Cecilia Bäcklanders text

OBS 20140116

Jag ser bördig jordbruksmark som ligger för fäfot. En halvbyggd kanal skär i flera kilometer ett sår genom landskapet. 100-tals traktorer och jordbruksmaskiner står oanvända på rad. En nybyggd fabrik som ska torka och skala 100.000 ton ris om året ekar tom.

Saudi Stars storjordbruk, 10.000 hektar, står nästan stilla sedan 5 månader.

Är detta en satsning av en stat som inte begriper sig på affärer? Ett misslyckat biståndsprojekt? Nej, det är en av världens rikaste, tillika Etiopiens största investerare som har satt igång ett jätteprojekt för att odla ris och sedan slutat betala. Mohammed Al-Amoudi som han heter, är också mycket aktiv i Sverige - känd som ägare av Preem, Peab och Midroc.

Jag kommer inte oförberedd till Gambella. På vägen dit har jag läst Agricultural Development and Food Security in Africa, en nyutkommen bok från Nordiska Afrikainstitutet. De politiskekonomiska forskarna Fantu Cheru och Renu Modi är redaktörer. Flera kapitel handlar om Gambella, en av de mest eftersatta regionerna i Etiopien, som de senaste åren upplevt en markrush sedan regeringen lade om jordbrukspolitiken. Det var inte längre småbönderna som skulle lyfta landet ur fattigdom utan mekaniserade jordbruk där hittills outnyttjade landområden skulle komma till nytta, försörja en växande befolkning och ge exportinkomster. Därför började en storskalig uthyrning av mark till inhemska och framför allt utländska investerare.

Redaktörerna slår fast att inget land omvandlats till industrination utan att först utveckla jordbruket. De säger också att bara 14% av Afrikas 184 miljoner hektar brukningsbar mark utnyttjas. Därför borde utländska investeringar vara välkomna. Boken vill se bortom den inflammerade debatten om ”land grab”, som markförvärv kallas då det handlar om Afrika. Ordet är inte populärt i Etiopien, där det ofta uppfattas som en nedlåtande stämpel från en västvärld som inte tror att afrikanska länder vet sitt eget bästa.

Det finns dock en inbyggd motsättning här. Afrika behöver producera mer mat. Men de utländska företag som leasar land har sina egna intressen. 2008 upplevde världen en mat- och energikris med stigande priser, och en massiv internationell efterfrågan på mark tog fart. Världsbanken uppskattar att 2011 hade 40 miljoner hektar afrikansk mark hyrts ut till utländska investerare för mat att konsumeras i deras hemländer eller till produktion av biobränslen för att möta stigande oljekostnader. På en yta som ungefär motsvarar Sveriges totala areal skulle alltså odlas mat för konsumtion utanför Afrika.  Det är inte de gamla kolonialmakterna som är aktiva här utan snabbväxande, nya ekonomier – främst Kina, Indien och Brasilien.

Åter till Etiopien. Förutsättningarna för storskalig risproduktion i Gambella är perfekta. En jättedamm har stått oanvänd sedan mer än 20 år. Klimatet möjliggör två skördar om året. Investerarna har fått extremt billig och långsiktig markhyra från en välkomnande stat, som dessutom beskyddar anläggningarna mot lokalbefolkningen i en region med en historia av kamp om resurser och inflytande. Men jordbruksministeriet säger nu att inga investerare har uppfyllt den etiopiska statens förväntningar. Saudi Stars verksamhet står stilla sedan månader. Det indiska företaget Karuturi vars kontrakt granskas i boken har tilldelats 100.000 hektar med option på ytterligare 200.000 men bara odlat upp 5.000 och ryktas nu vara på väg att lämna. De storartade planerna tycks gå om intet. Varför står produktionen stilla?

Jo, säger författarna i boken, det är alldeles för förmånliga villkor. Företagen får jättelika områden till ingen kostnad, och de får skattelättnader - men det finns inga sanktioner mot dem som inte sköter sin investering.

Det finns en annan motsättning här: Den etiopiska statsledningen är djupt misstänksam mot de råa marknadskrafterna. Den menar att länder i ett utvecklingsskede behöver protektionism. Tiden tycks ha givit dem rätt. Den ekonomiska krisen har fått allt fler att anse att marknaden måste tyglas. Ändå har Etiopien släppt den helt lös i Gambella i strävan att skapa snabb utveckling. Det gick fort men blev fel.

Fantu Cheru och Renu Modi slår fast att Afrika kan industrialiseras med kärnan i jordbruket, precis som Kina, Indien och Brasilien gjort. Det finns mycket att lära från dessa länder där en utvecklingsinriktad stat mobiliserat kring långsiktiga mål. Allt hänger på de afrikanska regeringarna som måste göra sin hemläxa först och. se till att markinvesteringar leder till överförande av teknologi och infrastruktur och sätter fart på även småjordbrukets produktivitet. Det behövs starka regleringar, kontroller och öppenhet för att tvinga företagen att sköta sig. Att få 10.000 eller 100.000 eller 200.000 hektar nästan till skänks lockar till en storskalighet som är riskabel. Från den etiopiska ledningen signaleras nu att storleken på markförvärven ska minskas och villkoren stramas upp. Det kostar för lite att ge upp och efter sig lämna grusade förhoppningar, förflyttad befolkning och fortfarande varken livsmedelsproduktion eller exportinkomster.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".