Anders Mildner om pandemi och verklighet

Ur Obs 2013-11-13

Vi stod på flygplatsen i Bryssel när vi fick syn på dem. En grupp på fem, sex japaner som gick rakt mot oss. Samtliga hade munskydd. Vi stelnade till. Min kollega tog tag i min arm och sa med verklig rädsla i sin röst: Å fy fan.

Det var mitt under den värsta Fågelinfluensa-skräcken. Tidningarna var fulla av varningar. Kanske skulle vi alla nu dö – och sjukdomen, ja, den sades spridas från Asien.

Kom den rakt mot oss nu?

Min kollega sa att det fanns två möjligheter. Antingen hade de munskydd för att de inte ville bli smittade, eller så hade de täckt sina munnar för att de inte ville smitta andra.

Vi stod som stayer ett tag. Sedan tittade vi på varandra och började prata om det här verkligen var en rimlig reaktion. Det var det så klart inte.

Men vad är en rimlig reaktion på något man inte vet något om?

Att vi i modern tid ännu inte har drabbats av en förödande pandemi som vi inte kan skydda oss mot genom att förändra vårt beteende, är ju något vi ska vara glada över. Men det är samtidigt inte helt bekvämt. Nästan alla före oss i historien har ju faktiskt råkat ut för detta – så varför skulle det inte drabba oss?

Varje gång signaler tyder på att ett utbrott är på gång är det därför som alla ligger på tårna: nu, NU kommer det att hända. Så händer det ändå inte. Det blev inte något av Fågelinfluensan. Inte heller av Svininfluensan.

Men det var nog något de flesta av oss upptäckte först långt i efterhand. Av det vi kunde läsa i tidningarna var det ju som om katastrofen redan var över oss. Vilket egentligen handlar mer om medielogik än om sjukdomarna i sig. Det går knappt en vecka utan att vi kan läsa om någon, någonstans, som dött i en MYSTISK SJUKDOM.

Repetitivt och nästan mekaniskt formar sig de senaste årtiondenas rapportering om dödliga smittor till ett pärlband av skräck. Från AIDS till Ebola, från Galna ko-sjukan och Cretutzfeldt-Jakobs sjukdom till SARS.

Men i själva verket har det nu gått snart hundra år sedan vi i den rika delen av världen sist drabbades rejält av en pandemi. 1918 slog Spanska sjukan till och dödade runt 50 miljoner människor. Många av dem var dessutom unga vuxna – inte spädbarn eller gamla, som normalt brukar vara de som drabbas av influensavirus.

Hur ska vi då betrakta våra framtidsutsikter? Kan man jämföra med jordbävningarna i San Fransisco, där alla vet att det någon gång väntar en katastrof? Eller kan vi slå oss till ro?

Om detta har Sunetra Gupta, professor i epidemiologi vid Oxford, skrivit en spännande bok, som heter Pandemics.

Det är en nykter och välavvägd faktabok, full av kunskap om vår sjukdomshistoria och kan fungera som en välbehövlig motvikt till den skräck som sprids av medierna så fort någon insjuknar. Men det är heller inte en lugnande bok. Ju mer vi lär oss om sjukdomarna, desto mer finns det att oroa sig för. Och faktum är att vi inte vet. Ska vi vara mer rädda för att en multiresistent form av till exempel Turberkolos ska uppstå än för ett utbrott av ett influensavirus som vi aldrig har hört talas om?

Och hur ska vi agera som samhälle under tiden? I övertygelsen att all form av vaccin är dåligt finns det ju nu till och med sådana som antroposoferna i Järna som till synes medvetet ser till att återinföra barnsjukdomar som Röda Hund och Mässlingen, sjukdomar som vi faktiskt lyckats få bukt med. Är det deras rätt att göra sådana stolligheter? Och om det är deras rätt, vilken rätt har i så fall vi andra att skydda oss mot dem? Det är ju faktiskt vad vi behöver göra om trenden fortsätter. 

Sunetra Gupta tror inte att vi kommer att gå under i en ny epidemi liknande Spanska Sjukan. En av anledningarna är att det för hundra år sedan fanns så många befolkningar som aldrig förut hade drabbats av vissa patogener, så när de plötsligt dök upp blev dödligheten mycket hög.

Tack vare flyget förändrades dock hela situationen. Sjukdomar sprids nu över hela världen, vilket hjälper våra kroppar att förbereda sig. Samtidigt är så klart flyget i sig en förutsättning för att nya pandemier ska spridas med rekordfart. Som ett resultat av det lägger vi i dag med Sunetra Guptas ord väldigt mycket pengar på att utröna vilka fasor som kan ligga dolda i andra djur i någon avlägsen djungel – bara väntades på att hoppa över till människorna och döda oss i våra kliniskt rena hem.

Våra rädslor för detta har nog också med vår teknik att göra. Vi är numera så uppkopplade och sammanlänkande att vi i vår vardag både förstår och känner hur nära vi är andra människor jorden över.

Sunetra Gupta slutar dock sin bok med att vända på det något navelskådande perspektiv som vi får av de medier som alltid utgår ifrån sina läsares lokala vinkel.

För vad ser vi om vi blickar ut över världen?

Varje år dör runt 15 miljoner människor av sjukdomar som i många fall går att stoppa med vaccin och bättre santiära omständigheter. Men de dör också av kända sjukdomar som vi ännu inte har något vaccin för, som malaria och AIDS.

Vore det inte lite bättre att satsa våra resurser på de människor som dör nu, just i detta nu när du lyssnar på det här inslaget, än att försöka upptäcka och oskadliggöra varenda ny potentiell fara?

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista