Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
ÅLDRANDE

När upprättandet av det förflutna blir livets enda projekt

Publicerat torsdag 20 februari 2014 kl 13.00
Mustafa Can om vad som händer med den som åldras i exil
14 min
Mustafa Can. Foto: Adam Ihse/Exponera/Scanpix

Sommarens slut förebådas inte bara av att OBS är tillbaka, utan också av att Sommar i P1 sände sitt sista program i söndags. Avslutade i år gjorde författaren Mustafa Can. Vi tar tillfället i akt att reprisera Mustafa Cans essä från februari i år, en berättelse om det samtida Sverige.

"Att åldras i exil väcker en speciell sorts längtan", skriver Mustafa Can. Han ser tio sorgsna, utländska män på ett kafé och föreställer sig hur det är att åldras i exil, bortom alla sammanhang som någonsin tillhört människan.

Att tvingas vänta i ett shoppingcenter i två timmar medan min sexåriga dotter och hennes vän tittar på film en lördagseftermiddag i februari måste vara så nära döden man kan komma.

I Kista galleria, i denna själslösa arkad fri från tiggare och med 57 000 kvadratmeter butiksyta och Sveriges längsta öppettider.

Prasslet av blanka papperskassar, föräldrar med något jagat i blicken som försöker hålla efter sina barn, planlöst vandrande ungdomar med ena ögat på smartphonen och det andra på folkmassan framför. Enorma skyltfönster som förkunnar rea på rean av lakan och kuddar, av böcker och djur.

På en av de många serveringarna köper jag take-away-kaffe och är på väg därifrån när jag hör en mansröst på turkiska säga:

- Har du köpt biljetten än?
En annan röst svarar senfärdigt.
- Ja, jag åker i april.
Den som ställt frågan reagerar på svaret efter flera sekunders tystnad.
- April…? Det är långt till april. Låångt…
- Ja… det är mycket långt till april.

Den sorgsna tonen i männens röster och det dröjande samtalet får mig att lyfta blicken. Tio män någonstans mellan 65 och kanske 80 år sitter kring ett långbord. De oklanderligt klädda, välrakade männen säger inte så mycket till varandra, de tittar håglöst ner i sina te- och kaffekoppar eller förstrött på det som sker utanför kaféområdet.

Jag dröjer mig kvar, plockar upp mobilen och låtsas kolla i den. Mitt i denna kapitalismens dunkande pulsåder vilar något mycket ensamt över de tio utländska männen, som då och då säger något kort till varandra innan de återigen hemfaller åt tystnaden. Det är trötta, resignerade ansikten. Som om framtiden redan har varit. Och allting är försent.

I dessa män ser jag min egen far. Och många andra åldrade män och kvinnor vars kroppar är i ett land, men tankarna i ett annat.

Att åldras i exil väcker en speciell sorts längtan. En längtan som uppstår med avstånd och år. Inte bara längtan till platsen där man en gång föddes, men även längtan efter en tid, som man inte kan få tillbaka. Åldrande människor kapade från sina fästen och hos vilka återupprättandet av det förflutna blir det sista livsprojektet.

I det offentliga samtalet existerar dessa människor knappt. Den äldre generationen finns bara där i periferin och flimrar förbi på kvällsnyheterna som illustrativa klippbilder till inslag om integration och segregation.

Vi vet desto mer om deras barn, barnbarn eller barnbarnsbarn, generationer som fötts i Sverige, som kom hit som unga eller som vuxit upp här. De som kommer till tals i medierna, vare sig ämnet är kluvenhet eller svenskhet, arbetsmarknad eller fritidsintressen, drömutbildning eller ideologi utanförskap eller torskrecept. Dom som kanske även skriver på de stora tidningarnas ledar- och kultursidor, utger romaner, undervisar på universiteten, deltar i samhällets stora frågor och har makt och inflytande över både samtid och framtid.

Dom som liksom jag drömmer, tänker, svär, längtar, hatar eller älskar på svenska. Vi som har sett samma filmer som Jansson, Karlsson och Lagerlöf, fnittrat åt samma historier, läst samma barnböcker, beundrat samma sportstjärnor, rabblat samma satsdelar, förälskat oss i samma popartister, svurit åt samma mjöliga potatis i skolmatsalen och nynnat samma visor.

Vi har övning i en annan sorts svenska. Ett språk som skapar, definierar eller förklarar människan medan det uttalas och med vilket vi stiger in i och blir naturliga delar av den nya svenska kollektiva berättelsen.

Jag är säker på att de där männen, ofta snitslar upp en väg åt minnet och lever i hemsökelsen och vandrar längs bekanta stigar för att inte upplösas i ett samhälle som inte minns dom, eller snarare i ett samhälle där ingenting påminner dom om dom.

De rättfärdigar sin existens genom att försöka återuppleva en tid då dom ännu trodde på en framtid, då livet hade en mening. De är samlare av tid. Eller snarare människor som lever vid sidan av tiden.

Denna erfarenhet uttrycks i en enda mening i James Joyces epos Ulysses: ”Det du lämnar skall du fortsätta tjäna.”

Människor som åldras i exil, i främmande länder, står ofta med ryggen mot framtiden, ansiktet mot det förflutna och hemfaller åt en hembygdsromantik. Men vad de än minns av ljud, dofter, famntag och husnummer, hur intensiva uttrycken än är som sätter dom i förbindelse med det förflutna är det ofta en ohjälpligt förlorad värld de frambesvärjer.

Säkert tänker en och annan av er lyssnare:

”Varför ska vi behöva höra den här skiten? Dom kunde väl för fan stanna kvar och åldras i sitt jävla land då om det nu är så smärtsamt att åldras i exil. Eller så kan dom i alla fall återvända för gott.”

Förvisso. Vi lever ju i den bästa av världar. Här, i synnerhet i Norden, har vi kommit så nära historiens slut som man kan komma. Vår historia kommer aldrig att vara en om uppbrott. Inga framtida öden liknande Karl-Oskars och Kristinas, ni vet, hon från Duvemåla.

Jag håller med er. Ty det är klokare att göra uppror mot tyngdlagen än att föreställa sig svensken som migrant på väg mot nytt hemland, med drömmen om att inte bara överleva, men också att leva.  

Om vi ändå upphäver tyngdlagen en liten stund och uppbådar all vår fantasi för att försöka ge en föreställning om det omöjliga. Vad skulle vi göra i exilen i ett land där livet plötsligt inte längre har ett sammanhang, eftersom kontinuiteten i livet har gått förlorad?

Kanske skulle vi, efter att många dagar, månader och år passerat, söka oss till andra äldre svenskar som också är på undantagstillstånd från sig själva. Kanske skulle vi sitta och prata om hemlandet i olika svenska föreningar, på svenska bröllop och begravningar och högtider. Eller i någon shoppinggalleria med det nya landets längsta öppettider.

Som fjättrade vid det förflutna för vi nu samtal om hemlöshet, om längtan efter barndomens ljud, om saknaden av röster, smaker, natur och riter. Med våra upprepade berättelser blir vi varandras vittnen till hur ett mänskligt territorium kryper ihop till endast en enda erfarenhet, ett enda tillstånd: flyktens och utvandringens.

Och vi köper paraboler för att ratta in nyheter från Sverige. Å, skulle vi säga, minns ni när Aktuellt var Aktuellt på riktigt? Eller när Så ska det låta lät som det ska låta?

Kanske frågar vi oss också om våra prestationer mätts med samma måttstock som de inföddas. Kanske känner vi likgiltighet inför vardagen medan de mest vardagliga händelser och syner i våra forna hemtrakter förefaller oss åtråvärda. Som att stiga på bussen – utan att se chauffören i ögonen, le och säga hej hur mår du?. Som att stå en timma i kön till Systemet dagen innan Midsommarafton utan att klaga högt.

Eller betrakta en mås över viken, eller att förlora oss i rapsfältets gula böljande hav som sträcker sig från horisont till horisont. Som att äta sommarens första smultron, plocka kantareller en daggig höstdag.

Det är nästan så att vi till och med längtar efter vintrarnas trasiga himmel, snöslask och kompakta mörker. Och det förbannade irrandet i våra stadsdelar efter tre meter asfalt att ställa bilen på när det var städgata. 

Ibland i vår ensamhet tänker vi att vårt förflutna kanske bara är en lögn? Att varje fisketur och varje ryggläge på en svensk sommaräng, varje julotta och varje gofika med kanellängd och prinsesstårta – att allt detta kanske bara var hägringar?

Ty vi vill ju överbrygga avstånden mellan det avlägsna och det nära, mellan historien och nuet. För att om möjligt navigera till den fasta tydliga gränsen mellan drömmens och verklighetens logik.

Men, tvingas vi slutligen erkänna: Att kapas ifrån fäderneslandet, är att vara på en evig skilsmässa från sig själv.

Hur vänligt det främmande landet än har behandlat oss, vilka ansträngningar landet än bemödat sig om för att förstå vår belägenhet drömmer vi, trots allt, om att återvända till och dö där spåren av våra små barnfötter för alltid är inristade i landskapet.

Kan eller vill vi ens föreställa oss det existentiella drama som utspelas i de tio gamla männens inre, där de satt nästan tysta och orörliga mitt i ett konsumtionstempel en eftermiddag i februari?

För nuets del av människolivet är så försumbar att den knappast finns. Alla planer, alla livsprojekt och allt självförverkligande – allt det vi har, allt det vi är och allt det vi gör kommer att försvinna. Medan vi ännu lever kan vi i alla fall kanske lära något av Ferlin, som i en dedikation till en diktarkollega beskriver sig så här: 

Vem är jag ?

- En man som lever och dör på vanligt sätt:

Ett barn som drömmer

                     som andra drömt,

ett flarn som glömmer

                     som andra glömt,

ett skarn som tömmer

                     som andra tömt

besvikelsens bittra vin.

Ett är hur som helst säkert: Ferlin skulle se bortom etnicitet, språk och kultur. Han skulle ha satt sig med de där männen. Samme Ferlin som i en dikt frågar: ”Vem är min nästa?” för att i nästa mening svara: ”Jo, första bästa”.

Det vill säga: även den där som inte ser ut som oss.

/Mustafa Can

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".