Viola Bao om Cat Country

OBS 20140108

Den tjugofemte augusti 1966 hittas den kinesiske författaren Lao Shes livlösa kropp i Taiping-sjön i nordvästra Beijing, inte långt från universiten där kulturrevolutionens första studentrörelser tog fart samma år. I vattnet som omger den livlösa kroppen flyter pappersark med Maos poesi omkring. Dagarna dessförinnan har Lao She misshandlats av Maos rödgardister som stämplat honom som kontrarevolutionär. Rödgardisterna rakade av honom håret och hällde bläck över hans kropp. Tillsammans med tjugoåtta andra intellektuella tvingades Lao She, i den glödande sensommarhettan, knäböja framför ett brinnande bål med kulturella reliker, framför det konfucianska templet i Beijing. Det är under kulturrevolutionens första månad som Lao She dränker sig, den som kom att kallas ”Röda augusti” för sin brutalitet och blodighet. Vid tiden en 67-årig gammal Beijingbo försvagad av bronkit, uppvuxen i ett Kina han sett slitas mellan krig och revolutioner, bevittnade Lao She nu sin hemstad återigen förvandlas till ett politiskt inferno.

Trettiofyra år tidigare, i den dåvarande kinesiska republiken, skrev Lao She det som kommit att kallas för den kinesiska litteraturens första science fiction-roman, Mao Cheng Ji, eller Cat Country. En dystopisk samhällsallegori om dödandet i revolutionens namn och där Lao She profetiskt det öde han själv skulle falla offer för. ”Kontrarevolutionär! Låt oss döda alla som misstolkar den storslagne farbror Karls heliga ord!” utropar kattbefolkningen i romanen – ingen särskilt subtil omskrivning för dåtidens revolutionära dissidenter, som i Lao Shes ögon tycktes mer benägna till idoldyrkan och blodig utrensning än till samhällsbygge och politik. Utrop som var framtidsfiktion när Lao She skrev dem på 30-talet, men som idag klingar tunga av historisk ironi.

Men lika mycket ett klarsynt föregripande, är Cat Country – utgiven 1932 – en hårdför satir över trettiotalets Kina, lika oskyld i sitt samtidsförakt som absurd i sina skruvade science fiction-fantasier. Boken handlar om en kinesisk rymdresenär som av misstag råkar kraschlanda med sitt fartyg på Mars. Efter att ha förlorat sina två vänner i kraschen finner han sig som ensam jordbo i en civilisation helt och hållet befolkad av katter. Snart blir han omhändertagen av en av de rikaste och mäktigaste invånarna i kattriket, ägare till en stor odling droghaltiga blad som invånarna lever på och som gör dem lata och avdomnade från omvärlden.

Författad i ett postimperialt Kina försvagat av inbördeskrig, utländska maktintressen och på gränsen till japansk invasion, är ”Cat Country” både ett enormt underhållande stycke fantastik och en djupt desillusonerad allegori över ett Kina som 1932 nog av många kineser sågs stå nära sin undergång. Japan hade året innan intagit Manchuriet som ett led i sina imperialistiska anspråk och fem år efter utgivningen drog andra sino-japanska kriget igång med fullskalig invasion. I dystopin skildras också en degenererad och splittrad civilisation på utrotningens rand.

Men hos Lao She riktas angreppen - mer än mot utländsk imperialism - mot den egna befolkningens handlingsförlamning och politiska likgiltighet. Den kattbefolkning berättaren möter fyller honom med avsky och förakt: de är opålitliga och vinningslystna, mer motiverade av personlig egennytta än utsikter om landets gemensamma välfärd. Samhället är hierarkiskt och föråldrat, till synes oemottagligt för politiska reformer. Deras polygama kattledare är mer engagerade i att roa sig med barnkonkubiner och tugga blad än att styra landet i rätt riktning. Och om den yngre generationen får han berättat för sig av en av sina kattvänner: ”Några av de ‘unga’ är till och med mer gammelmodiga i sitt tänkande än min farfar (...) Våra unga föds halvdöda”.

Trots den säkert stundtals överdrivna svartmålningen av samtiden - som ju hör satiren till - finns det något enormt uppfriskande i den förbehållslösa indignation Lao She visar. Hans råa sarkasm når sin högsta punkt då han slutligen låter berättaren utbrista: ”Jag började längta hem. Ärofulla Kina! Storslagna hemland utan ondska eller tortyr och där glador aldrig slukar lik! Jag var rädd att jag aldrig mer skulle se detta ärofulla rike, aldrig mer njuta en rationell mänsklig existens.”

Att läsa Lao She är lite som att vakna upp ur en dröm. I det raseri och den upprördhet som riktas mot den självupptagna vinsthungern och ungdomens politiska ointresse finns mycket rimlighet att hämta såväl för en modern kinesisk läsare, som en läsare bosatt i ett Europa där individen alltmer har kommit att bli den överordnade enheten i samhället. Så blir kattriket inte bara en allegori för ett kinesiskt 30-tal, utan även en modern stridsskrift mot det postpolitiska  och profitcentrerade samhället.

Det är roligt att Penguin nu återintroducerar denna intelligenta och välskrivna dystopi, för en bred, engelskspråkig publik. 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".