Ev av många begravningar till följd av konflikten i Syrien. Foto: Caroline Salzinger/Sveriges Radio.
INBÖRDESKRIGET I SYRIEN

Dödssiffran i Syrien har passerat 150000 – är det värt det?

Hanin Shakrah om det höga priset på att störta en diktatur
7:50 min

Sommaren 2011. Hanin Shakrah fängslas av syrisk polis när hon bevittnar hur polisen slår ner en ung pojke. Två år senare träffar hon en av de polismän som i två veckor vaktade henne på kvinnohäktet och som genom att bara göra sitt jobb hjälpte diktaturen att fortsätta. Nu är det han som kommit till Sverige, för att söka asyl undan kaoset som landet upplever.

Det får henne att fundera kring om det är rimligt att alltid störta en dikatur - när det mänskliga lidandet blir så stort.

Jag hade just satts i bakluckan på en syrisk polisbil, omgiven av fem beväpnade poliser, på väg till okänd ort och jag tänkte att det här kommer att sluta illa. 

Det var sommaren 2011. Jag och en kompis greps i Damaskusförorten Midan efter att ha bevittnat en brutal misshandel av en tonårig pojke.

Han låg omringad av män med batonger som likt bestar slog och sparkade. Pojkens kropp låg livlös på marken. Längre fram stod en polismur, vars jobb det var att hindra människor från att passera in och ut. Alla vägar till området var avstängda och ett par kilometer längre fram pågick en demonstration mot regimen.

Vi trängdes med många andra intill en av falafelbutikerna under viadukten. Plötsligt rusade polismännen rakt mot oss och en av dem lyfte sin batong mot mig. Han riktade ett hårt slag mot min kropp och jag utbrast chockat:

"Skäms du inte, ditt as, för att slå en kvinna?" 

Batongen frös i luften och sänktes. Polismannen vände bort sin blick. 
Strax därefter fördes vi iväg, jag och min kompis. Först till en polisstation, sedan till en annan. Vi togs från ett förhör till ett annat. Slutligen hamnade vi i ett av Damaskus mest beryktade tortyrcenter där vi tvingades försöka sova i en kal cell under en kamera som bevakade oss och en lysrörsbelysning som aldrig släcktes.

Det här rummet hade tagit liv, det kunde väggarnas klotter vittna om. Där läste jag meddelanden som ”Åh, Gud, snälla ta mig härifrån”. Böner om att meddela någons mor om att han varit här och skildringar från människor som ristat in fragment av berättelser som gick flera år tillbaka i tiden.

Nästa dag togs vi till polishuset i Kafr Sousseh och kvinnohäktet nere i källaren. Tillsammans med ungefär 120 andra kvinnor skulle vi tillbringa tid här tills någon, någonstans i hierarkin, beslutade vad som skulle hända med oss. 
Varje gång en dörr öppnades hoppade mitt hjärta till.

Var någon på väg in? Eller ut?

Jag minns cellen bredvid min. Jag förstod av de solkiga korslagda brädorna att man gjort en brits och att människokroppar plågades här.

Jag minns när de manliga fångarna släpades in dit. De upphetsade rösterna som ekade, när livet pressades ur fångarna. Ljuden när de piskades med de tjocka gula gummislangar som lämnades kvar efteråt. Jag minns hur vi kvinnor, när våra celldörrar äntligen öppnades ut till korridoren, smög bort till cellen och slängde in en smörgås genom gallret till den stackars krake som just blivit torterad. 

Det fanns ett antal polismän här, som tjänstgjorde som fångvaktare. 

Jag minns särskilt en av dem. Den där löjliga uniformen han bar, med röda axelklaffar och den två storlekar för stora vita skjortan instoppad innanför byxorna.

Varje gång jag försökte prata med honom, försökte förmå honom att berätta för mig vad som skulle hända, försökte få honom att låta mig använda en telefon så att jag kunde meddela min familj var jag befann mig suckade han djupt och ryckte på axlarna. Han sa åt mig att inte prata så mycket. Stod med nycklarna till min frihet och vägrade att hjälpa mig.

Han sa att han bara gjorde sitt jobb.

Det syriska systemet, liksom all mekanisk repression, bygger på att alla bara gör sina jobb. Inte tänka, inte ifrågasätta, inte ställa krav, för då rämnar marken. Det började redan i lekskolan. Vi barn uppfostrades i ämnet fosterlandskunskap, vi sjöng sånger som hyllade presidenten, vi programmerades till rädsla och lydnad.

Lydnaden som förutsättning, ja, själva essensen av att vara en god medborgare. 

Nu, drygt två år senare, står polismannen som vägrade hjälpa mig plötsligt framför mig igen. Det är hösten 2013 och vi befinner oss båda i Migrationsverkets lokaler på Östra Farmvägen i Malmö. Det är en slump att vi ses. Jag skulle egentligen ha varit på ett möte på andra sidan stan just nu men fick ett hastigt ärende till Migrationsverket. Han är här för att söka asyl. Han har liksom så många andra flytt ifrån Syrien och lämnat sitt hemland bakom sig för att ta sig den långa och farliga smuggelrutten genom Europa till Sverige. 

Till en början är jag osäker, jag kan inte riktigt placera honom och tänker att han kanske bara liknar någon jag känner. Så jag frågar om vi har träffats förut. Han minns mig inte, säger han, och påpekar att vi omöjligen kan ha setts eftersom han kommit till Malmö bara några dagar tidigare. 
Men jag vet nu. Förutom att han inte längre har den syriska polisuniformen är han sig lik. Och han är en av alla dessa män som utgjort de kuggar som möjliggjort diktaturens maskineri i Syrien. En av dem som bara gjort sitt jobb.

Jag står där bland asylsökande och deras resväskor på Migrationsverket i Malmö och kastas i tankarna tillbaka till den stekheta källarkorridoren i Damaskus, till luften som fylldes av väntan, ångest, damm och cigarettrök och det svindlar.

Den gången, i kvinnohäktet i Kafr Sousseh där jag satt inlåst i två veckor, var jag fortfarande naivt optimistisk. Jag var övertygad om att den vidriga regimen i Syrien inte skulle överleva 2011. Övertygad av det kompakta motståndet och beslutsamheten hos människorna jag mött på gatorna och i improviserade möteslokaler. Övertygad om det moraliskt och politiskt riktiga i att störta diktaturer. Och återställa värdigheten hos det folk som försökt återfå sin frihet, som redan vågat mer än någon kan kräva av en annan människa. 

Idag vet jag inte om jag ska hylla min idealism eller begrava den.

För jag tycker att man ska avsätta diktatorer, kräva rättigheter och aldrig behöva vara rädd för att mista livet för det. Samtidigt har dödssiffran i Syrien passerat 150 000, halva landets befolkning är på flykt inom eller utanför landets gränser och de som torterats till döds blivit rekordmånga.

Jag har fått bilder skickade till mig ifrån stadsdelen där jag växte upp. Yarmouk, den mest levande plats jag kände till i Syrien är idag en belägrad spökstad. En stad där människor har svultit ihjäl på grund av regimens militära järnring som slagits runtomkring dem, där människorna tvingas äta ogräs och kaktusblad för att överleva.

Bilderna av torterade, dödade, lemlästade syrier sprids över världen och kaoset får många att tveka kring om friheten verkligen varit värd detta ohyggliga pris.

Själv sitter jag på Juridicum i Lund, vi läser för tillfället en kurs i folkrätt. Mina föreläsare berättar inspirerat om lagar och skyddsmekanismer som byggts in i den internationella humanitära rätten, för att skydda civilbefolkningar från övergrepp. Jag inser att folkrätten bara är just så effektiv som stater tillåter människovärdet att vara. Ett värde som förutsätter att det tillämpas och försvaras.

Och jag tänker på de syrier som fängslats, förts iväg, försvunnit, kidnappats, lemlästats, våldtagits och gjorts hemlösa, föräldralösa, barnlösa.

Vem ska säga till dem att drömmen om frihet och människovärde kräver detta offer?

/Hanin Shakrah

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".