Inga Brandells text

OBS 20140122

Ahrar – trots allt!

”Ahrar” – de som är fria – står det på den okända svartröda banderollen bland de glesa grupper av människor som förra veckan samlades på Habib Bourguiba-avenyn för att fira treårsdagen av Ben Alis fall och brådstörtade flykt till Saudiarabien. ”Ahrar” – de fria? Vi är anarkistiska islamister, upplyser utan att blinka Bilal som håller i banderollen. ”Anarko-islamister”?

De två dagarna därpå hålls det folkomröstning i Egypten och en ny författning antas med förkrossande majoritet. Folkomröstades? Det är mycket sagt, bara en dryg tredjedel av de röstberättigade egyptierna deltog. Och de andra? Sprider sig anarko-islamismen också i Egypten? De som inte gick till röstlokalerna kan ha följt Muslimska brödraskapets uppmaning till valbojkott. Eller helt enkelt överlämnat politiken - som så många gånger förr i Egyptens mångtusenåriga historia - till de där uppe eftersom de själva är fullt upptagna med att få ihop till sin överlevnad.

Kanske trodde vi när de gamla sovjetiska besittningarna i Baltikum och de östeuropeiska lydstaterna inlemmats i Europaunionen att arvet från det kalla kriget - vad oss i Europa anbelanger -  tagits om hand, att det var över. Konvulsionerna i Ukraina visar tydligt motsatsen. Och bara lite längre bort, i Syrien, sätts den under decennier tålmodigt uppbyggda folkrätten ur spel, vecka efter vecka, månad efter månad: inte mycket har gjorts för att verka för freden - ett åtagande som alla FN:s medlemmar har - även om ett litet fladdrande ljus nu tänds i Montreux. Och ingenting avgörande har gjorts för att se till att den drabbade civilbefolkningen undsätts, ett åtagande som alla stater också har.

De arabiska staterna riktar sig utåt, skriver Yassine el Hadj Saleh, en av de ganska många syriska intellektuella, som efter ett decennium eller två i något av de hemska syriska fängelserna, fortsätter att skriva, förklara, djupt, nyanserat och insiktsfullt, vad fyrtio års envälde har gjort med det syriska samhället och som samtidigt står upp för ett fritt Syrien. Och ingenstans är väl den arabiska statens riktning utåt tydligare än i Syrien. Den egna befolkningen, de egna städerna bombas sönder och samman, och när förhandlingar för att hitta en övergångslösning för styret av landet ska ske så leds regeringsdelegationen i Montreux av utrikesministern, inga ministrar involverade i landets inre förhållanden finns med. Som för att låta förstå att om det inte vore för utländsk inblandning så skulle det inte finnas någon konflikt i Syrien.  

Riktningen utåt är ett arv från det kalla kriget: i den ordning som då rådde var det de olika staternas uppgift att stå emot den grannstat som hade stöd från den andra stormakten. Därför utrustades också Mellanöstern med mer vapen och militär än någon annan del av världen. Samtidigt rådde en global terrorbalans: motsättningarna och konkurrensen mellan staterna, de som var lierade med Sovjetunionen och de som var lierade med USA, fick inte eskalera bortom kontroll eftersom det kunde leda till något oönskat, ett krig mellan stormakterna och ett krig med kärnvapen. Staterna hölls tillbaks, kontrollerades, men förblev riktade utåt. Samtidigt var det något absurt med det här, både för befolkningarna och tidvis för deras ledare. Länder som tidigare ingått i samma riken, som har samma språk, mängder av förbindelser av alla möjliga slag - och så var de mer eller mindre avstängda från varandra. Därför togs också initiativ till enanden, samarbeten, men det kalla krigets logik vann, motsättningarna mellan staterna fanns kvar, upprustningen fortsatte.

Men de som bringade Ben Ali, Mubarak, Ali Abdallah Saleh och Khaddafi på fall, de visste inte mycket om allt det här. De var alla födda efter kalla krigets slut och långt efter att drömmen om det arabiska enandet slocknat. De bor alla i olika länder och utgår från att det så ska förbli, de vill bara bli betraktas som folk, vara fria, respekterade och bli rättvist behandlade. För att uppnå det måste ju regimen falla: den polis- och maffiastat som härskade i Tunisien måste ersättas med något annat, den klientelistiska staten i Egypten med stort inflytande för de olika säkerhetstjänsterna och militärmaktens vakande öga i bakgrunden måste i grunden omvandlas, och på samma sätt staten, alltså både hur landets styrs och hur myndigheterna behandlar folk, åtminstone i de länder där det folkliga upproret inte helt enkelt slogs ner, som i Bahrein, där utländska styrkor på saudiskt initiativ gick in 2012. Och det är den omvandlingen som pågår nu, till och med i länder som Marocko. Vad ska man ha för valsystem? Ska parlamentet eller presidenten ha mest makt? Hur ska man se till att också inlandet och mer avlägsna provinser får del av den ekonomiska utveckling som oftast bara berört huvudstaden och kustområdena?

I Tunisien har det tagit tre år istället för den ursprungliga planen, ett år, men nu tycks den nya författningen snart vara i hamn. I Egypten har man redan sin andra författning. Bortkastad tid, tycker kritikerna och påpekar att det viktiga inte är dokumentet, själva författningen, utan hur den kommer att tillämpas. Men ändå: visst har många struntat i att rösta i Egypten och visst är många i Tunisien idag ointresserade. Men när militären i Egypten i den nya författningen återfick sin rätt att bestämma valet av försvarsminister, så var det ett tidsbegränsat beslut, om åtta år kommer de inte att ha den rätten mer och när den dagen kommer blir de säkert påminda om saken. Och i Tunisien, där debatterna har varit hårda, angreps en parlamentsledamot av en annan för att, som det uttrycktes, vara motståndare till islam. Den hårda ordväxlingen slutade med att man enades om ett tillägg till den nya konstitutionen, nämligen att det kommer att vara förbjudet att anklaga andra för att ha avfallit från islam. Det ledde i sin tur till att yttrandefrihetskämpar menade att författningen nu kommer att bryta mot den grundläggande rättigheten.    

 Ja, så går debatten, och mycket av det här har för länge sedan har slutat intressera de många unga som var ute på gatorna för tre år sedan. Precis som här måste de – som där faktiskt utgör nästan hälften av alla vuxna – komma igång med sina liv. Några reser till Syrien, ibland lyckas de inte ta sig över gränsen och kommer slokörade tillbaks. Några bidar sin tid i väntan på en möjlighet att ta sig över till Europa eller ännu längre bort. Men de allra flesta måste göra för att förtjäna sitt levebröd – kanske en start-up, kanske kan crowd-funding fungera…Varje besök i något av de här länderna – om så bara på nätet – uppvisar inte bara uppgivenhet: strejker, protester, nya böcker, bokförlag, konstutställningar, dansfestivaler, musik, debatter…

Några av de unga människorna följer den skakiga vägen från de gamla auktoritära institutionerna till de nya, som förhoppningsvis blir bättre. De första fria valen i Tunisien, till den konstituerande församlingen, ledde till att en mängd både oerfarna och okända personer plötsligt fick en viktig ställning. Men vad gjorde de? Var de närvarande, röstade de? Och hur? Förmodligen för att inte avskräcka ledamöterna så förs inga protokoll, varken över deras inlägg eller över avlagda röster. De sju ungdomar som bestämde sig för att följa allt som hände i församlingen har bara några sekunder på sig för att notera när röstningen sker vilka som röstar för – en grön lampa tänds – och vilka som röstar mot, en röd lampa. Men de har inte nöjt sig med det. De har lagt ut korta beskrivningar av ledamöternas bakgrund, och de rapporterar kontinuerligt från debatterna, med tweets och längre sammanfattningar på på hemsidan och på facebook.

Vad gör deras arbete då för skillnad? Ja, de valda ledamöter som från början verkade mest intresserade av att diskutera nivån på sin ersättning, tvingas ta sin uppgift på större allvar. Och framförallt, när de flesta så småningom kommer att ställa upp i nya val kommer deras politiska historia att vara känd. De kommer att kunna bedömas utifrån vad de sagt och vad de gjort. Ansvarsutkrävande är en viktig del av ett politiskt system och gör att de folkvalda länkas till de som valt dem, alltså en del av att vända den stat som varit vänd utåt, in, mot den egna befolkningen.

Men Syrien då? Yassine al-Hadj Saleh lämnade i oktober förra året landet -  ”för tillfället” som han skrev i en text. Då hade han tagit sig från Damaskus – han var för övrigt en av dem som var i den belägrade förorten Ghouta och kunde rapportera när regeringen närstående styrkor spred stridsgas där förra våren. Han ville till Raqqah i norr, det tog honom 19 dagar att ta sig dit. Razan Zaitouneh, människorättsadvokat och mottagare av Europaparlamentets Sakharov-pris 2011, hade också stannat, i Damaskus först, i Ghouta-området därefter. Där ägnade hon sig både åt att försöka få ut livsmedel till den belägrade befolkningen, skapa sysselsättning som kunde ge några inkomster och hålla kontakten och rapportera till omvärlden.  Strax före jul fördes hon bort av okända och har inte avhörts sedan dess.

Det lilla ljuset som tänts i Montreux kan lätt blåsas ut. Ryssland, USA, Saudiarabien, Iran, Turkiet…och en stat vänd utåt och för vilken den egna befolkningen är något som först och främst ska kontrolleras, och om inte kontrollerbar så slås ner. Men inom och utanför Syrien, och parallellt med den upprörande och tröstlösa serie av övergrepp som rapporteras, ges motståndet också ett annat innehåll. I Gaziantep, i Turkiet, lanserades för ett par månader sedan en radio, driven av syriska kvinnor, nu har den gått samman med andra radiostationer.  Internet fungerar inte alltid i krigszoner, men den nya radions sändningar mot Syrien når 80 % av landet och utgör en liten del av det som ska bli det framtida Syrien: där staten inte är vänd utåt och myndigheterna inte ägnas kontroll av medborgarna, utan där medborgarna, informerade genom fria media, kan utkräva ansvar av de styrande. Bara så, och trots allt, förblir också syrierna ahrar – de fria.   

   

www.marsad.tn

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".