Johan Andrén om Angela Merkel

Ur OBS 20130917

Den 9 november 1989 stod framtidens fönster vidöppet mot det okända. I efterhand kan det verka som om förloppet vid Berlinmurens fall var förutbestämt och framtidens politiska agenda redan formulerad, men i själva verket handlade det om ett av dessa sällsynta tillfällen då framtiden verkligen var öppen. Först i efterhand inser man att mycket av det som skulle kunna hänt aldrig inträffade. När historien står vid en vändpunkt saknas sällan alternativ. I backspegeln ser man den förflutna framtid som en gång tedde sig som en fullt möjlig realitet.

En spekulativ tänkare skulle kanske hävda att Hegels listiga förnuft hade ett finger med i spelet när de östeuropeiska diktaturerna föll och Tyskland återförenades, men försöker man ärligt minnas hur läget tedde sig i november 1989 måste man erkänna att inget egentligen var givet och historiens vinnare och förlorare ännu inte namngivna. De föreställningar om framtiden som DDR:s oppositionella formulerade – de som modigt kämpat mot den rådande diktaturen – handlade i huvudsak om viljan att skapa en „demokratisk socialism“ med ekologisk prägel samt ett tydligt avståndstagande från doktrinen om ohämmad tillväxt. Men trots att dessa dissidenter banat vägen för den fredliga revolutionen och utsatts för hårda repressalier, saknade de ofta förmåga att tänka sig en framtid utanför en socialistisk ram och lyckades därför sällan anpassa sig till den verklighet som kom att råda i det post-kommunistiska Europa. I efterhand betraktar vi ofta historien i övergripande termer och glömmer därför lätt bort priset av alla de individuella ställningstaganden som i sin summa ledde fram till ett annat system. Den som står med ansiktet mot historiens mur kommer sällan i åtnjutande av dess frukter. En segrare ser annorlunda ut. En segrare är någon som snabbt kan anpassa sig till nya förhållanden och iskallt lämna sina övertygelser bakom sig. Om du viljelöst låter förnuftet slussa dig genom historiens övergångar, befinner du dig alltid på rätt sida om du bara accepterar och anpassar dig till de sväningar den av nödvändighet tvingas genomgå.

Tankar som dessa går genom mitt huvud då jag läser en nyutkommen och noggrannt underbyggd biografi om förbundskansler Angela Merkels första liv, Das erste Leben der Angela M. * Ett liv vi inte vet mycket om, men som nu genom en rad tidigare okända dokument och intervjuer med tidsvittnen får tydligare konturer. Visserligen har mycket av det vi får ta del av även tidigare flimrat förbi i medierna, men inte på ett så påtagligt sätt. Vi möter här en prästdotter vars far mer tycks ha varit socialistisk partiideolog än praktiserande kristen. En kvinna som under flera år var „sekreterare för agitation och propaganda“ inom den partibundna ungdomsrörelsen FDJ. Det finns förvisso inga tecken på att hon förrått sina närmaste, men utan tvekan handlade hon hela tiden minutiöst i linje med makten utan att ett ögonblick öppet ställa DDR i fråga. Först i samband murens fall ansluter hon sig till Gorbatjows reformkommunism eller Perestrojka och går med i det nygrundade partiet Demokratischen Aufbruch, som har „demokratisk socialism för ett självständigt Östtyskland“ på agendan och motsätter sig en „utförsäljning av DDR:s materiella och moraliska värden“. Partiet ändrar visserligen sedan linje och ställer sig positiv till en tysk återförening, men i det ögonblick Angela Merkel ansluter sig och blir dess presstalesman motsätter man sig bestämt alla reformer enligt förbundsrepublikansk modell. Vi hör henne i efterhand tala om måttet av „nödvändig anpassning i en diktatur“ och ser hur hon i det ögonblick då det inte längre råder någon som helst tvekan om att Tyskland kommer att återförenas plötsligt lämnar sitt förflutna bakom sig som om det aldrig hade funnits. Politikens innehåll tycks aldrig vara av avgörande betydelse för henne, utan snarare dess bakomliggande maktstrukturer, vilka hon suveränt förstår att utnyttja till sin egen fördel. Med stor känslighet avläser hon det tillfälle då historiens vågskål väger över mot väst och tar som nybakad kristdemokrat i exakt rätt ögonblick steget in i den kapitalistiska Förbundsrepublikens verklighet. Författarna till den nya biografin om Angela M:s första liv påminner om att Henry Kissinger en gång har kallat henne för „sin tids perfekta uttryck“, vilket kanske syftar på hennes lackmusartade karaktär: att på ett perfekt och harmonierande sätt spegla det system och de värderingar som omger henne.

Bara när historiens fönster öppnas på vid gavel är det möjligt att stiga över dess karm och bli en annan. Angela Merkels öde har i sin mirakulösa vändning något gåtfullt över sig. Vi vet varken vad hon egentligen tyckte om DDR – om hon i djupet bejakade systemet eller bara låtsades göra det - eller vad hon tänker om sitt eget kristdemokratiska moderparti, där hon länge måste känt sig som en främling. Hennes privatliv har heller aldrig motsvarat den kristdemokratiska normen: tidigt skild, i många år sambo, inga barn – sedan 1999 visserligen borgerligt gift efter påtryckningar från partiet, men aldrig mån om att visa upp någon äktenskapslycka. Hennes motto har alltid varit förtegenhet, en typisk dygd för någon som formats i en diktatur. 

Vi vet heller inte om de reformer som genomförts under hennes tid vid makten bottnar i egen övertygelse eller bara är ett reflexartat svar på en förändrad opinion. Men faktum är att Förbundsrepubliken under hennes ledning paradoxalt nog till viss del återfått något av den sociala prägel som förbundskansler Gerhard Schröder i sin nyliberala iver försökte reformera bort. Angela Merkel har dessutom drivit igenom en rad förändringar som strider mot hävdvunnen kristdemokratisk tradition. Hon har avskaffat värnplikten, reformerat skolsystemet i anti-elitär riktning, bestämt sig för att på sikt slopa kärnkraften. Hennes båda biografer skildrar henne som en ulv i fårakläder, någon som skickligt smugglat in socialistiska och protestantiska värden i det kristdemokratiska hägnet, samtidigt som de menar att hon i sin vilja till makt bara viker sig för den rådande opinionen. Denna ekvation går dock inte ihop. Om Angela Merkel bara drivs av devot maktinstinkt eller även medvetet försöker reformera det kristdemokratiska partiet, vet vi ännu inte. Men vad hon utan tvivel tycks behärska är konsten att i rätt ögonblick ”vända” och ytterst diskret anpassa sig till rådande - med hennes egna ord ”alternativlösa” - omständigheter. Hon förstör mitt Europa, utropade Helmut Kohl för inte länge sedan. Vad han syftade på är oklart, men troligtvis hade det med hennes uteslutande administrativa sätt att hantera den europeiska krisen på – en brist på visioner som kan förvåna när man betänker att hon i sitt första liv inte bara tillägnade sig den marxist-leninistiska historiematerialismen, utan enligt den nya biografin om henne även fascinerades av den utopiske socialisten Rudolf Bahro och den i USA verksamma marxisten Herbert Marcuse. Frågan är bara vilka insikter dessa studier gav – om hon rent av i sin nya roll som förbundskansler fullföljer dessa tänkares negationer genom att istället dialektiskt bejaka den utopiska motsägelsens visionslösa credo.

Johan Andrén

* Das erste Leben der Angela M.. (Piper Verlag, München 2013)

   av Ralf Georg Reuth och Günther Lachmann

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".