Lars Palmgren om Bachelet och Matthei

Sänt i OBS den 14 november 2013

Presidentvalet i Chile i mitten av november liknar ett grekiskt drama; två parallella liv, vars huvudpersoner, trots nästan identisk uppväxtmiljö, rör sig i olika riktningar och slutligen hamnar på motsatta sidor om barrikaderna.

Barndomsvänner som blir fiender.

Det handlar om valets huvudkandidater; socialisten Michelle Bachelet och högerpartiet UDI:s Evelyn Matthei. Två jämnåriga kvinnor; välutbildade, energiska och dessutom blonda....men fram för allt; båda döttrar till generaler inom flygvapnet och uppvuxna inom den militära kulturen. Och inte bara det – fäderna var nära vänner, familjerna umgicks och under några år när de samtidigt bodde på samma flygbas i Atacamaöknen i norr, så var också Michelle och Evelyn lekkamrater.

Men så kom kuppen 1973, då Augusto Pinochet tog makten och Salvador Allende tog livet av sig inne i det brinnande presidentpalatset och Michelles och Evelyns liv slungades i motsatta riktningar.

En nyutkommen bok ”Generalsdöttrar” – ”Hijas de General”, av journalisterna Nancy Castillo och Rocío Montes – beskriver hur uppväxtåren inom den militära världen har präglat de bägge presidentkandidaternas personligheter, men att det ändå var kuppen, mer än något annat, som kom att forma deras liv. På samma sätt som den format alla chilenares liv. Även dem som inte ens var födda då.också hur

För Michelle Bachelets familj var kuppen en tragedi.

Hennes far generalen Alberto Bachelet, som stödde Allende, greps och torterades av sina egna vapenbröder tills han dog i fängelset.

Michelle och hennes mor greps också, förödmjukades på gränsen till tortyr och tvingades därefter ut i exil.

För Evelyn Mattheis familj öppnade kuppen dörren till maktens högsta topp.

Fernando Matthei, som var militärattaché på Chiles ambassad i London, var visserligen inte ens informerad om kuppen, men han slöt snabbt entusiastiskt upp bakom den.

Tillbaka i Chile 1974 blev Fernando Matthei chef för flygvapnets krigsakademi i vars källare Alberto Bachelet torterades. Senare utsågs han till chef för flygvapnet och blev en av de fyra i militärjuntan som utgjorde Chiles högsta beslutande politiska organ.

Människorättsorganisationer anklagade nyligen Fernando Matthei för delaktighet i Alberto Bachelets död. För även om han inte var direkt inblandad, så visste han att det pågick tortyr i krigsakademins källare, och han gjorde inget för att stoppa den.

I Mattheis försvar kan man ana ett stänk av dåligt samvete.

-Källaren i krigsakademin ingick inte i mitt ansvarsområde, har han sagt...Han hävdar att han i själva verket var förbjuden att alls gå ner dit.

-Skulle jag ha ifrågasatt mina överordnade, så skulle jag själv ha hamnat därnere. Och till vilken nytta?

För att visa att hans pragmatism var korrekt hänvisar han till att när han väl blev chef för flygvapnet så skyndade han sig att hjälpa Michelle Bachelet och hennes mor att komma tillbaka till Chile, långt innan andra flyktingar kunde det.

I själva verket höll Matthei en beskyddande hand över de två som ett sätt, kanske, att betala av på den skuld han trots allt kände gentemot sin gamle vän.

Både Michelle och hennes mor menar också att Fernando Metthei inte kan göras ansvarig för den tortyr som ledde till Alberto Bachelets död.

Men den här ömsesidiga sympatin mellan Matthei och hans väns änka och dotter, delades inte av hans dotter Evelyn. Medan hennes far på olika sätt började markera avstånd gentemot Pinochet och juntan, så sökte hon sig till den höger som försvarade kuppen och diktaturen.

Det var i samband med folkomröstningen 1988 som de två generalsdöttrarna för första gången offentligt sågs på varsin sida om barrikaden.

Evelyn representerade ja-sidan. Michelle nej-sidan.

En seger för ja innebar att Pinochet skulle sitta kvar ytterligare åtta år som Chiles president.

En seger för nej innebar att det skulle hållas allmänna val det följande året.

I grunden handlade valet om huruvida man accepterade brotten mot dom mänskliga rättigheterna, som vid det här laget alla kände till...som ett rimligt pris för den relativa politiska och ekonomiska stabilitet som Chile uppnått under militärregimen.

Helt enkelt om ”ändamålet hade helgat medlen”.

Evelyn Matthei tillhörde visserligen dem som ibland var kritiska till övergreppen mot mänskliga rättigheter, men hon menade ändå att det inte funnits något val. 

Allende hade ju försökt förvandla Chile till ett nytt Kuba, det fanns tusentals gerillamän från hela Latinamerika i Chile, beredda att gå till aktion, det fanns listor på vilka militärer och företagare som först skulle dödas, Monedapalatsets källare hade förvandlats till en stor vapenarsenal.

Dessutom så hade Allendes regering hur som helst varit så dålig att den fick skylla sig själv.

Det var många chilenare, inte bara Evelyn, som köpte den beskrivningen och Pinochet var säker på att segra.

Men när det på valdagens kväll stod klart att nej-sidan skulle segra så aktiverade Pinochet en plan B....som gick ut på att provocera fram kaos i Santiagos centrum för att motivera ett militärt ingripande och ogiltigförklara folkomröstningen.

Planen stupade på att Fernando Matthei, kring midnatt, på väg in till det möte i Moneda-palatset dit militärjuntan kallats för att ge planen sitt stöd, inför TV-kamerorna klart och tydligt erkände nej-sidans seger.

Pinochet blev ursinnig.

Och Matthei blev lite av en hjälte bland nej-anhängarna.

Men samtidigt som Michelle Bachelet firade segern och uttryckte sin tacksamhet gentemot, som hon sa, ”onkel” Fernandos civilkurage, så grämde sig Evelyn Matthei och deltog i tröstandet av ”onkel” Augusto...Pinochet alltså......

Och folkomröstningen befäste och till och med ökade avståndet mellan de två generalsdöttrarna.

Det har aldrig varit tydligare än inför valet nu i november.

För skillnaden mellan kandidaterna Michelle Bachelet och Evelyn Matthei har inte fram för allt med politiska program att göra....som med just synen på historien såsom den syntetiserades i folkomröstningen.

Då, 1988, röstade 44 % ja.

44 % av chilenarna accepterade alltså, fortfarande 15 år efter kuppen, att brott mot mänskliga rättigheter var ett rimligt pris för att bli av med Allendes socialistiska regering.

Men idag, 25 år senare, 40 år efter kuppen, är det få som gör det.

Det har att göra med flera faktorer.

Idag vet man att så gott som alla konspirationsteorier som tillskrevs Allende var falska. Det var inte vänstern som var beväpnad, det var extremhögern.

Man vet också hur repressionen såg ut. Hur många som dödades, hur många som försvann, hur många som torterades...det var inte bara i flygvapnets krigsakademis källare som det förekom tortyr; det fanns över 1.000 lokaler i hela Chile som var inrättade som tortyrkammare.

Övergreppen handlade inte om misstag. De var inga beklagliga undantag. De var ett system. Ett kriminellt system.

Och att jämställa det med de misstag och klantigheter som Allendes regering kan anklagas för, går inte längre.

Det handlar om olika kategorier.  

Och med den insikten har också synen på historien förändrats i samhället i stort.

Nyligen sa den sittande presidenten, högermannen och företagaren Sebastián Piñera, att det var ett misstag att rösta ja 1988.

Och många som röstade ja har sen dess trätt fram och sagt att dom ångrar sig.

Det, i sin tur, har skapat nya förutsättningar för försoning.

Omslaget till boken ”Generalsdöttrar” består av två nästan identiska fotografier. På det ena Evelyn Matthei, på det andra Michelle Bachelet. De är båda klädda i gröna flygaruniformer, har hjälmen under armen och är på väg att kliva in i ett av det chilenska flygvapnets jaktplan.

Sina fäders döttrar.

Där finns en antydan om att det grekiska dramat i det chilenska presidentvalet skulle kunna få ett lyckligt slut; att när valet väl är över, de två generalsdöttrarna omfamnar varandra och enas i ett ”Aldrig mer”.

Men så blir det nog inte.

För till skillnad mot sin far, så försvarar Evelyn Matthei fortfarande envetet sin ja-röst 1988, med allt vad det innebär.

Och kanske är det i själva verket här som det grekiska dramat finns.

Lars Palmgren, Santiago

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".