Jan Nilsson - barnlitteraturen som sömnpiller

Ur Obs 2013-11-12

Internationella undersökningar, till exempel PIRLS och PISA, visar att svenska elever får allt sämre resultat när det gäller läsning och läsförståelse. Andra undersökningar visar samtidigt att svenska barn läser allt mindre skönlitteratur och det gäller då särskilt pojkar. Som lärarutbildare med särskilt intresse för läsning och skönlitteratur ställer jag mig naturligtvis frågan vad detta kan bero på.

Sannolikt finns det en rad olika faktorer som inverkar men något som alldeles säkert har en avgörande betydelse är hur man arbetar med litteraturläsning i förskolan där ju i stort sett alla barn, oavsett språklig och social bakgrund, tillbringar sina första år i livet. Jag har, tillsammans med två andra forskare, nyligen genomfört en studie där vi dokumenterade all litteraturläsning som förekom under en sammanhängande vecka på 40 olika förskolor i Skåne och Västernorrland. Den bild av litteraturläsning kommer fram i vår studie kan, minst sagt, beskrivas som dyster.

Inför undersökningen levde vi i tron att förskolan står för en progressiv pedagogik där man arbetar med sammanhängande teman med nära anknytning till barnens vardagserfarenheter och där lek och litteraturläsning används som viktiga redskap i arbetet med barnens lärande och språkutveckling. Det vi ser är tyvärr något helt annat. Den litteraturläsning som helt dominerar i vår undersökning är den så kallade läsvilan.

Det innebär att barnen, ofta direkt efter lunchen, ska sova eller vila. I samband med denna vila läser förkollärarna högt för barnen för att de ska komma till ro. Ibland ersätts den läsande förskolläraren av en inspelad saga som läses upp av en skådespelare. En annan tradition, som också var vanlig på de förskolor vi undersökte, var att en pedagog läser för barnen strax före lunchen medan övrig personal dukar fram det som ska ätas. När dukningen var klar avbröts läsningen, ofta mitt i berättelsen.

När det gäller valet av litteratur var det i de flesta fall barnen som fick bestämma vad som skulle läsas vilket innebär att innehållet i det som barnen ska lyssna på är av underordnad betydelse. Det viktiga tycks alltså vara att man läser – inte vad man läser. I vår studie finns i stort sett inga exempel på en mera medveten och genomtänkt litteraturpedagogik där läsningen sker inom ramen för ett övergripande tema där innehållet i det lästa spelar en central roll.

Aktuell forskning visar på betydelsen av att litteraturläsning följs upp på något sätt, till exempel genom samtal, bild eller drama. Att enbart läsa påverkar inte barnens möjligheter att så småningom själva lära sig läsa. Det avgörande är i stället hur läsningen följs upp och i vilket sammanhang läsningen äger rum. I vår undersökning förekom det mycket sällan att läsningen följdes upp på något sätt och i de fall detta skedde var det ofta på barnens initiativ.

Lite brutalt uttryckt kan vi konstatera att den litteraturläsning som förekom i de undersökta förskolorna primärt har en disciplinerande funktion. Signalerna till barnen är att man läser för att de ska hålla sig lugna och för att de ska falla i sömn. Man måste naturligtvis fråga sig vilka konsekvenser detta har för barnens syn på litteratur och litteraturläsning. I värsta fall kan det mycket väl vara så att barnen lär sig att litteraturläsning är ett sömnpiller och att skönlitteratur inte kan vara ett sätt att lära sig något om livet eller att få nya perspektiv på de egna erfarenheterna.

När vi sökte förklaringar till varför det förhåller sig på det här sättet när det gäller litteraturläsning granskade vi läroplanen för förskolan som reviderades 2010. Vi gjorde en enkel sökning på ord som sagor, litteraturläsning, skönlitteratur och högläsning. Resultatet var noll träffar! Det sägs ingenting i förskolans läroplan om hur eller varför pedagoger ska läsa skönlitteratur för barnen. Vi kan alltså, lite tillspetsat, konstatera att de förskollärare som inte läser skönlitteratur för barnen arbetar i enlighet med förskolans nationella styrdokument. Kanske är det till och med så att den främsta förklaringen till resultatet av vår undersökning finns att söka i läroplanen!

Vår undersökning visar på ett skriande behov av en ny revidering av läroplan för förskolan, där läsning av skönlitteratur behandlas som något värdefullt som berikar vardagen, och inte som ett disciplinerande verktyg för att förskollärarna ska få tid att duka fram maten eller för att få barnen att somna. Jag menar också att en sådan revidering måste kompletteras med en massiv fortbildningsinsats för landets förskollärare.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".