En mur i Caracas. Foto: Lotten Collin/Sveriges radio
OPARTISKHET

Lotten Collin om Venezuelas brist på opartiskhet

"Det är en rödfärg som inte tillåter nyanser. Kamrat eller fascist"
5:08 min

Hur berättar man opartiskt om ett land där det inte finns någon opartiskhet? frågar sig Lotten Collin där hon står på en tom fotbollsplan i en före detta kåkstad i Caracas.

Kanske är det för att Venezuela är den radikala vänsterns sista utpost, i alla fall som demokratiskt land.

(Tystnad)

Det här ljudet har ni inte fått höra mig rapportera om i Ekot. Ljudet av tystnad.

Jag spelade in det häromdan, när jag stod på en nyanlagd baseballplan i 23 de enero, den gigantiska kåkstad som ligger i västra Caracas. Eller - kåkstad, förresten. Frågan är om det inte slutat vara en kåkstad. Fjorton år med Chávez har förändrat 23 de enero. Regeringen har byggt fotbollsplaner, utegym, hälsokliniker, skolor, man har målat höghusen och gett folk mat på bordet.

Problemet är bara - hur berättar jag i nyheterna om tystnad?

Det är svårt att ringa till Ekot och säga: "kan jag få göra 2 minuter om att inget händer i västra Caracas, där alla regeringens anhängare bor? Ingen, absolut INGEN här är ute å demonstrerar!"

Det är lättare att ringa och säga: "i östra Caracas bränner dom bildäck på gatorna. Människor kräver att regeringen avgår." 

Ännu bättre/hetare: "militären skjuter tårgas mot demonstranterna."

Men det är inte bara Caracas som har delats i tu. Det har också medierna gjort. Slår jag på radion eller teven så ser jag nästan bara regeringsministrar eller deras tillskyndare som pratar oemotsagda till välvilliga journalister, som inte sällan frågar saker som: "vad tycker du om att fascisterna bränner sopor på gatorna?"

Öppnar jag däremot någon av morgontidningarna så handlar artiklarna om bristen på varor i affärerna, om protesterna, om att president Nicolas Maduro är en diktator. Slår jag på teven igen sent på kvällen så står han där, Maduro, och håller något av sina ändlösa tal.

Häromdagen hamnade jag mitt i en flera timmar lång utläggning. Om hur han som barn klädde ut sig till Spindelmannen, hur han älskar Hollywood men ogillar Obama, hur Hugo Chávez älskade baseball men hatade bush, hur fantastisk bra han var, vår älskade commandante, "igår tänkte jag på hans otroliga pitch, sa Maduro, samtidigt som jag meckade med min motorcykel."

Sedan, mitt i monologen, kom en nyhet. Presidenten meddelade att han ska ändra den statligt kontrollerade växelkursen, ett beslut som har enorm betydelse för alla venezolaner. Den som letar - och lyssnar - finner. Sanningen? Den har jag slutat leta efter.

För att berätta om Venezuela tvingas man kraschlanda mitt i debatten om radions opartiskhet. Hur berättar man opartiskt om ett land där det inte finns nån opartiskhet - där allting är politiskt färgat, där allting är upplevelser, åsikter? Där den folkvalde presidenten är en frälsare eller en diktator, beroende på vem du frågar. Där ordet fascist förlorat sin betydelse - det betyder helt enkelt regeringskritiker. Det används slentrianmässigt av presidenten dagligen, av hans anhängare, ministrar, till och med av akademiker.

När jag säger det, i mina korta nyhetsrapporter, får det en annan betydelse. Det låter skrämmande, såklart. Lika skrämmande som när människor jag intervjuar i oppositionens demonstrationståg helt obekymrat förklarar att dom önskar sig en statskupp. "Vi måste störta diktatorn", som en gammal tant sa till mig igår innan hos posade med fingrarna i ett peacetecken. När jag gick hem till hotellet funderade jag på om man kan vara diktator även om man klär ut sig till spindelmannen.

Varje morgon när jag vaknar har jag mejlkorgen full av brev. Från lyssnare som anklagar mig för att inte berätta sanningen om hur USA finansierar och konspirerar med oppositionen. Och från lyssnare som menar att jag medvetet hemlighåller den kubanska militärens inflytande i Venezuela, det faktum att bröderna Castro i själva verket styr allt. Det finns inget land i mitt bevakningsområde som provocerar fram lika mycket lyssnarreaktioner.

Varför är det så? Jag tror det beror på att Venezuela är den radikala vänsterns sista utpost, halmstrået, i alla fall om man vill hålla sig till demokratier. Chávez politiska projekt, hans socialism för det tjugoförsta århundradet, var en revolution. Chavismen har vänt upp och ner på gamla privilegier, gamla maktstrukturer, gamla ojämna fördelningsmodeller. Problemet är bara att man samtidigt vänt upp och ner på statsapparaten, politiserat alla statliga institutioner, organisationer, skapat nya maktstrukturer och målat hela offentligheten röd. Det är en rödfärg som inte riktigt tillåter nyanser. Kamrat eller fascist.

Men när jag letar och lyssnar bortom retoriken så finns dom där. nyanserna, baseballplanerna, demonstrationerna, spindelmännen. Frågan är bara hur jag berättar om dom på två minuter.

/Lotten Collin

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista