Simon Hartvig om författaren Yasmina Khadras politikerplaner

Sänt i Obs i P1 tisdagen den 21 januari 2014

Jag höll på att tappa hakan helt när jag hörde att Yasmina Khadra vill bli president. Men kanske borde jag inte ha blivit så förvånad, för Khadra har alltid strävat efter makt. I böckerna är det Khadra som är läraren, och läsaren som är eleven. Han har skrivit om konflikter från hela världen. Om talibanerna i Afghanistan, den amerikanska invasionen av Irak, Israel-Palestinam, somaliska pirater i Adenviken och inbördeskriget i Algeriet. Sanningen är komplex. Kaos hotar när desperata terrorister spränger sig själva i luften, fullständigt likgiltiga inför all medmänsklighet.

Men där finns likaväl alltid denna aspekt av att läsaren uppmanas att ta författaren i handen. Att läsaren manas att lämna över sig till författaren – den stora guiden i humanism och terrorism. Att det alltid finns en röst i böckerna som vet hur saker och ting hänger ihop. Något som gör att man som läsare inte behöver tvivla på att man kommer att förstå, att detta är sanningen, hela sanningen och ingenting annat än sanningen.

Hittills har Yasmina Khadra begränsat sina auktoritära ambitioner till litteraturens – eller i vart fall kulturens – värld. Många har blivit övertygade. Hedersbetygelserna har haglat över Khadra i form av litterära pris, hederspresidentposter på olika kulturfestivaler samt inte minst det faktum att hans böcker finns utgivna i över 40 länder.

Jag har tillbringat sex år med att skriva om Yasmina Khadra och hans böcker och jag vill inte dölja att han irriterar mig. För mig är tolkningsfriheten själva essensen av varje god läsupplevelse. Och frihet att tolka är inte bara något man har, det är i hög grad något man får av författaren. Eller av texten, om man så vill. Att läsa fiktion skall inte vara som att följa instruktionen till en lego-modell. Det ska vara mångtydigt, mystiskt och överraskande. Som livet självt. Och Khadra proppar hela tiden ner insikterna i halsen på mig. Att läsa innebär redan på förhand att du måste överlämna dig lite till en annan människas auktoritet. Det kan vara glädjerikt, men Khadras texter är så ledande att det känns som ett övergrepp på min frihet. Jag vill inte vara hans lilla västliga idealläsare, som skall utfordras med sanningen och som på ett sätt inte kan säga nej, eftersom författaren har rötter i världen utanför väst.

Kan Yasmina Khadra bli en bra politiker? Skulle han kunna styra en regering och ett parlament? Ett helt land? Han är i alla fall van att försvara sig. Också när han inte har blivit angripen. Det är nästan omöjligt att hitta en intervju, ett klipp från en uppläsning eller en litterär tv-debatt, där Yasmina Khadra inte är sysselsatt med att bygga upp sin auktoritet. Det är som om han på förhand försöker begrava alla tvivel som skulle kunna dyka upp. Om någon antyder att hans fiktiva verk kanske inte är fullkomligt sublima, svarar han med att slå fast hur många språk hans böcker har översatts till och berätta om hur många beundrarbrev han får från sina läsare. Som om dessa siffer-bevis gjorde all kritik överflödig. Eller också säger han rakt ut att de som inte förstår hans böcker, inte förstår sig på litteratur.

Det speciellt komplexa med Khadra är att han gör anspråk på att hans romaner är oemotsägliga analyser av verkliga, historiska händelser. Hade det bara varit en abstrakt, poetisk sanning som författaren hänvisade till, ja, då hade det varit lättare att acceptera. Men det är i hög grad också en politisk och historisk sanning, han påstår sig sitta inne med.

Jag tror inte att man ska betvivla att Yasmina Khadra vet mycket om det han pratar om. I åtta år kämpade han tillsammans med den algeriska militären mot olika islamistiska grupperingar i Algeriet. Han upplevde extremt våldsamma händelser på nära håll och såg vad det gjorde med hans land. Problemet är, att Khadra använder det som ett oövervinneligt bevis på att han är ett slags sanningssägare i alla frågor om våld och terror. Han gör sig till expert, inte bara i förhållande till hemlandet Algeriet, men också till till exempel Afghanistan, där han medger att han aldrig har satt sina fötter. Det borde nog föra med sig en viss skepsis.

Likaväl framställer många journalister honom ganska oförblommerat som expert i terror-frågor.

Från att han som nioåring blev antagen på en militärskola, till att han som 45-åring valde att satsa på en litterär karriär, har Khadra varit en del av den algeriska militären. Och det är också militären som han mest intensivt tvingats försvara. Både i självbiografiska verk och i otaliga intervjuer har Khadra avvisat beskyllningar om att Algeriets militär hade sin del i ansvaret för övergrepp mot civilbefolkningen i 1990-talets inbördeskrig. Även om det aldrig kommer fram i ljuset vilket ansvar generalerna hade för blodbadet, så är det ytterst få som kan köpa Khadras version om en fullkomligt obefläckad militärinstitution.

Frågan är om inte Khadras fanatiska försvar av militären kan komma att kosta honom många väljare. Då han nyligen, i samband med tillkännagivandet av sin kandidatur till presidentposten fick frågan om det inte var på tiden att vända upp och ner på styrkeförhållandena i algerisk politik, så att militären börjar tjäna demokratin i stället för det omvända, vägrade presidentkandidaten fullständigt att medge att militären har inflytande över politikerna. Och det är det verkligen inte många kommentatorer som håller med om, varken i eller utanför Algeriet. Att påstå att där inte existerar en ganska odemokratisk vänskapskorruption mellan generaler och politiker i Algeriet, är stötande för många algerier.

Denna blanka avvisning av en suspekt kontakt mellan regimen och militären, samt Khadras brist på politisk erfarenhet, får mig att tro att hans chans att bli president är relativt liten. Men jag frågar mig själv, om Yasmina Khadra skulle ha kunnat bli en bra president. Jag tror att om han regerar som han skriver, så skulle han inte vara den bästa på att lyssna och vara öppen. Å andra sidan är det väl bra med en president som tror att han vet vad som är rätt och vad som är fel. En som vågar ta ansvar för sina åsikter. Och om budskapet, liksom i romanerna, är kärlek och värdighet så kan man kanske leva med sättet som budskapet levereras på. Efter årtionden med maktmissbruk skulle Algeriet må bra av mer kärlek, och mer värdighet.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".