Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
"Supernannyn" Kathryn Mewes. Foto: Avalon/TV4

Auktoritär barnuppfostran skapar en värld utan empati

"Jag känner ilska över att TV4 rekommenderar metoder som kränker barn"
6:57 min

På teve visas flera så kallade nannyprogram, där familjer med trilskandes barn får hjälp av en nanny med hårda nypor att uppfostra sina barn. Knepen ligger ofta i en gråzon som går stick i stäv med svensk lagstiftning.

Barnläkaren Lars H Gustafsson beskriver den uppfostringstyp som inte är vetenskapligt grundad och funderar på vad maktutövandet gör med den som utövar den. 

”På den förskola där vi har vår tvååring händer det att ett bråkigt barn lyfts undan, sätts ensamt i en barnvagn i en skrubb vid sidan om och får sitta där tills barnet inte orkar protestera längre. Är det verkligen okej?”

Så står det i ett brev som nyss landade i min mailbox. Jag blir bara så trött. Jag får alldeles för många brev av det här slaget.

Hovrätten för Övre Norrland har nyligen avkunnat en dom, där en man dömdes till dryga dagsböter sedan han låst in sin femåriga dotter på hennes rum, eftersom hon vägrade stanna där när hon skulle sova. Det fanns en del förmildrande omständigheter. Det rörde sig om en pappa som fått ta stort ansvar, som själv måste få sova för att orka arbeta nästa dag och som alltså var trött och stressad. Men lagen är klar. Vi får inte isolera och låsa in andra människor, inte heller barn. Det är olaga frihetsberövande.

Samtidigt är nannyprogrammen tillbaka i svensk television. 

TV4 sänder nu en serie kallad Tre dygn med nanny, denna gång med Kathryn Mewes i huvudrollen. I första programmet kommer hon hem till en familj med två treåriga pojkar, tvillingar. När en av pojkarna slår sin pappa bär nannyn upp den storgråtande pojken på hans rum, stänger dörren om honom och släpper inte ut honom förrän efter 20 minuter, då han helt gett upp allt motstånd och slutat gråta.

Skulle en svensk förälder som gjorde så kunna bli dömd, precis som pappan i övre Norrland? Jag är inte säker på det. Jag kan tänka mig att hovrätten i sin bedömning vägde in att pappan faktiskt låste dörren, att det skedde vid flera tillfällen och att det rörde sig om minst en timme åt gången.

Men betyder det att nannyns isolering av treåringen är okej?

Nej, absolut inte. För även om brottet inte är så grovt så att Brottsbalkens skrivning om olaga frihetsberövande är giltig så bryter all instängning av barn mot bestämmelserna i Föräldrabalken. För i kapitel 6 finns den paragraf som vi brukar kalla ”anti-agalagen”:

Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling.

Inte bara aga förbjuds alltså utan också annan kränkande behandling.  I förarbetena tas just ”rumsarrest” upp som exempel på sådan kränkning. Och 20 minuter - det är en mycket lång tid för en förtvivlad treåring.

Så rättsläget är klart. Men eftersom sådan isolering av barn ändå förekommer, både i hemmen och i en del förskolor, finns anledning att ställa två frågor till. Vad händer med barnen?

Och vad händer med oss?

De som förespråkar isoleringsstraff av det här slaget brukar hävda att sådana bevisligen får barn att lyda. Den amerikanske forskaren Mark Roberts presenterade 1988 en studie över 18 barn som haft en benägenhet att fly från den timeout-stol de först placerats på när de bråkat. Barnen delades in i två grupper. Nio barn fick ett par rejäla daskar i ändan medan nio barn stängdes in i en garderob i en minut medan man höll för dörren innan barnen så på nytt placerades på stolen. Resultaten visade att båda metoderna var effektiva. Barnen slutade trotsa.

Så kortsiktigt fungerar det hela, säger förespråkarna. Samtidigt som man brukar tillägga att det inte finns några vetenskapliga belägg för att bestraffningar av det här slaget skulle skada barn på sikt. Att jag själv som barn- och ungdomsläkare talat med många ungdomar som beskrivit skammen och skräcken när de varit instängda räknas förstås inte. Och de terapeuter som vittnar om att kränkningar av just det här slaget är sådant som ofta kommer upp i terapier med vuxna avfärdas också. För det är inte vetenskap, och så kallade barndomsminnen kan vara lite vad som helst.

Men hur skulle en vetenskaplig undersökning för att klarlägga detta egentligen gå till? Egentligen borde man göra som Michael Roberts – slumpvis välja ut en stor grupp små barn och sedan med jämna mellanrum utsätta hälften av dem för tvångsisolering under sin uppväxt medan den andra gruppen får slippa. Men vem vill ta det etiska ansvaret för en sådan undersökning?

En lika viktig fråga är vad som händer med oss. Vad händer med den människa som regelmässigt utövar makt och försätter en medmänniska, till och med ett försvarslöst barn, i vanmakt? Föräldraskapet innehåller alltid sin beskärda del av maktutövande. Vi måste vara tydliga med vad som gäller, skydda våra barn mot uppenbara faror och ingripa när barn skadar andra barn.

Men makt korrumperar, så var går gränsen? Det är så lätt att vi börjar tillåta oss både det ena och det andra. Barnet blir inte längre en människa utan ett Det, ett föremål som vi styr och ställer med för att det ska bli som vi vill ha det.

Som barnläkare känner jag sorg över att pappan i Norrland inte fått hjälp att finna andra och bättre sätt att hantera konflikterna med dottern. Samtidigt känner jag ilska över att TV4 sänder en programserie där föräldrar rekommenderas metoder som kränker barn och som står i strid med bestämmelserna i vår föräldrabalk.

Men mest känner jag både förundran, och ibland ett slags förtvivlan, över att så få reflekterar över vad som händer med oss när vi okritiskt missbrukar vår makt mot skyddslösa barn. Kanske är det här vi kan finna orsakerna till den annars svårförklarliga likgiltigheten inför utblottade romska barn och krigsdrabbade barn i Syrien och Sudan. Och inför frågan om mänskliga rättigheter i stort.

Det är inte längre bara barnen som då är inlåsta. Också vi riskerar att bli det, helt frivilligt. I en självtillverkad arrest utanför det medmänskliga rummet.

/Lars H Gustafsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".