Nils Gustafsson - om den sociala Strindberg

Ur Obs 2013-11-12

På Instagram är det vanligt att lägga upp så kallade selfies, alltså självporträtt, ofta enkelt gjorda med en mobilkamera i en spegel. Men kanske var Strindberg till och med den förste i Sverige som rätt förstod hur man tar en riktig selfie. Strindberg var en fotopionjär och på de självporträtt som han tog poserar han alltid: han är Författaren, Familjefadern, Bohemen. Han ler aldrig. Det enda bevarade fotot som man kan se Strindberg le på är taget när han var oförberedd.

SMS var han förtjust i. Samtidens postgång tillät honom att utväxla brev och vykort flera gånger om dagen – det finns 10 000 brev sparade – och då har vi inte ens talat om telegrafen eller telefonen. Han skrev en novell – Ett halvt ark papper – helt  baserad på en lista med telefonnummer. Vad hade han inte gjort med en tidslinje på Facebook?

Det finns en fantastisk scen, spökdinén hos professor Stenkåhl i första kapitlet av Svarta Fanor, där människor som inte tycker om varandra umgås under förolämpande former. Middagsgästerna tillhör dåtidens kulturpersonligheter, eller kommentariat kanske, och värden har mycket medvetet lagt ut skämttidningar med karikatyrer av dem, uppslagna just där det gör som mest ont. Vad är det om inte en försåtlig delning – alltså att posta en länk eller hänvisning till något intressant eller upprörande man läst nånstans på nätet?

Den svenska presshistoriens ur-kultursidesbråk, Strindbergsfejden, hade knappt kunnat bli mer uppmärksammat, splittrat och förvirrande om det hade varit en Flashbacktråd från 90-talet, en bloggbävning från 00-talet eller en Twitterstorm från 10-talet.

För Strindberg tycks det egna livet inte bara ha varit en källa till inspiration för författarverksamheten, utan sättet som han skriver om sitt liv i brev och andra vittnesbörd präglas också av ett förhållningssätt som liknar fiktionens. Som han sa: ”Vi ses i nästa roman!”

Men hans formuleringslusta och vilja att framställa sig på ett visst sätt kan också få läcka in i vad som ytligt sett syns vara en sanningsenlig berättelse. Karin Smirnoff, Strindbergs äldsta dotter, skriver om detta i inledningen till sin bok om hans och Siri von Essens skilsmässa, ”Så var det i verkligheten”. Hennes mål med boken är att visa hur Strindberg i ”En dåres försvarstal” t ex ”romantiserar verkligheten, för att använda ett lindrigt uttryck” eftersom den tolkades som objektiv sanning av samtiden, vilket svärtade ner minnet av hennes mor. Hon exemplifierar med en anekdot som Siri brukade berätta om Strindberg ”med ett tragikomiskt leende”:

”I ett sällskap talades om en person, som Strindberg tyckte illa om. Utan att tveka förklarade han kategoriskt: ’Skurk! Har suttit i fängelse!’ ’Men August!’ invände Siri bestört, ’du vet ju inte alls, om han har suttit i fängelse!’ Mulen paus. ’Åtminstone borde han det!’ kom det vresiga svaret. Därpå ’strök han över och gick vidare’.” Eller ”vände blad”, som vi kanske skulle säga idag.

En del av hans brev till vänner och släkt från olika utlandsresor påminner inte så lite om våra dagars vykortsartade statusuppdateringar från semesterresor och föräldraledigheter, som i detta brev skrivet i Schweiz till de norska författarna Björnstjerne Björnson och Jonas Lie (25/1 1884)

Denna natur är stor, så stor att de små människorna inte ha hunnit peta sönder den, fastän viljan varit god! Varmt är här och en gudomlig luft! Vi bo i en Chalet för 12 frcs per dag, hela familjen! osv

Mycket forskning om kommunikation på internet från nätets barndom handlar om möjligheten att frigöra sig från den fysiska personligheten. Ord som virtuell verklighet, avatar, och så vidare antyder att den världsvida väven är något annat än den bedrägliga köttvärld som vi tvättar, diskar och rensar ogräs i. I en transhumanistisk vision kan vi bli rena själar i cyberrymden, inte längre tyngda av våra sorgliga skepnader i grottan.

Det senaste decenniet har forskningen pekat på andra riktningar. En psykologisk studie av den nu bortglömda virtuella världen Second Life som publicerades för några veckor sedan visar att användare i allmänhet väljer att vara en lätt förändrad version av sig själva. Deras avatarer antar deras personlighet och utseende. Äldre användare väljer ofta att se yngre ut, även om de uppger att avataren är väldigt lik dem själva. Det är också det vi ser i de vanliga sociala medierna.

Anonyma forum finns naturligtvis fortfarande kvar, men mycket av vår mer personliga kommunikation på nätet tycks i stor utsträckning vara en fetischisering av det verkliga livet. En fetisch är någonting man ägnar religiös eller sexuell dyrkan, och ”The IRL fetish” är titeln på en uppmärksammad krönika av den amerikanske journalisten Nathan Jurgenson i tidningen The New Inquiry förra året. Även han pekar på det märkliga faktum att i motsats till de farhågor som ständigt varnar för att internet får människor att förlora kontakten med världen utanför, präglas det vi faktiskt gör och visar upp för varandra av en vilja att ge en bild av verkligheten.

Men det är en bild med ett alldeles speciellt syfte, liksom Strindbergs tillrättaläggande och överlagt normbrytande. Tonåringar lägger upp bilder på sig själva där de ser snygga ut, skribenter tipsar glatt om konkurrenter som hyllar dem eller attackerar dem, riksdagsledamöter talar om alla viktiga människor de träffar men understryker hur ofantligt vanliga de själva är, komikern provocerar genom att bryta mot normerna, och så vidare.

Det är alltså ingenting som skiljer våra förskönande, noggrant utvalda iscensättanden av våra verkligheter i sociala medier från Strindbergs verktygslåda. Men detta kan också påminna oss om att tecknet och det betecknade inte är helt det samma. Som författaren Gustaf af Geijerstam skrev om sin vän och ovän i ett brev: ”Den som nu känner Strindberg, skulle ju aktat sig för att taga hans ord efter bokstafven.”

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".