Bernt Jonsson om Development Aid Confront Politics

Sänt i Obs tisdagen den 21 januari 2014

Skälen för utvecklingsbistånd har varierat över tiden: att minska  fattigdomen, förbättra säkerheten och skapa marknader för framtida handel. Till detta kommer akuta hjälpinsatser efter naturkatastrofer, dvs som nu i Filippinerna eller tidigare efter tsunamin i Thailand och jordbävningen i Haiti. Även krig skapar behov av stora humanitära insatser, t ex i Syrien, när kriget där väl är över.

Det är lättare att få politiskt stöd för katastrofbistånd än för ett tålmodigt, långvarigt utvecklingsbistånd. Det alltför vanliga kravet på snabba resultat kan dock få motsatt verkan, att projektet misslyckas.

När det internationella biståndet växte fram på 60-talet, fanns det en
optimistisk tro på quick fix. Målet var att få i gång en samhällsekonomisk
utveckling i u-länderna. Genom stora investeringar i infrastruktur
skulle u-ländernas ekonomi gynnas, men givarna glömde frågan om
underhållet. U-länderna saknade både ekonomiska resurser och
utbildad personal för att underhålla infrastrukturen. Investeringarna blev
bortkastade pengar.

En del – även Sverige – har gett budgetstöd till mottagarländernas regeringar. Dessa skulle avgöra hur resurserna skulle användas. Vackert tänkt, eller hur? Inte den gamla imperialistiska attityden från i-länderna.

Nu skulle u-länderna äntligen själva få makten över besluten. Det visade sig dock finnas en hake: Regeringarnas intressen sammanfaller inte alltid med folkets behov. De politiska och ekonomiska eliterna skodde sig. Korruptionen bredde ut sig. Multinationella företag tog hand om stora delar av kakan. Den demokratiska kontrollen var en chimär, även i många länder där man hade allmänna val. De stora biståndsgivarna hade i hög grad försummat att väga in de lokala politiska realiteterna i sitt bistånd. Därför hade många i sig lovvärda projekt misslyckats.

I början av 90-talet började – som författarna påpekar – en omprövning ske. Insikten växte, att en hållbar utveckling av utbildning, ekonomisk tillväxt och produktivitet i jordbruket kräver väl fungerande offentliga organ. 80-talets nyliberala tro på marknaden och liten offentlig sektor hade visat sig vara övertro. Därför omdirigerades delar av biståndet till att stärka möjligheterna för det civila samhällets organisationer att öka kontrollen av hur offentliga resurser används.

Länge såg mottagarländernas regeringar dem som föga intressanta, men när de började uppleva dem som ett hot mot makten, slog ofta de auktoritära instinkterna till. Den politiska konfrontationen blev på det sättet tydlig. En del biståndsgivare, särskilt de som är nära knutna till givarländernas regeringar, har haft svårt att hantera denna politiska problematik. Västländerna prisar gärna demokrati och mänskliga rättigheter, men när andra stormaktsintressen av geopolitisk art anmäler sig, går de oftast före.

Sen finns det ofta också ett internt motstånd inom en del biståndsorganisationer enligt Carothers och de Gramont. Vanans makt stor, och den tekniskt orienterade biståndskulturen är stark. För biståndsbyråkrater är det lätt att bidra till förvaltningsreformer, i alla fall jämfört med stöd till politiska partier, medier och politiskt inriktade organisationer inom civilsamhället. I Sverige har vi förstått, att demokrati handlar om makt, och biståndet påverkar maktrelationer i andra länder, vare sig vi vill det eller inte. I den internationella biståndsdebatten har vår röst efter sju borgerliga år dock blivit allt svagare. Sveriges världsledande roll vilar på gamla lagrar.

Såväl regeringen som Sida talar mest om former – fokusering, resultat, koncentration, transparens, effektivitet och ägnar alltmer tid åt att administrera projekt. Vi borde också tala om innehåll och rusta oss så att vi lär oss av misstag och misslyckanden. Bistånd handlar om både makt och möjligheter, alltså politik, och politiken måste bli smartare.

Det är Carothers och de Gramonts viktigaste budskap. Därför – innan nya biståndsprojekt utvecklas, behöver analysen av de lokala politiska förutsättningarna fördjupas. Men i dag hinner ingen på vare sig Sida eller UD göra detta. Snart är det civila samhällets organisationer i samma läge. Volymerna ökar, men förvaltningsresurserna hänger inte med. Därför behöver både Sida och UD:s biståndsavdelning ökade resurser.

Det krävs fler och smartare biståndsbyråkrater.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".