Carl Hamilton. Foto: Privat
RECENSION

Carl Hamilton om nationalekonomer och mänskligt lidande

"Åtstramning har prövats vid många tillfällen. Det har alltid misslyckats"
6:36 min

Den globala ekonomiska krisen har på många ställen mötts med åtstramning. Enligt nationalekonomerna en välbeprövad metod med goda utsikter.

Carl Hamilton har läst "Åtstramning till döds", där två forskare undersökt vad åtrstramningspolitiken lett till. Resultatet mäts i människoliv och är allt annat än uppiggande.

En eftermiddag när Diane gick över det grova trägolvet i sin gamla lägenhet, råkade hon få en sticka i foten. Det var en fullständigt trivial händelse, men den skulle komma att förstöra hennes liv.

Diane hade jobbat som lärare i Kalifornien, men fått sparken efter budgetnedskärningarna 2009. När hon förlorade jobbet blev hon också av med sjukförsäkringen och tvingades skaffa en billigare och sämre.  

Sticksåret i foten var förstås trivialt. Allt Diane hade behövt var en läkare som gjorde rent såret ordentligt och skrev ut lite antibiotika.

I stället för en läkare, råkade Diane ut för samhällslivets kvacksalvare: nationalekonomerna. De hade skrivit ut sitt universalrecept - åtstramning. 

David Stuckler och Sanjay Basu är forskare i hälsa och medicin vid Oxforduniversitetet och Stanforduniversitetet. Deras vetenskapliga meriter är, liksom lärosätena de verkar vid, oklanderliga. De har nu populariserat erfarenheterna av två decenniers ekonomisk krisbekämpning i boken "Åtstramning till döds" (Natur och Kultur förlag).

Tricket med Stuckler och Basu är att de mäter åtstramningspolitikens effekter inte i första hand i ekonomins finansiella nyckeltal, utan i människors hälsa. Opersonliga siffror översätts till obehandlade fötter, uppflammande epidemier och stigande självmordsfrekvens. 

I huvudsak mäter Stuckler och Basu med ett lika enkelt som brutalt instrument: förändringen i överdödlighet. Mycket omsorgsfullt har de penetrerat officiell statistik för att skapa ett robust underlag. I Ryssland har de med forskarnit grävt sig igenom och dubbelkontrollerad stora mängder dödsattester.

Resultatet är tydligt. Ekonomisk åtstramning i finanskris, privatiseringar av det gemensamma, liksom chockterapi åtföljs av snabb och kraftig stigande dödstal.

I början på 1990-talet anlände en grupp tongivande nationalekonomer till ett Ryssland i omvandling och skrev ut sin hästkur: snabb privatisering av hela samhällslivet. Kosta vad det kosta vill, eller med deras eget medicinska begrepp, Ryssland måste ha chockterapi.

När ryssarna väl fick möta marknadsekonomin kom den, ironiskt nog, därför att påminna om den karikatyr som Marx och Lenin hade målat upp i sjuttio år.

Resultatet av chockbehandlingen blev att dödsfallen ökade snabbt och dramatiskt, främst bland ryska män. De konkreta dödsorsakerna var infektionssjukdomar, alkoholism, självmord. De bakomliggande symptomen: arbetslöshet, fattigdom, brist på allmän hälsovård.

Doktor Milton Friedman sammanfattade ekonomernas universalmedicin till den ryska patienten - privatisera, privatisera, privatisera.

På Island, i Grekland, Storbritannien, Thailand, Ryssland och USA vandrar Stuckler och Baku i åtstramingspolitikens spår och undersöker resultatet som överallt är detsamma.

Forskarna beskriver hur den åtstramning sätts in mot den europeiska finanskrisen och de därpå följande effekterna på européernas hälsotillstånd.

Det yttre förloppet är väl känt.

När bubblan brast och först banksektorn och därefter enskilda stater hotade att kollapsa, dök de ekonomiska experterna upp och ordinerade åtstramning.

Åtstramningspolitik i en finanskris, innebar att den ekonomiska försvagningen på den privata sidan, skulle botas med motsvarande åderlåtning på den offentliga sidan

Receptet har prövats i många länder och vid flera tillfällen. Det har alltid misslyckats. Följaktligen borde det enligt ekonomerna prövas på nytt. Resultatet för Europas del var alltså helt förväntat, sjukan i det finansiella systemet smittade snabbt den verkliga ekonomin. Ur sådan politik utsöndras massarbetslöshet och fattigdom. 

I den sjuksängen ligger Europa ännu och väntar på något annat. Kanske en riktig doktor.

Diane i Kalifornien fick en sticka i foten. Infektionen spred sig och slutade med blodförgiftning. Benet måste amputeras.

I dag bor hon på ett sjukhem. Hon kan inte prata eller röra på höger sida av kroppen. Hon är 47 år gammal.

Den yttre orsaken är att hon sköt upp ett läkarbesök därför att hon inte hade råd – hennes försäkring var för dålig. Det ironiska är, men den här ironin är nattsvart, är att hennes behandling därefter kostade 300 000 dollar och att hon framledes kommer kosta delstaten tiotusendals dollar om året. Åtstramning och privatisering är en ekonomisk hästkur som inte bara är omänskligt grym utan därtill ofattbart dyr för det gemensamma.

Allt detta påminner om en gammal historia från medicinhistorien. Någon gång vid mitten av 1800-talet lär en läkare ha hävdat att orsaken till den höga dödligheten bland kvinnorna på förlossningsavdelningen, var att hans kollegor sprang direkt från obduktionens muntra karvande till att förlösa barn. 

De som skulle bota var smittobärarna.

Analysen bemöttes självklart med iskall fientlighet.

Ekonomiska kriser kommer och går, liksom smärtsamma omställningar och förändringar. Allt detta tillhör samhällsekonomins ofrånkomliga natur.

Vad som förenar de verkligt stora misslyckanden, massarbetslösheten och överdödligheten – den okreativa destruktionen – är de ekonomiska kvacksalvare som likt Molieres 1600-talsläkare samlas kring sjukhussängen och varje gång påstår att de sitter inne med den enda rätta behandlingen: åtstramning.

Likt Molieres Dr Diafoirus svänger de sig med en myckenhet av vetenskaplig nomenklatura. De har visserligen inte gjort någon konkret undersökning av den nödställde, men det behövs heller inte, försäkrar dem. De har nämligen något mycket bättre - en matematisk modell. Enligt modellen fungerar kuren alltid.

Efteråt kan de förnöjt konstatera att behandlingen var ytterst framgångsrik. Tyvärr dog patienten.

/Carl Hamilton

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".