Dan Jönsson: Risk för att Europa blir allt tyskare

Ur Obs i P1 den 27 maj 2013. Även sänt den 18 september.

För sextio år sedan, 1953, höll författaren Thomas Mann ett berömt tal i Hamburg, där han varnade tyskarna för att någonsin mer börja drömma om ”ett tyskt Europa”. Det man borde sträva efter, ansåg Mann, var tvärtom ”ett europeiskt Tyskland”. Så blev det. Sedan återföreningen 1990 är det i mångt och mycket detta europeiska Tyskland som, vänligt och alltmer välmående, har dragit den europeiska integrationsprocessen vidare. Men i takt med att finanskris övergått i eurokris har bilden blivit en annan, med ett Tyskland som i frustration över sydeuropéernas dåliga affärer plötsligt börjat tala maktspråk. Grövst hittills var väl det populistiska förslaget – framfört av några liberala och kristdemokratiska politiker - att Grekland helt enkelt kunde sälja några av sina öar om de ville ha ekonomisk hjälp.

Vad är det som har hänt? Har ”det europeiska Tyskland” kastat masken? I Ulrich Becks lilla stridsskrift från i vintras, ”Das deutsche Europa”, är ”det tyska Europa” ingen dröm - det är redan verklighet. Sedan den europeiska skuldkrisen bröt ut med full kraft för några år sedan har Tyskland tack vare sin starka ekonomi blivit en politisk stormakt utan motstycke på kontinenten. Så när en omröstning i den tyska förbundsdagen, om godkännande av ett nödlån till den grekiska staten, beskrivs i media som att ”Tyskland avgör Greklands öde” är det inga tomma ord. Grekland och andra skuldtyngda länder i Sydeuropa har de senaste åren fått se en stor del av sitt nationella självbestämmande flytta till Berlin.

I grunden är det här förstås en följd av ekonomiska obalanser som byggts upp i eurozonen sedan den gemensamma valutan infördes. Starka exportnationer, som Tyskland, har kunnat expandera mot de fattigare länderna i syd tack vare billiga eurokrediter, något som gjort att det har uppstått en sorts ulandsproblematik inom eurozonen. Men, skriver Ulrich Beck, det är också så att den tyska regeringen, när krisen bröt ut, såg en historisk möjlighet att flytta fram sina politiska positioner. Förbundskansler Angela Merkel, ”Merkiavelli” som Beck sarkastiskt kallar henne, har genom att listigt ställa sig vid sidan av scenen, låta krisen ha sin gång och bara motvilligt och med stor tvekan gripa in i skeendet undan för undan förskjutit den europeiska maktbalansen i tysk favör.

Vad betyder då den här utvecklingen? I sin stora bok ”Weltrisikogesellschaft” – ”Världsrisksamhället” – för några år sedan sammanfattade Ulrich Beck sin teori om det postindustriella tillstånd han kallar ”det andra moderna”. Vår civilisation, förklarar han, präglas av en grundstämning av risk och oro. De senaste decenniernas stora och avgörande förändringar har alla kännetecknats av att de dels tidigare inte gått att föreställa sig; dels av att de varit till sin effekt globala. Det gällde reaktorhaveriet i Tjernobyl; det gällde Sovjetunionens sammanbrott; det gällde terrorattentaten den 11 september 2001. Och det gäller även dagens finans- och eurokris.

Därför, skriver Beck, är det fel att se eurokrisen som en ekonomisk kris. Den ekonomiska blicken är nämligen blind för politiska och samhälleliga perspektiv – och eurokrisen är först och främst en politisk kris. På flera sätt: krisen splittrar Europa och skapar nya klyftor, den undergräver legitimiteten i det europeiska integrationsprojektet, men framför allt: den har gjort att beprövade politiska åtgärder visar sig verkningslösa. I ”världsrisksamhället” går de stora och avgörande problemen – vad gäller miljö, terrorism och ekonomi – inte längre att komma åt på nationell nivå. De kräver transnationella, om möjligt globala lösningar.

Ulrich Becks svar på eurokrisen är därför ett federalistiskt: Mer Europa! Merkiavellis nya ”tyska Europa” är ett politiskt krissymptom som bara kan övervinnas genom att de europeiska institutionerna stärks och demokratiseras. Konkret hoppas Beck att ett nytt europeiskt ”samhällsfördrag”, baserat på demokrati och sociala rättigheter, kan drivas igenom av länderna i EU:s federalistiska kärna. Fast ännu bättre vore det förstås om den processen sattes igång av en gräsrotsrörelse underifrån - en ”europeisk vår”.

Ja, dream on, frestas man utbrista. De folkliga stämningarna i Europa går som bekant just nu åt rakt motsatt håll. Becks resonemang är utan tvivel tankeväckande och värda att diskutera; problemet är att EU, precis som euron, har varit felkonstruerad från första början. Som ett i grunden ekonomiskt projekt saknar unionen, som Beck själv formulerar det, blick för det politiska och sociala. Om EU överhuvudtaget överlever den här krisen är det nog stor risk att Europa bara blir allt tyskare.

Dan Jönsson
frilansjournalist och författare

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".