Läs Björn Cederbergs essä:

Drömmen om resan till rymden.

I Aristofanes Fåglarna berättas om svävande städer långt uppe bland molnen.

Idag är den drömmen en del av vår vardag. Mer än en halv miljon turister befinner sig ständigt i luften på olika flygplan. Dag efter dag, året om.

Nästa år planeras de första reguljära turistflygningarna ut ur atmosfären.

Den urgamla längtan till himlen, skräckblandad, omöjlig att tänka bort.

Himlen har alltid funnits där, lika långt bort eller nära, för bonden som aldrig reste, som för jordenrunt-turisten.

Rymden var rentav starkare förr, innan nätterna dränktes i konstljus.

Att resa till stjärnorna, genom himlarna…

Att titta upp. En påminnelse om vår egen obetydlighet, fjättrade vid ett gruskorn i en stjärnströdd oändlighet, för stort för våra tankar.

Ett vemod inför de oändliga rymderna, så omöjliga att någonsin uppnå.

När Goethe kom till Padua, under sin Italienska turistresa 1786 besökte han rådhuset, vandrade i den väldiga salen. Beskrev den som en avstängd oändlighet.

Nästan en himmel, men ändå inte.

- Den skjuter oss tillbaka in i oss själva, skrev Goethe och fortsatte:

Stjärnhimlen däremot är så stor att den rycker oss ut ur oss själva.

På haven och i öknarna har man alltid navigerat efter stjärnorna.

I öknen finns inga fasta landmärken, allt är i rörelse.

Framtiden inget annat än gårdagens sanddyner i nya konstellationer.

Filosofen Anaxagoras sa att kosmos vimlar av världar, lika många som sädesaxen på ett fält. Även naturfilosofen Aristarchos, den förste som hävdade att jorden var rund och kretsade runt solen, trodde att rymden var full av världar som liknar vår egen.

Under medeltiden blev jorden det tunga klotet i kosmos mitt, en feodal hierarki där världarna välvde sig över varandra, allt fullkomligare.

Från djävulen och syndarna infrusna i jordens inre upp genom luttringsberget, vidare till den lägsta himmelen, månens där de levde som ägnat den jordiska kärleken större intresse än den himmelska.

Högst upp satt stjärnorna, fastklistrade bland änglar.

Kyrkans makt var stor, himlen ett paradis för de utvalda, en annan värld i en annan dimension, himlakropparna var blanka och rena utan skrovligheter, en del av Guds härlighet som inte skulle utforskas, bara mediteras över.

Kyrkofadern och teologen Tertullianus skrev att ”efter Kristus finns det inte längre något behov av vetenskapen”.

Men med Giottos fresker i Padua kom perspektivet och den tredimensionella rymden.

Vår jord och hela universum blev ett enda rum som hängde ihop.

Vetenskapen tog över och hur man än spanade upp mot himmelen med sina nya teleskop, hittade man inget paradis. Bara ödsliga skrovliga himlakroppar och brinnande stjärnor i en evig naturvetenskaplig dans.

Omställningen blev svår för människan, plötsligt så liten inför allt det okända.

Ett tag ansågs det rentav skadligt att lyfta huvudet mot natthimlen, bara en verklighetsflykt.

Idag vet vi att vi människor som betraktar himlen alla är gjorda av stjärnaska från supernovaexplosioner långt därute.

De tyngre grundämnen som ingår i våra kroppar bakades av supernovor under ofattbara temperaturer och tryck.

Himlen har sannerligen vuxit, för Cicero var det några tusen mil till stjärnorna, för Tycho Brahe hundra miljoner kilometer, idag vet vi att detta inte ens motsvarar avståndet till vår egen sol som ligger i förorten till en vintergata med över 200 miljarder solar. Och denna vår vintergata är bara en av 200 miljarder galaxer i kosmos.

Tomrummet runtomkring oss inte alls tomt utan fullt av energi, kvantpartiklar, som fladdrar mellan vara och icke vara.

Stephen Hawking beskriver det som ett par som bildas vid ett tillfälle, separerar för att sedan återvända och förinta varandra. Mycket tyder på att vårt universum skapades ur en sådan kvantsoppa för 13,7 miljarder år sedan.

Ja hela vårt enorma universum är kanske bara en bubbla av triljoner, i ett kokande multiuniversum.

Allt suddas ut i en statistisk osäkerhet där tingen blir verkliga först när någon iakttar dom.

Vi är små men i rymden är det lilla stort, en tunn kvantväv som hänger samman utan att vi riktigt kan förstå.

Men i alla tider har människan drömt om att resa till rymden, att med egna ögon få uppleva det fantastiska som omger oss därute.

Cyrano de Bergerac skriver om en resa till solen där resenärerna ställs inför fåglarnas domstol.

1835 skulle enligt tidningen New York American, flodhästar ha siktats på månen tillsammans med försilvrade vattenfall, rubinröda amfiteatrar och bevingade människor. Nyheten väckte viss uppståndelse

Författaren Bernard de Saint-Pierre beskrev på 1700-talet Venus som ett semesterparadis där invånarna ägnar hela sin tid simning dans fester, kärlek.

Ett liknande semesterparadis men på månen planerades av en amerikansk hotellkoncern 1967. Hotellet skulle ligga nedsprängt under månytan, med stora luftiga rum, äkta mattor, växter, artificiellt solljus, väggteve med alla jordiska tevekanaler och en digital utsikt över världsrymden. Köket skulle drivas med atomkraft och i the Galaxy lounge skulle man njuta av raketstaterna med en artificiell Martini i handen. En tablett nerstoppad ner i 80 procentig spritlösning..

Detta var under månkapplöpningens mest intensiva tid, några år tidigare planerade  Pan Am en flyglinje till månen. 40 000 människor anmälde sitt intresse och fick ett kort där det stod att de var medlemmar i Pan Am:s Moonflight Club. Kortet blev värdelöst då flygbolaget gick i konkurs i slutet av 80-talet. Men drömmen levde vidare.

I Stanly Kubrics filmklassiker 2001 flyger man med reguljära flygbolag till turisthotell ute i rymden.

Drömmen om rymden har alltid haft en militär baksida.

Det var en tysk kanonkula på väg till Paris 1918 som först snuddade vid rymden.

Under sin dödsbringande bana nådde den 80 kilometers höjd. Uppskjuten från Kruppkanonen Tjocka Bertha.

Rymdåldern inleddes när Werner von Braun 1942 sköt upp en V2 raket i rymden. På raketen såg man en mondän tjugotals dam à la Berlin sitta gränsle över en månskära.

Von Braun drömde om månfärder men byggde ett terrorvapen som sattes in av tyskarna mot London och kanalkusten.

Efter kriget kom han till USA och var hjärnan bakom raketen som tog människan till månen. Han lär ha sagt.

"Mitt jobb är att skjuta upp raketer. Var dom landar, det är politik"

Amerikanarna vann månkapplöpningen över ryssarna vars raketgeni Koraljev hämtades från Gulag 1944.

Månprogrammet avstannade 1972, det var för dyrt och för militärt. Intresset för rymden minskade. Det fanns andra och viktigare problem nere på jorden.

Men idag är vi helt beroende av rymden, hela kreditsystemet skulle kollapsa om satteliterna försvann för att inte tala om GPS:en.

Rymdturism är dyrt, mycket dyrt. Varje flygning med Nasas rymdfärjor involverade tusentals människor och kostade en miljard dollar.

Den förste rymdturisten Dennis Tito betalade 20 miljoner dollar år 2001 för en vecka på den internationella rymdstationen ISS. Tito är en stormrik ingenjör och finansman från USA med ett brinnande intresse för rymdfärder. Nu planerar han en resa till Mars.

-Att flyga med oss som en av sex passagerare kostar 250 000 dollar. All ny teknik är dyr i början säger Steve Isakowitz, president i Virgin Galactic som planerar turistflygningar till rymden nästa år.

Virgin Galactic är en av flera privata operatörer som satsar på rymdskutt till den så kallade rymdgränsen på 100 kilometers höjd där turisterna får uppleva tyngdlöshet och blicka ut mot jorden med sin tunna bräckliga atmosfär därnere.

Man flyger tio gånger högre upp än ett vanligt passagerarplan.

Man lyfter och landar nästan som ett vanligt flygplan.

Målet är rutinflygningar från rymdterminalerna i Spaceport America och från Esrange utanför Kiruna.  Rymdflygningar från Sverige kräver dock att USA lättar på sina exportrestriktioner.

Men rymden är inte skyddad av någon lagstiftning. Rymdturism skulle kunna skada atmosfärens känsliga övre delar. En miljöanalys och haveriberedskap saknas heter det i en avhandling från Södertörns högskola i Stockholm. 

Än så länge är rymdturismen ett kommande äventyr för kändisar och de mycket rika.

Övriga får nöja sig med de praktfulla norrskenen utanför rymdbasen, eller åka upp i bergen till observatorierna på Teneriffa som har de bästa natthimlarna i Europa.

Om man inte väljer att delta i den holländska dokusåpan. Nybyggarna. En enkel resa till mars som planeras bli av år 2023.

Vi övriga kan blicka ut genom fönstret under nattflygningen.

Ana den andra världen, rymdoceanen långt där ute.

Inse hur tunn vår egen planets hinna av liv är.

Eller gå ut genom dörren en stjärnklar natt, nås av stjärnljus som varit på väg i tusentals år. Blicka tillbaka i tiden och se Andromeda-galaxen som den såg ut för två miljoner år sedan.

Björn Cederberg

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".