Vad fick vi aldrig höra i Fittstim - min kamp? Foto: Svt
FRAMTIDENS FEMINISM

Vad som aldrig sades i Fittstim - min kamp

Framtidens feminism enligt Hultman, Adamo och Farhat
11 min

Januari präglades av diskussion om feminism - eller snarare om Svt:s tredelade serie där Belinda Olsson tog tempen på sin egen uppfattning om dagens och framtidens feminism.

Tre veckor har gått sedan det sista avsnittet sändes och debatten har tystnat. Men vad blev aldrig sagt?

I det sista avsnittet skulle framtidens feminism diskuteras. Runt middagsbordet satt journalisten Kristina Hultman, före detta jämställdhetsministern Nyamko Sabuni, tidningsmakaren Amelia Adamo och konstnären Roxy Farhat.

Diskussionen klipptes ner till några minuter och överröstades till stora delar av discomusik. Av frågan om vad framtidens feminism handlar om blev inte mycket sagt.

Alla de medverkande har blivit tillfrågade att tala om hur framtidens feminism bör och kan se ut. Tre av dem ger sitt svar i OBS Magasin.

Nedan följer de två skrivna texterna och ett utdrag ur intervjun med Amelia Adamo, som av tidsskäl inte hann skriva en text. Nyamko Sabuni avböjde medverkan.

Framtidens feminism handlar om männen

Vad hinner man prata om under en middag? Jag kom förstås med vissa förväntningar till Belindas tevesända bjudning. Hade tänkt prata om männen i fall det fanns tid, men så blev det inte. Vi skulle ju samtala. Alla var inne på sitt, vi vevade runt lite i feministgröten, lyssnade till varandra, hela tiden medvetna om den där kameran.

Att hålla en föreläsning där om vad jag ytterst tror på hade bara känts larvigt. Och så klipptes det ner. Teve är ju sådant nuförtiden. Snuttigt.

Så pratade jag med min dotter häromdagen om framtidens feminism och hon sa >>normkritik<<.

– Framtidens feminism måste handla om normkritik.

Jag rynkade lite på pannan, för jag har aldrig riktigt gillat det där ordet.

Normkritik… Det låter så negativt, nästan lite surt.

Samtidigt hade hon rätt, så klart. Feminismen utövar ett normkritiskt tryck på samhället och utmanar gamla, unkna värderingar. Den, antirasismen och den gröna ideologin är vår tids mest hoppingivande ideologier.

I grunden för feminismen ligger Astrid Lindgrens underbara devis om att den som är väldigt stark också måste vara väldigt snäll. Lindgren skrev så i en av sina allra första Pippi-böcker, när andra världskriget just har tagit slut och människor runt hela världen levde med den smärtsamma insikten om vad konsekvenserna blir när ett samhälle byggs på hot, våld, hån och rädsla.

Så vad har detta att göra med framtiden?

Jo, så här tänker jag:

I alla tider har världen styrts med våld. Det är så människor – män mest – har skaffat sig makt. Detta är vårt arv.

Så händer något. Människor bryter upp från tanken om den starkes rätt. Vi gör revolution. Feminismen som idé är en viktig kraft att räkna med i den processen. Kvinnor är också människor och ska inte längre förtryckas, bara för att det går.

Nu befinner vi oss i slutet på denna viktiga epok, då idéerna om mänskliga rättigheter vunnit allt mer kraft.

Samtidigt är vårt släkte trögrörligt, svårföränderligt. Många vill fortfarande att gamla förtryckssystem ska leva kvar. De har fortfarande inte förstått vad Astrid Lindgren sa. Och det är därför – här kommer min tes – som jag hoppas att framtidens feminism ska handla om… männen.

Män ligger nämligen efter kvinnor med ungefär tvåhundra år när det gäller könsmedvetenhet. Det finns så många böcker de borde läsa, teorier att sätta sig in i.

Varför inte börja med John Stuart Mill och hans banbrytande texter om kvinnoförtryck från senare delen av artonhundratalet. Mill satt i det brittiska underhuset och pläderade för att våldet i hemmen måste upphöra. Hans förslag om åtgärder mot kvinnomisshandel röstades ner förstås, men inspirerade samtidigt den moderna europeiska kvinnorörelsen.

Den som vill borra ännu djupare kan fortsätta med Simone de Beauvoir och Det andra könet, en verklig milstolpe för vår tids feminister. Men också svenska Eva Mobergs pamflett Kvinnornas villkorliga frigivning är viktig. Det var ju hon som myntade ordet jämställdhet. Och så har vi Judith Butler, filosofen från Berkeley, som bygger upp den samtida queera teorin. Svår att begripa, men oerhört betydelsefull för den som vill förstå det här med kön.

Medan män på detta sätt tar reda på vad feminism går ut på – vad det verkligen innebär att leva jämlikt – så kan vi kvinnor ägna oss åt det som vi behöver göra mer av.

Jag tänker på makten. Att verkligen ta den.

På så sätt skulle vi jobba gemensamt, män och kvinnor, fast utifrån lite olika feministiska utgångspunkter.

Mitt i alltihopa skulle såklart alla hbtq-personer röra till det i mitt fina könsschema. De skulle gå åt en massa olika håll och inte alls rätta in sig i leden vad gäller kvinna respektive man. Den tiden är ju nämligen också snart förbi.

Skönt.

För på så sätt blir samhället mindre statiskt. Och , när vi kommit så långt, kan vi snacka normkritik.

Så därför håller jag ändå med min dotter. Det där lilla >>sura<< ordet kommer att kunna fylla sin plats ändå. I framtiden.

/Kristina Hultman

Det handlar om att kompromissa 

"Att få kvinnor att förstå att de ska pensionspara. Ändra de arbetsvillkor som män satt upp som passar kvinnor dåligt. Det kan man bara göra om man arbetar inne i den gruppen. Man måste infiltrera, vara mitt bland dem och ifrågasätta hur styrelser ser ut. Det gör man bättre när man är med.

Det handlar om att kompromissa. Går du fram som en murbräcka så funkar det inte. Det är betydligt mycket mer taktik som krävs och inte bara krav."

/Amelia Adamo

Jag efterlyser ödmjukhet

”Åh vi är så trötta på det där, vi orkar inte höra på det längre, det där har vi hört i så många år.”

Så gick en del av samtalet under middagen vi hade med Belinda Olsson. Samtalet som dom inte orkade lyssna på, som valdes bort ur programmet till förmån för ”härlig” musik och redigering som bäst kan liknas vid en trailer, handlade om rasifierade, alltså icke-vita kvinnors position i relation till den feministiska rörelsen.

Vi pratade om, eller försökte prata om, att i den feministiska rörelsen så blir rasifierade kvinnor ofta en punkt på agendan snarare än en grupp som är med och bestämmer dagordningen. Jag känner att om det här har tagits upp i flera år, så kanske är det dags att lyssna nu?

På ett sätt kan jag väl förstå ointresset, om vi ska kalla det för det, för om du inte kan identifiera dig med ett problem så känns det inte lika brinnande, inte lika viktigt. Den naturliga följden blir att när det inte huvudsakligen berör vita kvinnor, av medelklass eller i annan slags maktposition, så är det inte längre lika intressant.

Ett problem är att folk ofta tar den här kritiken, eller egentligen alls kritik, personligt. Men mitt fokus är inte på enskilda personer, det är mycket större än så. Istället för att ta till sig den kritik som framförs och se den i relation till en större rörelse eller struktur så slår många ifrån sig det som sägs eller ger exempel på allt de gjort för att lyfta fram rasifierade kvinnor. Men grejen är den att det handlar ju inte om dom.

Problemet är inte att vita kvinnor inte får tillräckligt mycket cred för allt de gör för blattar, problemet är de utmaningar vi möter inte ses som tillräckligt viktiga i sig, som något som är frikopplat från vita feminsters självbild eller ego. Att söka hundratals jobb utan svar för att ens namn inte klingar svenskt, att inte kunna använda sina kontakter för att få ett jobb för att en inte har några kontakter, att ens verklighet inte representeras, att bli sexualiserad och exotifierad på grund av sitt utseende, att känna att en aldrig kommer bli en likvärdig feminist för att ens kultur är för ”patriarkal”, allt det är ett exkluderande av en stor och viktig grupp.

Men vi tänker inte stå där bakom och vänta på att rasifererade kvinnors verklighet ska upptäckas och sättas på kartan enligt Europeisk tradition. Vi skapar våra egna plattformar och nätverk, våra egna representationer. Vi har Megafonen, Rummet, Interfem, FUL. Vi är konstnärer, filmskapare, socialarbetare, sjuksköterskor, busschaufförer, städerskor, författare, företagare, arbetslösa, studenter, läkare, kassörskor, artister, lärare, politiker, pensionärer. Alla vi har bakgrunder, erfarenheter och kunskaper som är en skam att inte ta tillvara på. Vi är en del av samhället. Och vi är en del av feminismen idag och vi tänker inte vänta på att den etablerade makten ska erkänna det och bjuda in oss. Men vi måste ändå kunna mötas, höra varandra och samarbeta. 

Det jag efterlyser är ödmjukhet. Ödmjukhet inför att allting inte alltid kretsar kring en själv, även om det är lätt att tro det. Ödmjukhet inför vad det innebär att sitta på en maktposition och att det alltid innebär att någon annan inte sitter där. För sanningen är att det råder brist på rasifierade kvinnor i maktpositioner, både inom feminismen och i resten av samhället.

Nästa gång någon är trött på att höra blattekvinnor yani klaga över att vi känner oss exkluderade så kan det vara ett bra tillfälle att ödmjukt granska sin egen position och tänka ”varför framförs den här kritiken och hur kan jag ta till mig den? Hur kan jag möta och höra en annan människa och inte reducera henne till en parentes?”

/Roxy Farhat

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".