Läs Marie Lundquists text:

Det är sent i november år 2012. Jag är på en snabbvisit i Lettlands huvudstad Riga. Anledningen är att en av mina diktsamlingar blivit översatt till lettiska och nyss kommit ut. Staden visar sig från sin mest kallfuktiga och gråmulna sida, men bjuder också på en avväpnade vänlig gästfrihet.  Jag får ett värmande glas Riga Balsam i ena handen och ett tunt, vitt dikthäfte i den andra. Det är alltid lika märkligt att se sina ord förklädda i en helt ny språkdräkt. Särskilt när det handlar om ett språk man själv inte behärskar. Till och med mitt namn har ändrat form. Den sista ljudlösa bokstaven i mitt förnamn, E, har bytt plats och istället lagt sig sist i efternamnet, som därmed blivit en bokstav längre. Som om någon velat retas med mig en smula och sätta min identitet i gungning. 

Lätt omskakad av denna förvandling går jag omkring och huttrar i snålblåsten, på väg till den stora Centralmarknaden alldeles utanför Gamla stan i Riga. Fem enorma zeppelin-hangarer, som under första världskriget användes som garage åt tyska kejsardömets militära luftskepp. Nu fyllda av hundratals stånd med allt från saltad gurka och hemstickade ullstrumpor till syrade kålrötter och skurborstar. Utanför, oskyddad från regn och blåst växer marknaden vildsint vidare med mindre stånd, ibland inte större än en pall och en tidning på marken med några konstfullt bundna eternellkransar som bjuds ut för en spottstyver.

Steget är inte långt från försäljarna bakom stånden på Centralmarknaden, med livets alla erfarenheter ristade i sina ansikten, till de människor som befolkar Inta Rukas fotografier från samma stad. Uppvuxen på 60-talet i en kommunal arbetarbostad bestående av ett rum och delat kök, utbildade hon sig vid 15 års ålder till sömmerska, ett yrke som låg inom möjligheternas ram. I examenspresent fick hon av sin mor en kamera, och där börjar en makalös fotografisk resa som tagit hennes bilder långt utanför Lettlands gränser och till de stora fotobiennalerna världen över.  Ändå har Inta Ruka aldrig frestats att överge sitt ursprung, utan oförtrutet fortsatt att med största ödmjukhet och respekt porträttera människor, vars levnadsvillkor hon själv känt inpå huden sen barndomen.  

I början av 80-talet påbörjade hon ett fotografiskt projekt i trakten av den landsortsby där hennes mor växte upp och där hon själv tillbringat bandomens somrar.  Hon har berättat att valet av plats berodde på den blyghet hon alltid haft, som hindrat henne att söka sig till nya och okända miljöer. Arbetet som kom att sträcka sig över två decennier växte till en ömsint och realistisk dokumentation av människor med en livsstil som är på väg att försvinna. Var och en av de avbildade behandlas med lika stor aktning. Också som betraktare grips man av vördnad inför de människoöden som inte bara strålar ut från bilderna, utan också återges med några korta, handskrivna rader av Inta Ruka själv. Varje person kommer till sin rätt och blir synlig på alla tänkbara sätt.  Ett ovanligt förfarande bland fotografer som annars helt brukar lita till bildens ensamma kraft. Så här kan det till exempel stå under bilden av en småbonde: Peteris erkände aldrig det sovjetiska systemet.  Han vägrade att ansluta sig till kolchosen och bor ensam. Han har en tjur, en ko och en hund och en liten tomt runt huset. Med sin gamla tjur tar han in hö, plogar potatisåkern och tar hem ved från skogen. Alla kallar honom tjurgubben. ”My country people” heter serien som kom att bli hennes internationella genombrott och som porträttet av Peteris är hämtat ifrån. Titeln kan utläsas både som ”Mina landsmän” och ”Mina landsortsbor”. För mig är ordet ”Mina” det mest betydelsefulla i denna mening.  Det visar på fotografens tillhörighet och solidaritet med de avbildade.  Den värme och det förtroende som finns i dessa fotografiska möten kan inte uppnås annat än genom ett långvarigt och inkännande arbete, där stor hänsyn tas till varje människas integritet och särskildhet.  

En epifani är enligt ordboken: ”en plötslig uppenbarelse, ett blottläggande av tingens innersta väsen”. I lyckliga stunder kan man som poet få uppleva att till exempel en överraskande ordsammansättning oväntat kan förändra helheten.  Det är alltid lite hisnande, dikten framstår i nytt ljus. Nästan som om någon annan än man själv hade skrivit den.  Epifanier är också titeln på ett dikturval av Inta Rukas landsman, poeten Imants Ziedonis i Juris Kronbergs översättning.  Googlar man på Ziedonis namn verkar han ha levt många liv: han kallas fiskarson, bibliotekarie, vägarbetare, översättare, lärare, kritiker, kommunist . . . Slår man ihop alla dessa beteckningar i en och samma person, får man onekligen ett rikt och brokigt underlag till att bli Poet. Som sådan har Ziedonis fått ytterligare två titlar: 1972 utnämndes han till något som kallas ”Förtjänstfull kulturarbetare” och 1977 till ”Folkets poet”. 

Båda dessa epitet låter som något som godkänts av högre ort. Man föreställer sig en poesi som är uppbygglig, politiskt korrekt och kanske en smula slätstruken, lättillgänglig för den breda massan. Ziedonis poesi är, skulle jag vilja påstå, ingenting av allt detta. Istället är den vild, anarkistisk, halsbrytande och sinnlig. Ändå, eller ska man kanske säga tack vare, alla dessa egenskaper är denna diktning högt älskad av lettiska poesiläsare. Säkert har det att göra med dess tydliga släktskap med folkvisan och sagan. Det finns silverlaxar och guldrom i ditt blod. Hur länge? frågar dikten. Ja, i alla fall så länge som man läser Ziedonis skulle jag vilja svara. Hör bara på dessa rader ur en dikt som handlar om en företeelse många poeter kanske skulle ha lämnat därhän såsom alltför trivial att dikta om, nämligen bubblor. Dock inte Ziedonis. För honom är ingenting för smått för fantasin att gripa tag i och slunga ut ur sin bestämmelse. Jag läser:

Vinden kastar ner en stjärna i snön på Brödrakyrkogården, och den bubblar som ett nyfött hjärta. Har ni en fläkt? Sätt den i så fall mot bordsalmanackan, låt bladen flyga och gå sönder på tvären. Äggen är färdiga, vi dricker kaffe. Små bubblor klättrar uppåt från tårna, rusar som små svärd längs ådrorna, och när de är i närheten av hjärtat spottar jag dörren ur ramarna.

Det är inte bara dörren som här ”spottas ur ramarna”, själva dikten tycks vilja spränga sig ut ur sitt trånga rum. Den ena händelsen fattar liksom tag i nästa, och associationerna löper amok på ett vildsint och oförutsägbart sätt. Tiden löser upp sin förutbestämda bana och allt äger plötsligt rum samtidigt. Ziedonis skriver:

Gårdagen sover i springan mellan golvbräderna. Hyvelspånen doftar böckling och likkista. Nässlorna skrattar skamlöst.

Se där! Tre påståenden som omedelbart väcker min poetiska avund. Varför kom inte jag på de där raderna?

Efter att ha badat länge i Ziedonis ordhav tar jag en liten paus för att läsa några av de kortfattade och oumbärliga kommentarerna som översättaren bifogat till dikterna. Där får jag bland annat veta att Ziedonis vid sidan av sitt författarskap, länge ledde en grupp konstnärer och intellektuella som reste Lettland runt för att handgripligen befria de äldsta och största ekarna från all den undervegetation av alar och sly som hotade att ta över och skymma dem. Onekligen en passande metafor för poetens eget språkliga rensningsarbete!

Jag vet inte om epifanierna är talrikare i Lettland är någon annanstans, men när jag återvänder till Inta Rukas bilder märker jag att också ett fotografi kan vara just en sådan ”plötslig uppenbarelse”. Eller gestalta den där känslan av att allt som annars är ouppnåeligt för en kort stund tycks möjligt. Till och med tyngdlagen kan upphävas.  En pojke kan hänga upp och ner i luften med slutna ögon, bredvid en flicka som storskrattande vrider sig ut ur bilden, som om hon inte riktigt vågade tro på den.

Ingen av de båda avbildade följer porträttkonstens regel nummer ett: att se på fotografen. Men fotografen ser och trycker ner fingret i exakt rätt ögonblick för att magin ska uppstå och bevaras.    

Marie Lundquist