Marcus Priftis. Foto: Sara Appelgren

Priviligierade och drabbade borde jobba ihop mot rasism

"Det räcker inte med EN antirasism"
6:51 min

I många år var den svenska antirasismen synonym med vita antifascister. Sedan ett tag tillbaka har de verkliga huvudpersonerna - de som drabbats - tagit plats i debatten. Men när kända personer och vanlig vit medelklass visat sitt stöd, har de ombetts att inte föra en kamp de inte kan förstå. 

Marcus Priftis ser att där det skulle kunna vara en mångfacetterad kamp mot rasism, har diskussionen i stället börjat handla om vem som har rätt att stå upp mot rasism.

Han vill vidga synen på vithet, rasism och vilka som ska göra vad i debatten.

Henrik blev helt tagen på sängen.

Han drev en populär blogg som granskade Sverigedemokraterna, höll föredrag om antirasism hos fackföreningar och på arbetsplatser, och tvekade aldrig att ta antirasistisk ställning. Han var van vid att bemötas med ryggdunkningar och beröm – och nu kom plötsligt några och sa att han var föga bättre än de rasister han bekämpade!

Det hade börjat som en skitsak, men det hände i sociala medier och där växer snöbollar fort. Enligt kritikerna var Henrik privilegieblind, arrogant och klumpig. Han var en vit kille som inte visste vad han snackade om, men som ändå krävde tolkningsföreträde till andras upplevelser. Han var helt enkelt ingen vidare antirasist.

Den svenska antirasismen har historiskt sett framför allt varit en fråga om antifascism. Motståndarna har varit organiserade rasister, och kampen har drivits av såna som Henrik: unga arbetarkillar från bruksorter. De som drabbats av rasismen har hamnat i skymundan. Andra har fört deras talan. På sin höjd har de fått stå och vara tacksamma i ett hörn.

Men på senare tid har de tagit sig ton. Inte minst har de börjat kritisera andra antirasister. Pratat om hur antirasistiska redaktioner nästan uteslutande bestått av vita. Kritiserat kändisar som deltagit i #Jag är Jason-kampanjen och dessförinnan #Hijabuppropet. Startat egna separatistiska rum, till stor del ägnade åt att anmärka på välvillig vit antirasism.

Vita har dominerat länge nog, säger de. Nu är det vår tur. Det är vi som drabbas av rasism som ska sätta agendan. Det är vi som ska fylla spalterna, våra röster som ska eka genom föreläsningssalarna, våra konton som ska ta emot arvodena. För det är vi, inte ni, som vet hur det känns. Ni blir inte bortsorterade i rekryteringsprocesserna, stoppade i poliskontroller och nekade tillträde till samhället. Det är inte era liv det handlar om. Det är våra.

Enligt den här analysen är rasism inte ett namn på enskilda individers fientliga attityder gentemot medmänniskor med ett annat ursprung. Nej, rasism är själva den samhällsstruktur som gör vita kroppar överordnade mörkare kroppar. Rasism är namnet på vithetens dominanta position. Som den vita antirasismen struntar i.

Det är inte svårt att se att de har en poäng. Åtskillig antirasism utgår från de privilegierades perspektiv.

En vit kille kan hålla ett föredrag om antirasism som gemenskap, för en helvit arbetsplats där alla älskar gemenskap och tror att det räcker med att de har en gemenskap – fastän det står en folkmassa ute i kylan och bankar förgäves på dörren.

En massa vita människor kan ta selfies med sina pass och säga ”Jag är Jason”, eller ta på sig hijab för en dag för att solidarisera sig med sina sjalbärande medsystrar. Fastän Tomas Ledin aldrig behövt ta med sig passet utifall att han skulle bli leggad i en REVA-kontroll, fastän Gudrun Schyman inte riskerar att bli misshandlad för sin tros skull. Kan de med någon trovärdighet säga ”Jag är du”?

Det råder inget tvivel om Tomas Ledins och Gudrun Schymans solidaritet. Men var går gränsen mellan att visa solidaritet med utsatta personer och att utge sig för att vara dem? Hur god deras vilja än är, hur rika de än är på empati, så har de inte själva varit med om förnedringen att utsättas för rasism. De kan inte vara antirasismens omslagsmodeller, för de är inte rasismens huvudpersoner. Inför det måste de vara ödmjuka, och ta ett steg tillbaka när så krävs.

Men vithetskritiken väcker också frågor.

Vem är trovärdig som antirasist?
Måste man själv ha drabbats för att ens röst ska räknas?
Vem bestämmer vem som är tillräckligt drabbad, tillräckligt icke-vit?
Finns det någon jury, eller räcker det med en självdeklaration?
Vad med oss som har en fot i varje läger?
Kan en halvchilenare eller en halvturk i kraft av sin icke-vithet representera alla svensksomalier i Husby?

Och om rasism är en ordning som sätter vita högre än icke-vita, betyder det att vita inte kan drabbas av rasism. Ungefär som straighta inte kan drabbas av homofobi. Men vad säger vi då om den rasism som utgår från andra markörer än hudfärg? Antisemitismen, till exempel? Eller varför inte det som finnar har utsatts för i Sverige. Diskriminering, segregation, offentliga misstänkliggöranden – allt vi förknippar med vardagsrasism har varit varje finnes vardag långt in på 80-talet. Vid sidan av samerna är finnarna de enda som kunnat ha en primär postkolonial relation till Sverige. Räknas inte deras upplevelser?

Utan tvekan är vithet en grund för rasism, i Sverige liksom i hela västvärlden. Men det räcker inte som förklaring. Om det gjorde det, skulle en man från Irak och en kvinna från Thailand kunna utsättas för exakt samma rasism. Thailändskan hade kunnat kallas för självmordsbombare, och irakiern för prostituerad. Men så är det inte. För rasismen mot dem utgår inte från deras allmänna frånvaro av vithet, utan är specifik för just deras utseende och etnicitet. Den strukturella rasismen håller sig med flera olika stereotyper. Rasifieringen är mångfacetterad.

Rasismens huvudperson är inte Henrik. Det är de som drabbas av den. Och det är uppenbart att deras röster måste få långt större plats än idag. Men samtidigt. Vem skickar man in om man vill övertyga ett gäng utarbetade, lönedumpade lastbilschaufförer om att rasisternas syndabockstänkande inte är lösningen på deras situation? En icke-vit men ack så akademisk teoretiker som pekar på dem och säger ”Ni är privilegierade”?

Kritiken av vithetsnormen tillför ett viktigt perspektiv. Men den kan inte vara den enda vägens antirasism, lika lite som något annat kan vara det. Det räcker inte med en aktivism, med en analys, med en antirasism. Rasismen är inte enhetlig, utan dyker upp i många skepnader tvärs över hela samhället.

Om antirasismen någonsin ska kunna ha en chans att bekämpa den måste den också vara lika mångfacetterad.

/Marcus Priftis

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista