Ida Ölmedal om universitetsrankning

Ur Obs 2013-11-13

I början av lanserar EU sin nya ranking över världens bästa universitet. Projektet är det senaste försöket att svara på en fråga som blir allt viktigare i den internationella universitetsvärlden: Hur mäter man vilka universitet som håller världsklass? Vilken kunskap är mest värd?

Sedan början av 2000-talet har tre globala universitetsrankingar etablerats: brittiska Times Higher Education Ranking och QS World University Ranking samt den så kallade Shanghairankingen från Jiaotonguniversitetet i Kina. I alla tre toppar anrika, engelskspråkiga forskningsuniversitet som Oxford, Imperial College och Yale.

När världens studenter rör sig ut på en globaliserad utbildningsmarknad med skyhöga avgifter blir det allt viktigare att jämföra lärosäten.

En examen från ett universitet som rankats på en av de tre topplistorna innebär till exempel extra poäng för den som vill ha uppehållstillstånd i Danmark, och Ryssland har deklarerat att landet enbart kommer att godkänna utländska examina om de kommer från rankade universitet.

Men visar senaste rankingen från Times Higher Education verkligen att det är Oxford som är världens bästa universitet? Svaret på den frågan är nej. Snarare är det så att de etablerade rankingarna mäter hur bra universitet är på att likna Oxford.

I allmänhet vinner Oxford. Eller kanske Cambridge, Harvard eller Yale.

När den första av listorna, Shanghairankingen, skapades på uppdrag av kinesiska staten, var syftet just att jämföra de inhemska universiteten enligt den standard som gäller för västerländska elituniversitet. En Nobelpristagare ger poäng, liksom forskning som drar in mycket pengar från externa finansiärer.

Däremot tar varken Shanghairankingen eller QS World University Ranking upp grundutbildning över huvud taget, trots att de alltså faktiskt används just som mått på utbildningskvalitet. Och Times Higher Educations kalkyl för att mäta vilket universitet som har bäst grundutbildning avgörs till stor del av enkätundersökningar, där akademiker från andra och konkurrerande lärosäten poängsätter universiteten utifrån sina föreställningar och fördomar om institutionens rykte.

För lärosäten som vill åt det där skimret av världselit gäller det alltså att satsa krutet på forskning. Och den ska helst publiceras på engelska. Rankingarna utgår nämligen främst ifrån hur många gånger universitetets forskare blir citerade i vissa ansedda internationella vetenskapliga tidskrifter. Som European University Association konstaterar är den chansen inte så stor om man skriver på ett annat språk. Kritiker pekar också på att citeringsindexet missgynnar universitet som är bra på humaniora och samhällsvetenskap, där forskningen ofta presenteras på andra sätt, exempelvis i böcker.

När EU nu lanserar sin egen högskoleranking är syftet just att ta hänsyn till den mångfald av olika uppgifter som ett universitet kan ha vid sidan av toppforskning. Lärande, regional samverkan och internationellt utbyte ska räknas med, och dessutom inte som en del av en sammanklumpad poängsiffra utan som egna självständiga värden.

Men ambitionen att göra en heltäckande ranking har mött kritik. I april meddelade The League of European Research Universities (LERU), som representerar 21 ledande forskningsintensiva universitet inklusive Lunds universitet, att de drar sig ur projektet. De menar att breddningen samtidigt är en fördunkling. Att de etablerade rankingarna inriktar sig på forskning är helt enkelt för att det finns måttstockar, såsom citeringsindex, som går att använda. Det finns inget tillförlitligt och välgrundat sätt att sätta siffror på kvalitén hos en svampkurs i Uppsala jämfört med en ingenjörsutbildning i New Dehli, menar de.

Kanske landar man till slut i samma slutsats som Phil Baty, ansvarig för Times Higher Educations ranking: Rankingarnas sifferjämförelser kommer aldrig att kunna täcka in den bredd av uppdrag och områden universitet ägnar sig åt. Därmed, påpekar han, kommer de aldrig att bli relevanta för mer än en procent av världens universitet.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista