Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Tor Billgrens text

OBS 20140123

Det är vanskligt att göra film om historiska händelser, eftersom de konstnärliga hänsynstagandena ofta väger tyngre än de historiska. Det är vanskligt, eftersom filmmakarna genom sina val tar ställning i laddade frågor som egentligen inte angår dem, och slår fast att ”Så här gick det till”.

Den nu aktuella Mandelafilmen har brister, men gör också några spännande och djärva val. Det finns scener i början där Mandela är otrogen och våldsam mot sin första fru Evelyn, som han var gift med i 13 år fram till 1957. Det kanske kan verka tarvligt att skildra detta i en film om Mandelas långa liv och monumentala gärning, men anledningen till att det har prioriterats upp av filmskaparna, är att de vill avglorifiera Mandela. De vill understryka att han var människa – en stor människa, men med svagheter och brister. Detta är ett plus.

Ett minus är hur det helt fenomenala försvarstal som Mandela höll under rättegången 1964 skildras. Här är det hopkokt till en banal klyscha.

Den riktigt känsliga historieskrivningen rör ANC:s roll i kåkstadsvåldet på 80- och 90-talet, och här fegar filmmakarna delvis ur. Filmen skildrar visserligen Winnie Mandelas uttalande där hon stödjer det summariska och bestialiska dödandet av tjallare och polisinformatörer. Men i verkligheten slog detta våld betydligt blindare än så. Det var inte bara förrädare som var lovliga byten för ANC-sympatiserande lynchmobbar. Det godtyckliga våldet var en del den väpnade kampen.

Det mest kontroversiella greppet manusförfattaren gör är att slå ihop två mycket allvarliga händelser i början av 90-talet, då den känsliga förhandlingsprocessen mellan ANC och apartheidregeringen om upplägget för det nya Sydafrika ägde rum.

Den första är Boipatong-massakern i juni 1992, då 49 invånare i en ANC-kontrollerad kåkstad mördades av ett gäng sympatisörer till Inkatha, som var en rivaliserande befrielserörelse.

Den andra händelsen är det högerextrema mordet på en av ledarna för ANC:s väpnade gren, Chris Hani, i april 1993. Själva händelsen är inte med i filmen, men det legendariska tv-framträdande som Mandela gjorde för att lugna nationen efter mordet, har flyttats till massakern. Och själva talet han håller framför kameran är hämtat från ett tredje tillfälle – ett framträdande i Katlehong 1993.

Att göra komposit av händelser kan väl vara OK och till och med nödvändigt när man gör film – så länge man inte förvanskar historien. Men här går filmmakarna över gränsen.

För det första framställs massakern som en unik händelse. Vad som inte framgår är att den här typen av våldsdåd var vanliga i området kring Johannesburg under första hälften av 90-talet. Det begicks ett hundratal: ANC-anhängare slaktade Inkatha-anhängare och vice versa i en spiral av vedergällningsaktioner som var en del i det lågintensiva inbördeskrig som de båda organisationerna utkämpade mot varandra. 15000 människor dödades på detta sätt. Att välja att skildra just Boipatongmassakern som något oerhört, är lika orimligt som att framställa bombningarna av Dresden 1945 som upptakten till Andra Världskriget.

En annan detalj som är anmärkningsvärd, är att filmmakarna antyder att apartheidregeringen var inblandad i massakern. Och det var mycket riktigt så ANC framställde det i efterdyningarna i juni 1992. Att president De Klerk var ansvarig, att hans militär och polis hade eskorterat Inkatha-krigarna i Boipatong, och till och med deltagit i dödandet.

Världsopinionen köpte som vanligt ANC:s anklagelser och förtroendet för De Klerk sjönk som en sten. Mandela avbröt förhandlingarna med regeringen, och världen höll andan. När förhandlingarna väl återupptogs några månader senare var De Klerks moraliska kapital så lågt, att ANC kunde driva igenom precis vad de ville.

Men i själva verket hade varken De Klerk eller hans polis haft något med massakern att göra. Det framgick av en oberoende utredning redan en månad efter dådet 1992. Det slogs också fast genom rättegången mot Inkathakrigarna 1994, där domaren även konstaterade att ANC hade manipulerat vittnen. Och år 2000 slog Sannings- och Försoningskommissionen fast att det inte fanns några bevis eller trovärdiga vittnesmål som styrkte att polisen eller regeringen hade medverkat. Gärningsmännen var Inkatha-sympatisörer. Och dådet var en del i inbördeskriget mellan befrielserörelserna. Därmed inte sagt att det inte kan ha funnits andra exempel på hur regeringen eller säkerhetstjänsten katalyserade våldet mellan rörelserna – men det gäller alltså inte just fallet Boipatong.

Det är allvarligt att filmmakarna väljer ett spår som baseras på ANC-propaganda från stridens hetta i början 90-talet, och därmed ignorerar vad juridisk och journalistisk expertis har kommit fram till under åtta års utredningar.

ANC manipulerade på ett cyniskt sätt sanningen kring 49 människors död för att vinna fördelar i förhandlingarna med De Klerks regering. Och filmmakarna förhåller sig – tyvärr – lika respektlöst till tragedin för att åstadkomma en dramatisk vändning i sin film.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".