Ulla Gudmundsons text

Om påven och Syrien. Sänt i OBS 20130912

I snart två veckor, sedan den amerikanska administrationen på allvar började tala om en militär intervention i Syrien, har påven Franciscus i predikan efter predikan, i tweet efter tweet till sina nio miljoner följare, varnat för att våld föder våld. Han har vädjat till troende av alla religioner och till ”alla människor av god vilja” att engagera sig för fred i Syrien, i Mellanöstern och i världen. I ett brev till G20-gruppens ordförande, Rysslands president Vladimir Putin skrev påven: ”Till de närvarande ledarna, till varenda en, vädjar jag uppriktigt: försök hitta vägar att överbrygga motsättningarna, lägg åt sidan de fruktlösa försöken att hitta en militär lösning.” Uppgifter – som dock förnekas av Vatikanen – finns om att Franciscus per telefon ska ha försökt nå president Obama. På kvällen den 7 september hölls på påvens uppmaning bönevakor för fred över hela världen. På Petersplatsen uppges den ha samlat 100.000 personer som hörde påven be för förlåtelse, dialog, försoning, fred.

Men är inte allt detta ganska naivt? Är det ens moraliskt? Ska omvärlden stå bredvid och se på när försvarslösa civila, kvinnor och barn gasas ihjäl? Kemiska vapen har sedan första världskriget bara använts av diktaturer och terrorister. Saddam Husseins massaker på den kurdiska byn Halabja 1988 blev droppen som drev fram en internationell konvention om totalförbud av sådana vapen 1993. Syrien har aldrig anslutit sig, men moraliskt kan regimen i den frågan sägas ha mält sig ur världssamfundet.

Katolska kyrkan är inte radikalpacifistisk. Den accepterar idén om ”det rättfärdiga kriget”. Det är dess kriterier – rätt avsikt, proportionalitet, legitimitet och rimlig utsikt till framgång – som ligger till grund för FN:s doktrin om ”ansvaret att skydda”, som legitimerar humanitär intervention när en stat förgriper sig på sina medborgare. Bland amerikanska moralteologer rasar just nu en debatt om huruvida en Syrienintervention ska ses som ett ”rättfärdigt krig”.

Men liksom Irakkriget kastar sin skugga över kongressens debatt, så ekar Franciscus’ fredsinitiativ för Syrien påven Johannes Paulus’ försök att hindra detta krig. Facit för Irak beträffande mänskligt lidande – inte minst de kristnas – har stärkt motviljan mot våld.  Linjen kan dras bakåt till Benedictus XV:s fredsappeller till båda sidor i första världskriget, till Pius XII:s vädjanden inför det andra och till Paulus VI:s utrop ”Aldrig mera krig!” i FN:s generalförsamling 1965.

Amerikanska katolska politiker, som utrikesminister John Kerry och representanthusets talkvinna Nancy Pelosi, står bakom Obama. Men opinionen är krigstrött. Många kongressledamöter kan väntas noga läsa brevet från USA:s katolska biskopar, som uppmanar dem att rösta nej till intervention.

Franciscus har skarpt fördömt kemiska stridsmedel. Han har undvikit att kritisera något enskilt land. Om hans initiativ kan byggas på diplomatiskt och bidra till tryck mot en politisk process i Syrienfrågan återstår att se.

Ulla Gudmundson, ambassadör i Vatikanstaten

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".