ifrågasätta denna könsmaktsordning, men deras röst hade svårt att tränga igenom på allvar. Under Allendetiden satt dessutom en mycket liten andel kvinnor i parlamentet och regeringen. Om man till detta lägger det faktum att både högern och kristdemokraterna var i majoritet i parlamentet, kunde ingen av de utlovade lagarna som skulle förbättra kvinnornas juridiska ställning i samhället genomföras.

 Den amerikanska sociologen, Margaret Power, skriver i sin utmärkta avhandling om högerkvinnorna i Chile, att både högern och vänstern i landet uppfattade den växande internationella feminismen som en attack mot familjen – som ansågs vara samhällets pelare. Dessutom, menar Power, en stor del av den chilenska vänstern såg feminismen som en borgerlig rörelse som ämnade splittra arbetarklassen, genom att felaktigt uppmuntra kvinnorna att se mannen istället för borgarklassen som sin huvudfiende.

 När jag har studerat Allendes retorik då han talade till och om kvinnor är det som om Allende talar med två, motstridiga röster: en som med otrolig skärpa formulerar kvinnans situation i Chile på den tiden, och en annan som inte lyckas frigöra sig från den patriarkala ordningen, där kvinnan inte sällan objektifieras. Under ett och samma tal – det som han höll i Antofagasta den 8 mars 1972 – kunde han tala om att historien har ignorerat kvinnornas roll, om hennes rätt till preventivmedel och fri abort, om hur hon diskrimineras på arbetsmarknaden, samtidigt som han talade om att regeringen gjorde allt för att förse apoteken med ”de produkter, som inte direkt är mediciner, men som är produkter som kvinnor behöver och som männen behöver att hon använder, nämligen maskara, läppstift, krämer, hårfärg – alltså kosmetikaprodukter som förhöjer hennes skönhet.” Ett annat exempel är när Allende ville införa en obligatorisk samhällstjänst för unga ogifta kvinnor och män som skulle hjälpa till att lösa förskollärarbristen, för att på så sätt kunna erbjuda alla kvinnor barnomsorgsplats, så att hon kan arbeta i lugn och ro. Allende menade att alla ogifta kvinnor under en månad i livet borde delta i denna samhällsservice där hon kunde ”lära sig att knyta an till bebisar och småbarn, lära sig hur man förbereder nappflaskor, hur man byter blöjor, hur man värmer barnmaten. Hon kunde också ta hand om de små barnen på lekplatsen. Så bra det skulle vara om dessa unga flickor kunde hjälpa barnen in och ut ur bussen, medan den specialiserade mannen kunde köra gratisbussen som tar barnen till lekplatsen.”

Kanske är det för mycket begärt att en man född på 1900-talets första decennium skulle ha varit en med dagens mått feminist.

Men jag kan ändå inte låta bli att fråga mig hur det hade sett ut i landet idag, om den chilenska vänstern på sjuttiotalet, på allvar hade tagit itu med den patriarkala könsmaktsordningen. Idag är Chile ett av få länder i världen som förbjuder abort helt och hållet. Ändå är aborter vanliga: en tredjedel av graviditeterna slutar med abort. Hyckleriet är enormt: borgerlighetens kvinnor är för förbudet – samtidigt som de låter sina döttrar genomgå aborter på privata kliniker när det behövs. Och de som inte har råd, riskerar livet. Idag slutar en av tio aborter i Chile med att kvinnan dör.

Och när jag nyligen hörde Chiles konservative president, Sebastián Piñera, uttala sig om det djup och den mognad som en elvaårig, våldtagen flicka visar när hon säger att hon tänker föda det barn som blev produkt av styvfaderns övergrepp,  ja … då inser jag att de radikala kvinnorna i Chile fortfarande har en mycket tuff kamp framför sig!

Rosa María Allende Carvallo är gymnasielärare i svenska och spanska i Landskrona. 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".