Moa Matthis replik om DSM

Ur OBS 20130917

DSM 5 är klinikernas karta, och bör inte förväxlas med verklighet, sa Tom Fahlén, överläkare i psykiatri. Gott så. Jag är tillitsfull nog att utgå från att Sveriges läkare inte enbart förlitar sig på en manual som avhandlar drygt 250 sjukdomstillstånd på knappa 750 sidor. Om jag lånar en bild från min egen verksamhet, går det kanske att likna vid att anse sig kunna sammanfatta samtliga svenska böcker utgivna i år, på en A4-sida. Och jag tror att läkare i allmänhet avser att bemöta varje patient som en unik människa, och behandla henne i enlighet med beprövad vetenskap, erfarenhet och etiska riktlinjer, med avsikt att lindra lidande. Om de har tid.  

Och människor lider verkligen. Finns det idag någon som inte åtminstone känner någon som har en neuropsykiatrisk diagnos eller är sjukskriven på grund av depression och ångest? Jag tror inte det. Idag är psykisk ohälsa den vanligaste enskilda orsaken till sjukskrivning, nästan 40 procent avser psykiska diagnoser, och kurvan pekar uppåt. Vissa grupper är överrepresenterade: kvinnor i allmänhet och i synnerhet kvinnor anställda inom offentlig sektor, inte minst inom vården.

När så många människor lider till en kostnad av 26 miljarder om året, måste man få fråga: varför?, utan att av professionens män, som Tom Fahlén,  jämföras med nazister. Mot bakgrund av denna verklighet, måste man få påtala att den vitt spridda DSM5 är ett problematiskt verktyg i sjukskrivarnas händer eftersom den ger sken av att diagnoser kan ställas utan hänsyn till två för vetenskapen grundläggande frågor: nämligen varför? och hur? Det är måhända tidseffektivt att med hjälp av diagnostiska kriterier i punktform nöja sig med att besvara frågan vad?, men det är inte en rationell lösning på ett folkhälsoproblem.

Jag har full förståelse för att dagens vårdpersonal inte har tid att fundera över de samhälleliga konsekvenserna av att använda DSM5 som grund för diagnos av mentala störningar. Jag har lika stor förståelse för deras, och ännu mer patienternas, behov av att namnge det som stör, i enlighet med den sjukdomskarta som erkänns som verklighet av de som har makt att fördela samhällets resurser. För ett barn eller en vuxen med en neuropsykiatrisk diagnos i journalen finns, i bästa fall, den tid och omsorg som vi normala människor inte längre anses behöva.          

Att inte förväxla kartan med verkligheten är en god målsättning. Men vad händer om de som har makten att forma våra liv, hävdar att kartan är verkligheten? Att människors vrede, sorg och ångest är sjukliga störningar av och avvikelser från en normal, frisk samhällsordning. 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".