Isobel Hadley-Kamptz om den otrygga arbetsmarknaden

Sänt i OBS den 28 november 2013

Det är såhär det ser ut när makten skiftat, tänker jag när jag ser ut över den krigszon som är mediearbetsmarknaden. Det är såhär det blir när arbetsgivarna bestämmer sig för att utnyttja varje marginalyta kring reglerna maximalt, det är såhär det blir när tilliten försvinner och ingen, absolut ingen, längre tror att någon annan vill dem väl bortom det man kan göra för varandras plånböcker. 

Det bidrar förstås att medievärlden är en döende bransch, att alla slåss om en krympande godispåse främjar knappast empati och solidaritet. Det bidrar väl inte heller direkt till den goda stämningen när varje varsel och varje frilansneddragning ackompanjeras av ännu en lista med medievärldens bäst betalda chefer. Thomas Brunegård, som ligger högt på de där listorna, fick genom lite olika spännande manövrar t ex med sig 15 miljoner extra utöver lönen när han lämnade Stampen. Det var parentetiskt lika mycket som Stampen krävde att Hallands Nyheter skulle skära ner det året. Aktieutdelningen till Stampen-ägarna i sin tur var 48 miljoner.

Medievärlden är dock bara ett av de tydligaste branschexemplena på hur makten på arbetsmarknaden helt tippat från arbetstagare till arbetsgivare. Arbetsgivarna kan snart nog göra vad som helst och arbetstagarna vågar inte protestera. En gång i tiden var det inte så, en gång i tiden, och fortfarande i vissa branscher, fanns ett förtroende, ett ansvar. Facken visste att företagen måste gå med vinst och var pragmatiska för att lösa de problem som kunde uppstå, företagen å sin sida respekterade sina anställda nog för att inte utnyttja varje möjlig mån i lagen. 

Kanske är jag nostalgisk nu? Kanske har denna stillsamt gloriösa forntid aldrig funnits, men när man tittar i arbetslivshistorien lyser den emot en. Det lär ha kallats den svenska modellen. Det är globaliseringen som hänt, säger någon, och visst är det sant. Konkurrensen har ökat ohyggligt. Priserna på arbetskraft är alltid lägre i Indien, Rumänien, Vietnam. Det är ingen svensk företeelse, också sådant som hur fördelningen av hela världens företagsvinster flyttat från löner till aktieutdelning är tecken på samma globala maktförskjutning. 

Men hur lönsamt på lång sikt är det, för samhället, att skapa det som vissa kallar prekariat: horder av visstidsanställda, tvångsföretagare, bemanningsanställda, människor utanför välfärdsstaten både i socialförsäkringar och arbetsmiljöskydd? Hur lönsamt är det för de enskilda företagen, som exempelvis Sveriges Radio, att ständigt behöva lära upp nya människor var 11:e månad och aldrig behålla humankapitalet?

Det är inte så konstigt att människor kräver lagändringar. Men jag vet inte om jag tror att det går att ändra. Eller, jag tror att man kan ändra saker på marginalen, införa skarpare regler mot staplade visstidsanställningar, hårdare arbetsskyddsregler för bemanningsföretag, små justeringar som skulle ge viss god effekt. Men hur ska man kunna ändra en mentalitet som går ut på att utnyttja människor till varje bokstav som lagen tillåter? Hur kan man då skriva lagar som minimerar utnyttjanden men ändå ger utrymme för flexibilitet? 

För det behövs ju tillfälliga anställningar. Och globalt är fördelarna med globaliseringen överlägset mycket större än nackdelarna. Jobb behövs i Indien också. 

Det man däremot kan, och bör, ändra är ramverket bortom arbetsmarknaden. När den nu ser ut såhär för allt fler är det otillständigt med en välfärdsstat som utesluter alla utan tillsvidareanställning. Det är omoraliskt med en arbetsmarknadspolitik som hänvisar så många människor utan jobb till Fas 3 och socialbidrag, som spär på skillnaderna mellan dem innanför och dem som står ute. Det är orimligt med en sjukförsäkring som inte inbegriper den som tvingats till småföretagande eller den som jobbar på timvik. 

Jag kan inte se någon annan mänskligt hållbar hållning i denna prekariatets tid än att införa det som kallas medborgarlön, grundinkomst eller ibland negativ inkomstskatt. En välfärdsmodell som skulle ge bastrygghet för alla, inte bara för dem som haft turen att få en viss sorts anställning. Välfärdsstatens syfte är att skapa en trygghet som gör oss frimodiga i förändring. Den universella välfärdsstaten har bedömts utifrån sin förmåga att dekommodifiera arbetaren, alltså att göra det möjligt för människor att vara mer än en vara på arbetsmarknaden, att kunna tacka nej till jobb med för dåliga villkor. 

Nu har vi i stället en modell som aktivt undanhåller tryggheten från dem som betalar förändringens pris. Vi har en modell som indirekt uppmuntrar utnyttjande av vissa människor, eftersom just de inte har något rimligt alternativ och därmed inte vågar bråka. Det går inte att försvara en sådan modell. Och till skillnad från globalisering och företagsmoral är välfärdsstatens utformning något vi ganska enkelt kan förändra. Om vi vill. 

Isobel Hadley-Kamptz

frilansskribent

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista