Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Per J Anderssons text

OBS 20140129

Val i Indien! Vem bryr sig?

I vår är det parlamentsval i Indien.

Jaha! Men vem bryr sig?

Inte så många här i Sverige i alla fall. Här befinner sig Indien sedan länge i medieskugga. En medieskugga som innebär att det mest rapporteras om olyckor och katastrofer och sällan berättas om det politiska livet, som ändå bara befolkas av folk med svåruttalade efternamn som vi ändå aldrig har hört talas om – vilket resulterat i att nästan ingen svensk vet vad premiärministern i världens näst folkrikaste land heter.

När jag håller föredrag om Indien brukar jag ställa frågan till publiken om vad premiärministern heter.

Ingen räcker upp handen.

Jamen, Manmohan Singh, säger jag då.

Aldrig hört talas om, brukar jag få till svar.

Jo, men, ni vet, han med den blå turbanen och det grå skägget, förtydligar jag.

Jaså han, brukar åtminstone några i publiken komma på.

Men så har det inte alltid varit.

Frågade man på trettiotalet vem som ledde Indiens frihetskamp visste nästan alla att han hette Mahatma Gandhi. Frågade man 1950 vem som var landets första premiärminister svarade nog de flesta att ”jamen, det är ju han, Nehru” och ställdes samma fråga i början av åttiotalet, då jag för första gången kom hem från en Indienresa, visste nästan alla att det var Nehrus dotter Indira Gandhi som styrde.

En och annan hade också koll på att Indiras son Rajiv Gandhi tog över 1984 efter mordet på hans mamma.

Men sedan bar det utför, rätt in i mediemörkret.

Kanske träder Indien fram i ljuset igen efter vårens val.  Då kan det nämligen för första gången på 23 år åter bli en Gandhi som blir Kongresspartiets kandidat och tar över styret av landet, eftersom doldisen Manmohan Singh – han med den blå turbanen – är för gammal och nu drar sig tillbaka. Och det verkar ju, åtminstone historiskt sett, öka vår lust att hänga med i vad som händer där borta i öster.

Mannen som kan bli Indiens nästa premiärminister heter nämligen Rahul Gandhi och är son till Rajiv, barnbarn till Indira och barnbarnsbarn till Nehru.

Även i Indien har medlemmar i Nehru-Gandhifamiljen en alldeles särskild attraktionsförmåga. På sjuttiotalet sa Kongresspartiets partisekreterare att ”Indien är Indira, och Indira är Indien”. Men det var att gå för långt, vilket också var vad Indira gjorde. I ett läge med politisk och ekonomisk kris tog hon till storsläggan: hon utlyste undantagstillstånd, censurerade pressen och fängslade obekväma oppositionella.

Påståendet att en kris leder till förbättring stämmer bättre än någonsin när det gäller det indiska undantagstillståndet mellan 1975 och 1977. Indira insåg till slut att landet måste återfå sin demokrati och utlyste själv nyval, övertygad om att hon trots diktaturfasonerna skulle bli omvald. Istället svarade det indiska folket med avsky och röstades bort henne – och röstade istället fram de politiker som Indira alldeles nyss fängslat.

Indira Gandhis undantagstillstånd hängde samman med att hon ville centralisera makten och kuva uppstudsiga delstater som vägrade att lyda centralregeringen. Några år senare tillsattes därför en kommission med uppgift att göra tvärtom: decentralisera makten. 1992 skrevs maktförskjutningen från centrum till periferin in i grundlagen. De traditionella byråden stärktes och reservationer för kvinnor i byråden infördes medan kvoterna för lågkastiga utökades i olika typer av politiska församlingar.

Men familjen Nehru-Gandhi har alltså trots de historiska smutsfläckarna stjärnstatus. Samtidigt är det många indier som urless på den. En vanlig synpunkt när man snackar politik på kaféer i Bombay, Calcutta och New Delhi är att fokuseringen på den maktsugna släkten Nehru-Gandhi påminner om det odemokratiska klantänkandet som råder i Indiens grannländer. Bort med dem, alltså.

Med andra ord är det inte så konstigt att premiärministerkandidaten Rahul Gandhi i år utmanas inte bara av trätobröderna i det nationalistiska hinduhögerpartiet BJP, utan också av ett alldeles färskt politiskt parti. Ett parti som bara har ett år på nacken och är resultatet av folkliga gatuprotester mot maktfullkomlighet, oärliga statstjänstemän och skenheliga politiker.

Aam Aadmi Party, Det vanliga folkets parti, heter det, och började med en man som heter Anna Hazare. Han klädde sig och betedde sig som frihetskämparna från första halvan av 1900-talet. Vit, båtmösse-liknande Gandhikeps, vita löst sittande kläder av hemvävd indisk bomull – och som kampmetod ickevåld i form av sittdemonstrationer på trottoarerna och hungerstrejker.

Kravet: en stat fri från svågervälde och korruption. Ett Indien utan mutor.

Den Mahatma Gandhi-liknande ledaren med den vita båtmössan, de varma ögonen och det ödmjuka leendet blev en världsnyhet, som – ni minns kanske – till och med lyckades ta sig in de Indienskeptiska svenska medierna.

Till slut fick partiet igenom sina krav. Regeringen stiftade nya antikorruptionslagar. Och inte nog med det, partiet som bildades av folkrörelsen, som nu leds av gräsrotsaktivisten Arvind Kejriwal, lyckades i december vinna lokalvalet i huvudstaden New Delhi, en av världens största städer. I vårens parlamentsval – då det avgörs vem som ska styra hela nationen – spås Det vanliga folkets parti ha tillräckligt med muskler för att utmana såväl släkten Gandhi som hinduhögern om makten.

Men ett parti med som heter Det vanliga folkets parti och som ger sig på den epidemiska och djupt rotade korruptionen sätter sig förstås på höga hästar. Det är inte svårt att räkna ut att såväl de indiska journalisterna som de politiska motståndarna har järnkoll på dem. Om man kommer på dem med maktfullkomliga later, eller ännu värre med att ta emot mutor, ja, då blir fallet – krasch, kaboom – större än vad det blir för de andra partierna.

Det finns fler hinder i vägen för familjen Nehru-Gandhis återkomst, nämligen hinduhögern. Vinner den får Indien en premiärminister som heter Narendra Modi, som vet vilka strängar han ska spela på för att nå toppen. Just nu utnyttjar han för fullt det faktum att Rahul Gandhi har fötts med silversked i munnen i en familj av kejserliga dimensioner, medan han själv är folkets man, uppväxt under enkla förhållanden.

Narendra Modi med sin hinduerna-först-politik är å andra sidan ett rött skynke för alla de som vill behålla Indien som ett tolerant, sekulariserat och mångkulturellt land. Och de är många.

Modi är idag högsta beslutande politiker i delstaten Gujarat och dras med anklagelser om att för tolv år sedan ha beordrat polisen att vara passiv när en arg hinduisk mobb sedan mördade hundratals, om inte tusentals oskyldiga muslimer. Flera indiska domstolar har utrett Modis ansvar för massakrerna, men trots att en hög domstol jämförde honom med antikens kejsare Nero som spelade lyra medan Rom brann ner, har man inte lyckats få honom fälld.

Men i den amerikanska administrationens ögon är premiärministerkandidaten Modi trots frikännandet medskyldig till dödandet av muslimer. Och om han i vår väljs till makten kan han bli den första indiska politiska ledare som vägras inresa i USA.

Familjen Gandhis återkomst, ett parti bildat av det arga folket på gatan och en folkmordsanklagad politiker. Det ser kort sagt ljust ut för ett spektakulärt val i jättelandet Indien – och därmed chans till ökad plats för indisk politik också i de svenska medierna.

Per J Andersson

 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".