Malin McGinn - Vem vinner på projektsamhället?

Ur Obs 2013-11-19

Det är en ny dag i Malmö och ett antal personer börjar förbereda dagens lunch i en lokal mitt i staden. Lunchserveringen som bedrivs här är en av flera verksamheter. Hit kan kunderna också vända sig om de är i behov av catering, städtjänster eller vill besöka den skapande ateljén. Som en del av affärsidén erbjuder sig dessutom personalen att anordna guidade turer i den stadsdel där verksamheten ligger, och lokalen fungerar som en mötesplats för främst de boende i stadsdelen.

Verksamhetsidén är långt ifrån ny eller unik. Vid en första anblick skulle man kanske tro att verksamheten startat som ett resultat av att några personer som kände varandra sedan tidigare valde att starta ett företag utifrån de talanger och intressen som de ansåg sig ha gemensamt.

Men varför anordnas studiebesök hit? Vad har företaget med social hållbarhet att göra – något som ofta framhålls av namnkunniga politiker och tjänstemän? Och vad betyder det att företaget är ett arbetsintegrerat socialt företag?

För att förstå vad detta är för plats måste vi gå bakåt i tiden, närmare bestämt till februari 2006. Det var då 60 personer blev deltagare i ett så kallat kompetens- och jämställdhetsprojekt som finansierades av Europeiska Social Fonden, Utbildningsförvaltningen och ABF.

För att få vara med i projektet var deltagarna tvungna att uppbära försörjningsstöd, ha mycket liten eller helt sakna tidigare utbildning samt ha liten eller ingen insyn i arbetslivet. Med andra ord: de skulle anses vara utanför den svenska arbetsmarknaden.

Efter något år tog projekttiden och projektpengarna slut och mer pengar söktes, nu utifrån en ny ansökan till Europeiska Social Fonden. Ett nytt projekt startades som sedan avslutades och så fortsatte det. Nya projekt. Mer ESF-pengar. Och mer medfinansiering från lokala parter.

Enligt utvärderingen av ett av de många projekten var ett av de främsta syftena att främja deltagarnas möjligheter att arbeta och försörja sig själva, något som beskrevs som en grundläggande norm i samhället. Metoderna för att nå det målet har i stort sett varit de samma genom alla projekten: utbildning, praktik och det som kallas ”empowerment”. I utvärderingen får vi lära oss att den filosofiska premissen för empowerment är att människan är ”förbättrings- och förändringsbar” och att det är fullt möjligt för människor att upptäcka och utveckla sina kapaciteter. Förbättringsbar. Förändringsbar. Jag smakar på orden ett tag och låter dem ligga kvar i munnen.

Det företag som idag öppnar sina dörrar för lunchservering – efter år av projekt och ESF-medel - är inte ett företag som alla andra. Sedan det startades år 2010 har det fått en tydligare verksamhetsidé, men det är fortfarande inte självgående i den meningen att vinsten räcker till att finansiera allas löner. Försäljningen av varor och tjänster utgör en av tre inkomstkällor. Företaget stöttas fortfarande av ESF genom att fler projekt och aktiviteter knyts till företaget. Så kallade nystartsjobb och fas3-praktikplatser är också en del av företagets finansiering.

År av ansökningar och projekt. Och alla dessa pengar - ett av projekten kostade över 9 miljoner kronor. För vaddå? För att ta ett antal deltagare som valts ut på basis av sitt utanförskap placerats i en situation inom vilken de behöver stöd eftersom de anses vara utanför arbetsmarknaden. Men vänta lite, de arbetar ju! Och maten de serverar är fantastiskt god. Och de har en massa uppdrag. Och de syns ibland på TV och i annan media. Deltagarna har ju utvecklat sina kapaciteter. Förändrats. Förbättrats?

Malmö är långt ifrån unikt. Så här ser det ut överallt i Europa, både inom akademin, offentlig sektor och i näringslivet. Utlysningar av ekonomiska medel görs och enskilda individer eller organisationer skriver en projektansökan som uppfyller kriterierna i utlysningen. De som anlitas eller anställs för att genomföra projekten gör karriär, medan de som projekten syftar till att hjälpa inte kan göra detsamma. Behovet av att hjälpa de som anses vara utanför verkar aldrig sina. Men kanske är det inte individernas förmåga att förbättra sig som är problemet, utan behovet av att definiera människor som utanför. Hur skulle kuggarna i projektmaskineriet annars fortsätta snurra?

”Varför tänker jag det jag tänker?” Det är min dotter som frågar det en kväll vid köksbordet. ”Varför tänker jag just det som JAG tänker istället för att tänka på saker som jag inte tänker? Tänker alla människor på samma sak?”

Hennes fråga, så enkelt ställd i all sin svårhet får mig att tänka på det arbetsintegrerade sociala företaget. På samhällsutvecklingen. På strukturer och individer. Och på den forskning som jag ämnar ägna de närmaste åren åt.

Jag är intresserad av ESF-projekt som FENOMEN, inte huruvida enskilda projekt är bra eller dåliga; lyckade eller misslyckade, eller om de projektägare som söker pengarna och har ansvar för verksamheten drivs av bra eller dåliga intentioner.

Jag är personligen rätt övertygad om att de allra flesta som är involverade i den Europeiska projektkulturen – från tjänstemän och kvinnor i Bryssel – via nationella och regionala ESF-kontor – till lokala projektägare, projektledare, utvärderare och följeforskare – är ’goda’ i bemärkelsen att de drivs av en vilja att göra skillnad till det bättre. Jag är också övertygad om att många deltagare har positiva erfarenheter av projekten och att de kan ha förändrat deras liv i en positiv bemärkelse. Utifrån olika vittnesmål är jag även övertygad om att många goda idéer rinner ut i sanden så fort projektet tar slut.   

Det JAG är intresserad av är det som tas för givet, och HUR det kan ha blivit så. Varför är det helt opolitiskt att vissa kroppar klassificeras och benämns som sjuka, långtidssjukskrivna, utomnordiska, invandrade, isolerade, ohälsosamma, förtryckta eller okunniga? Hur kommer det sig att just de blir till ett slags råvaror som inom ramen för EU:s sammanhållningspolitik drar till sig finansiering från den Europeiska Kommissionens långtidsbudget, i ett försök att gå en socialt hållbar framtid till mötes?

Från Bryssel till Malmö finns ett stort nätverk av personer, arbetsgrupper, samverkanspartners, medfinansiärer och expertgrupper. Mellan dem vandrar och skapas idéer om den Europeiska sammanhållningspolitiken som blir till konkreta projekt i Malmö och i andra städer. När jag har skisserat detta nätverk liknar det ett stort släktträd, med förgreningar och kopplingar kors och tvärs.

Längs trädets grenar färdas idéerna. Utifrån de Europeiska målsättningarna plockar Sverige fram egna nationella målsättningar. Utifrån de svenska målsättningarna tas de regionala målsättningarna fram. Sen tar projektmaskineriet vid – utlysningar av medel skrivs – ansökningar som uppfyller utlysningarnas kriterier lämnas in, ansökningarna prioriteras och väljs ut vid olika möten av olika arbetsgrupper, medel delas ut och medfinansiering arrangeras – i många fall genom att olika aktivitetsstöd döps om.

Eftersom alla projekt måste detaljredovisas tillsätts en utvärderingsgrupp av betalda konsulter, forskare och experter. Resultat mäts, jämförs, bokförs, kalkyleras. Loggor och trycksaker produceras och trycksakerna – som ofta ser ut som små färgglada böcker med foton och snyggt typsnitt – blir, tillsammans med webbsidor, rapporter, filmsnuttar och intervjuer - bevis för att projekten verkligen fungerar och att de problem som de önskar lösa verkligen finns. I detta läge är det svårt att backa bandet och sluta ansöka om mer projektpengar. Problemen FINNS JU! Och problemen kräver lösningar som kostar pengar.

De leende deltagarna på bilderna. Slogans som ”arbete och nya möjligheter för alla” eller ”från outsider till outstanding”. Och de där orden som ekar genom alla texter. Entreprenörskap. Sociala innovationer. Gemenskap. Egenmakt. Socialt företagande. Empowerment. Handlingsutrymme. Samverkan. Jämställdhet.

Makt är inget som existerar utanför relationer och som bara flyter runt. Makt behöver inte heller vara förtryckande, utan kan även vara produktivt. Makt, för mig, handlar inte enbart om ekonomiska medel. Snarare ser jag olika ekonomiska situationer som ett resultat av vad vi tar för sanning. 

Att ha makt innebär att med språkets hjälp vara delaktig i att konstruera en sanning om något. Att ha en röst som hörs högre än andras. Vad som är sant, normalt, rätt, friskt och sjukt varierar så klart över tid. Olika sanningar blir i vissa historiska ögonblick orubbliga och tas för givet.

I dagens Malmö är det sant att vi måste sträva efter något vi kallar social hållbarhet. Att denna hållbarhet bland annat ska finansieras av något som heter Europeiska Social Fonden. Att metoden som ska användas är empowerment. Att det finns något som heter den svenska arbetsmarknaden. Och att det finns människor som anses vara utanför den.