Fredrik Pålsson om Codex Seraphinianus

Sänt i Obs tisdagen den 28 januari 2014

Det som gjorde Codex Seraphinianus unik när den kom ut på åttiotalet var att den omgavs av en sådan mystik. Dels för att den var exklusiv och svår att få tag på, men framförallt för vad den är: en vackert illustrerad uppslagsbok över en värld som liknar vår men som lyder under helt andra lagar – och där den förklarande texten är skriven på ett språk som inte finns. Det lär finnas lingvister som ägnat år åt att försöka knäcka det språk som bokens skapare, Luigi Serafini, hittat på, och det enda man enligt uppgift lyckats avdechiffrera är hur sidnumreringen fungerar. Men – som Justin Taylor skrev i en artikel om boken i tidskriften The Believer för några år sedan – måste vi fråga oss hur stort mysteriet med ett okänt språk kan vara i en digital värld, där upphovsmannen finns bara en e-post bort. Och den hemliga aura som omgav boken på åttiotalet blir det inte heller mycket med, när du kan ta del av illustrationerna ur boken bara genom att googla titeln.

Nej, det är inte längre mystiken som gör boken unik, utan fysiken. Det tjocka vackra pappret, och en typ av bok som nästan försvunnit – det tryckta uppslagsverket. Serafini säger själv att han ville återskapa den känsla som små barn har när de bläddrar i böcker utan att kunna läsa, och utan att förstå vad böckernas bilder egentligen handlar om. Och även om inget går att förstå, förmedlar Serafini i sin bok känslan av att allt som är värt att veta ryms i bilderna som finns mellan bokens pärmar. Som att det kommer en punkt i alla träds liv, efter att de krånglat sig upp ur marken och klyvt sig själva på mitten – då de bara måste hasa sig ner till vattnet, för att äntligen kunna simma iväg, med roten som propeller. 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista