Facebookprotest. Skärmdump.
RECENSION

Tro och övertro på sociala medier

Mattias Berg om sociala medier genom tiderna
8:18 min

Diskussionen om den digitala världen är oftast fixerad vid nuet och tekniska landvinningar. Men i grunden handlar det om vilket samhälle vi har och vill ha, hur vi kommunicerar, vad vi ägnar vår tid åt, vilka prioriteringar vi gör. Och om hur kulturhistorien ledde oss just hit.

Hela familjen lunkar sakta efter guiden genom hettan i Pompeji. Hon visar oss amfiteatern, glansen i de nötta stenarna på Via Appia, de magnifikt restaurerade bostadshusen med sina skuggiga små innergårdar.

Som alla andra slås vi av det erotiska klottret, som sticker i ögonen bredvid de mytologiska freskerna.

Det ropar genom seklen: Också vi levde en gång, älskade, hatade. Kilroy was here för flera tusen år sedan.

Glöm oss inte!

Det här klottret i Pompeji ser den brittiske vetenskapsjournalisten Tom Standage som en föregångare till vår tids digitala offentlighet. Hans bok Writing on the Wall har undertiteln Sociala medier – de första 2 000 åren, vilket skvallrar om en efterlängtad infallsvinkel till den oftast historielösa diskussionen om teknik och människa.

Det sägs att segrarna skriver historien. Och med ett vinnande leende snabbspolar författaren genom seklerna för att trumma in sin tes.

Han menar att sociala medier är ett uttryck för mänsklighetens naturliga sätt att kommunicera, medan massmedier bara är en påtvingad historisk parentes under några sekler. Att det fanns ett ständigt nätverkande av människor – eller åtminstone män – och idéer långt innan nätverkssamhället uppfanns.

Tom Standage börjar just i romarriket och drar branta liknelser till vår tids digitala begreppsvärld.

Den portabla vaxtavla som romarna använde för att skicka budskap fram och tillbaka på korta avstånd, och där bland annat Cicero diskuterade juridiska spörsmål med sin vän Lepta, påminner om en surfplatta.

Och romarrikets myriader av skrivkunniga slavar liknar författaren vid ett slags bredband. Deras ständiga kopierande och vidarebefordrande av centralmaktens dokument var precis den infrastruktur som krävdes för att hålla samman det väldiga imperiet.

Ofta är det tankeväckande och originellt.

På sin kronologiska väg framåt genom historien beskriver författaren hur Martin Luthers teser kunde göras ”virala” redan 1517, alltså få explosiv spridning genom den nyupptäckta boktryckarkonsten. Han ser den förstulna utväxlingen av små lappar med poesi i Huset Tudor – så småningom alldeles fullklottrade av privata och politiska kommentarer i marginalen – som ett slags Facebook på 1500-talet.

Men med massmedierna kommer syndafallet i Tom Standages version av världshistorien.

När den första ångdrivna tryckpressen invigs av The Times 1814 har investeringarna blivit så stora att de helt enkelt måste bära frukt: följden blir en sorts disciplinering av det offentliga samtalet. Annonsörerna och de avlönade reportrarna blir från och med då oemotsagda avsändare av budskapen.

Sedan går det bara utför. Radion blir, efter de första myllrande decennierna av hackande och chattande amatörer, monopoliserad av stat och storkapital. Och televisionen – själva dumburken – ska vi inte prata om.

Etermedierna och deras broadcast, där ett enda budskap kan skickas ut till miljoner eller nuförtiden miljarder människor samtidigt, blir för Tom Standage den svarta motsatsen till de sociala medierna.

Någonstans här knäcks också hans bygge under tyngden av sin tes.

För Tom Standage står alltför fast rotad i samtidens ideologiska mittfåra och spejar bakåt med tekniktro och utvecklingsoptimism som ideologiskt raster. Till slut tycks han mest söka de historiska parallellerna för att bekräfta att vi nuförtiden lever i den bästa, eller åtminstone naturligaste, av alla tänkbara världar.

Ändå väljer ju författaren faktiskt att publicera sig i bokform. Och det trots att den analoga fackboken verkligen kan ses som ett slags broadcast, med en auktoritet som bygger på att ett monolitiskt budskap sväljs i sin helhet innan någon form av dialog kan påbörjas.

Det finns alltså någonting med det här asociala mediet som lockar även en förkunnare av sociala medier. Fackbokens förmåga att dokumentera, legitimera, analysera och nyansera är fortfarande svårslagen.

Även den svenske historikern Rasmus Fleischer, som länge varit en skarp debattör i digitala frågor, har valt bokformatet för att samla ett urval av sina bloggtexter.

Antologin kom mot slutet av förra året och har den märkliga titeln Tapirskrift. I förordet förklarar Fleischer att ”Tapir” är ett anagram för ”Pirat”, vilket länge var ett centralbegrepp i frågan om upphovsrätt och andra digitala smärtpunkter.

Till skillnad från Tom Standage skriver Fleischer utan specifik agenda. Han älskar snarare att ifrågasätta givna sanningar och mer se flöden än färdiga förlopp, ge provokativa delsvar i stället för avrundade analyser.

Redan i den första textens andra stycke skriver han: ”Någon ’digital revolution’ har aldrig skett och kommer aldrig att ske”. Och fortsätter på sedan sitt lätt underskruvade vis: ”Däremot finns det enstaka fall då det är befogat att se en revolutionär potential i en digital medieutveckling.”

Några texter senare kallar Fleischer e-boken för en anakronism som aldrig kommer att slå igenom på tillräckligt bred front, eftersom surfplattan ständigt distraherar oss från den koncentration som läsandet kräver.

På det sättet skärskådar Fleischer den digitala världen in i minsta detalj, sätter förstoringsglaset så nära att det tar eld. Han kan till och med argumentera glödande mot sökrutans existens – en fråga som inte direkt sätter den mediala agendan. Han lyckas övertyga åtminstone mig om att just det här inramade sättet att leta efter det vi redan vet inte bara begränsar humanistisk forskning, utan hela det fria tänkandet.

Trots böckernas enorma olikheter, kompletterar Writing on The Wall och Tapirskrift ändå varandra med sina nya ingångar till mediernas natur och kultur. Eller för att travestera nätbokhandlarnas rekommendationer: ”Ni som läser Tom Standage, borde också läsa Rasmus Fleischer.”

Tillbaka i Pompeji sätter vi oss på några heta stenar medan guiden berättar att hela den här mäktiga hamnstaden glömdes bort, sakta men säkert, under seklerna efter Vesuvius utbrott år 79. Efter tusen år var till och med legenden borta.

Det fanns helt enkelt ingen segrare som kunde skriva historien om Pompeji, inga bibliotek där berättelserna överlevde bränderna och plundringen, varken radio eller TV eller tidningar dokumenterade dramatiken för eftervärlden.

Nej, inga asociala medier förde klottret på husväggarna och dialogen på vaxtavlorna – alla de dödas sociala medier – vidare in i framtiden. Då är det väldigt lätt att glömma.

/Mattias Berg

Litteratur:

Tom Standages - Writing on the Wall. Social Media – the First 2000 Years (Bloomsbury)

Rasmus Fleischers - Tapirskrift (Axl Books)

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".