Annina Rabe. Foto: Privat
DEN NYA JOURNALISTIKEN

Rabe om vilka som förlorar när tidningsspalterna blir smalare

"Vad blir kvar när fördjupande journalistik flyttar ut från redaktionerna?"
6:39 min

Den icke-fiktiva litteraturen lever för tillfälligt riktigt gott i Sverige. I utgivningslistorna finns stora mängder titlar om självförverkligande och livskvalitet - men också många reportageböcker.

Annina Rabe ser hur krisen i mediabranschen lockat allt fler journalister till det längre formatet "bok" och funderar på vad som blir kvar på den plats där det tidigare fanns journalistik.

Förbättra din löpning vecka för vecka. Få svar på alla dina frågor om panikångest. Optimera din sökmotoranvändning. Mitt liv med Läkare utan gränser i Sudan. Upplev Sveriges natur. Skapa virtuellt affärsvärde. Så här lever man i Afghanistan. Läs historien om straight edge-bandet Refused. Jag var större än Zlatan. Laga vegetarisk mat. Så hittade jag tillbaka till livet efter våldtäkten. Lär dig leva med din smärta.

Att gå igenom årets debutantporträtt för fackböcker i branschtidningen Svensk Bokhandel ger en ganska bra sammanfattning av den svenska samtiden. Självcentrering och vällevnad, optimerad livskvalitet, visst socialt patos  varvat med en och annan utflykt utanför Sveriges gränser. 

Debutanternas ämnen må ge en bra bild av samtidens prioriteringar och intressen, men det här är förstås långt ifrån någon heltäckande bild av all den sakprosa som kommer ut i Sverige varje år.

Den icke-fiktiva litteraturen mår bra i Sverige just nu, i alla fall om man tittar till förlagens intresse för att ge ut den och allmänhetens intresse för att läsa den. Framför allt är det kanske reportageboken som har en blomstrande period just nu. För att nämna några av förra årets stora succéer:  Dan Josefssons "Mannen som slutade ljuga", Lena Sundströms "Spår" eller Schibbye Perssons "438 dagar" är alla sådana böcker som i en kortare form hade kunnat vara tidningsreportage. Den grävande, tidskrävande journalistiken håller på att förflyttas från tidnings- radio- och tv-redaktionerna till böckerna. Därtill är den tvungen, eftersom såväl utrymme som ekonomiska resurser stadigt krymper och förutsättningarna för att göra fördjupande reportage försämras hela tiden.

En annan effekt av medias nedskärningar är den stora mängd debattböcker som just nu ges ut. Ofta snabbt sammanställda och utgivna böcker om något dagsaktuellt ämne. Böcker som gjorda för att fylla kultursidor och tv-soffor med ännu mer debattinnehåll. Böcker som sticker ut, som gärna provocerar. Även dessa böcker är ofta skrivna av just journalister.

”Men kan du inte skriva en bok då”, är en fråga jag ofta får från kollegor i branschen när jag precis som alla andra uttrycker oro för medias framtid och min egen eventuella plats i den. Att skriva en bok, det ses som utvägen för journalister och skribenter idag. Det märks för övrigt även inom skönlitteraturen. Påfallande många romaner som getts ut de senaste fem-tio åren är skrivna av journalister. Ofta är dessa ett slags hybrider mellan självbiografiskt och skönlitterärt.

Men sakprosa är ju väldigt mycket mer än journalister som skriver böcker för att de inte längre får utrymme i media. All den litteratur som inte är fiktiv, all text som är faktaförmedlande, ja, till och med bruksanvisningen till din nya eltandborste sorterar under namnet sakprosa.

Själva begreppet ”sakprosa” myntades  för övrigt av den finlandssvenske språkforskaren Rolf Pipping. I en artikel i Finsk Tidskrift 1938 skrev han att ”sakprosa” är en bra beteckning på den ”objektiva framställningstypen” där ”känslouttryck är principiellt uteslutna”. De där kriterierna stämmer väl inte överens med just någon sakprosa idag, mer än möjligen just bruksanvisningar för eltandborstar. Idag vet vi att objektivitet är så gott som omöjligt att uppnå där val av ord är inblandade, och även om det säkert eftersträvas i många fall är det ganska få som förmår att vara fullkomligt objektiva. Precis som i skönlitteraturen finns i nästan all sakprosa såväl känslolägen som argumentation i syfte att övertyga. Där finns rentav även gestaltning.

För har journalistiken påverkats av att flytta in i bokform? Verklighetens intrång i skönlitteraturen har diskuterats till leda, men hur är det med skönlitteraturens inträde i verkligheten? Det här tycks fortfarande vara ett relativt outforskat område. Det kan väl inte bara vara jag som tycker mig märka att något händer med journalistiken när den får breda ut sig, inte bara i fyra tidningsuppslag, men i ett par hundra boksidor. 

Det har skett en dramatisering, en ökad fiktionalisering av journalistiken. Händelser berättas i ”scener”. Hjältar är i högre grad hjältar, skurkar är skurkar. Schibbye Perssons "438 dagar" är naturligtvis en skakande inifrån-skildring av ett etiopiskt fängelse – men det är också en äventyrsberättelse. Hade jag läst den som tolvåring hade jag nog rentav bara sett äventyret och inget av det andra.

Men om all den fördjupande journalistiken flyttar ut från redaktionerna och in i böckerna, vad blir då kvar i media?

Jo, det som går fort att producera och får stort genomslag. Till exempel debatt. De senaste åren har vi sett den ena debatten efter den andra storma igenom media. Debatter som ganska ofta grundas på känslomässiga argument, ett slags ständigt pågående moraliskt räfst och rättarting, som bygger på att man pekar ut den som är ond och den som är god. Något annat finns det inte tid till.

För debattböckerna finns det alltid utrymme i media. Vilket förstås är bra, för många av dem tar upp viktiga ämnen. Förlorare i detta är all den där andra sakprosan. De mer vetenskapliga, historiska verken. Den översatta  sakprosan, i den mån den nu finns. Kort sagt, de böcker som kräver mer av sin recensent än en vass penna. För en annan effekt av de senaste tio årens mediautveckling är att expertkritikerna i allt större utsträckning försvinner. Dagens kritiker förväntas vara generalist, kunna lite av varje.

Det är inte nördarna jag är orolig för. Är man specialintresserad av 1600-talets marinhistoria så hittar man alltid fram till de böcker som ges ut via tidskrifter och andra kanaler. Det är alla vi andra. Vi som ständigt behöver påfyllnad av gedigna kunskaper för att kunna hämta våra argument någon annanstans än i magen. I ett kunskapssamhälle som just nu vacklar betänkligt är det viktigare än någonsin att lyfta fram den välresearchade och genomarbetade sakprosan.

/Annina Rabe

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".