Att välja lycka. Foto: OBS
RADIOESSÄ

Fri att välja lycka även när livet är skit

"Vad är meningen med livet när ett isländskt askmoln lamslår en hel värld?"
14 min

Mustafa Cans vän har en livskris och får en bok av god vän, att läsa och må bättre av. Men resultatet blir det motsatta.

Boken är en mycket omtyckt självhjälpsbok och långt ifrån ensam i sitt slag.

Efter att ha vadat runt i självhjälpsträsket skådar Mustafa Can en yrkeskår av så kallade coacher vars främsta mål är att hitta de svagaste för att kränga sina tjänster och produkter, ett samhälle som helt svalt säljknepet och en människosyn som i praktiken innebär att den som inte, just för tillfället, är maximalt lycklig har valt sin olycka själv.

En morgon hade en kollega lagt boken på arbetsbordet. Den där boken som skulle förändra allt för, en mig närstående person. En bok med en livsvisdom som skulle min få min vän att sluta vara offer och mindre sårbar, men mycket lyckligare, modigare, andligt kraftfullare. Och det dag efter dag, vecka efter vecka.

Den mig närstående personen, som genomgår en livskris och som varit öppen med det inför vänner, bekanta och arbetskamrater, ser sig själv inte som offer och hade därför inte bett om boken. För min vän så utgör en tillfällig kris ett lika litet existentiellt hot som en normal åldersförändring.

Ändå hade den välmenande arbetskamraten insisterat med orden:

- Läs boken ändå, så kommer du må mycket bättre.

Efter att min vän hade läst boken fick jag den med en fråga.

- Varför, varför får den här boken mig att må sämre?

Boken, som har sålts i över 500 000 exemplar, heter “Att välja glädje” och är skriven av filmregissören Kay Pollak, som dessutom varit en av Sveriges mest anlitade föreläsare inom personlig utveckling i över 20 år.

Titeln säger det mesta och Pollak basunerar ut sitt kärnbudskap om och om igen. ”Hur du väljer att reagera på omständigheterna – det valet är endast ditt”. Du kan påverka och forma verkligheten endast genom att tänka rätt. Varför välja lidande, när du kan välja glädje?

Efter att ha läst boken surfar jag i flera dagar och nätter runt på nätet. Att försjunka i självhjälpsindustrin med alla dess coacher, motivationskonsulter, själsliga terapeuter, managementteologer et cetera är att störta ner i Mörkrets Hjärta.

Allting låter mer eller mindre som Kay Pollak. Det finns en Gud – och det är det egna Jaget. Vi lever i en värld där möjligheterna är obegränsade. Om du tycker att livet suger både vardagligt och själsligt är du en ofullständig människa i behov av förlösning. I detta lyckotillstånd, som utmålas med lätta penseldrag, finns inte plats för svaghet.

Jag kommer att tänka på Aldous Huxleys dystopiska framtidsroman ”Du sköna, nya värld”, där det i en gudsförgäten framtid inte finns gamla, sjuka eller olyckliga människor. I denna sorglösa och okomplicerade tillvaro där allt kretsar kring lyckomaximering, är drogen Soma botemedlet mot alla typer av obehagliga känslostämningar.

De är otaliga i självhjälpsbranschen som lockar med en kungsväg till ett framtida lyckotillstånd. De är vår tids Soma som ska förvandla världen till en njutningsmaskin.

Eftersom varje dilemma i livet utmålas som en valsituation, eftersom kraften finns inom dig och alla har samma möjligheter till framgång och lycka finns egentligen inga pressade tidsscheman, inga alltför krävande chefer eller snåla företagsledare eller dåliga arbetsplatser.

Vad är sexistiska lektorer och främlingsfientliga bostadsförmedlare, eller stökiga grannar och våldsamma partners, eller ohederliga snutar och övernitiska tjänstemän mot en dos positivt tänkande?

Har du blivit bedragen, har du utsatts för sexuella övergrepp, har du 40 år av övervikt och mobbning eller sju år av arbetslöshet och magsår på livskontot, har du förlorat ditt barn, din partner, din närmaste vän, din förälder, är dina nätter en enda pinande skymning av ångest och vrede, tränger självmordstankarna sig på – vänd dig då till själarnas marknad och gör som de livsstilsglada frälsningsterapeuterna: skapa din egen verklighet.

Frågorna hopar sig.

Det här med att fråga, lyssna, hjälpa varandra – det som människan gjort i tusentals år – varför måste det köpas nu? Och motsvarar mängden av coacher, terapeuter, livsstilsmentorer, må-bra-seminarier, andliga kurser, böcker, tidningsbilagor, filmer, teveprogram och frågespalter ett faktiskt behov?

Varför köper flera viktiga myndigheter och institutioner som Arbetsförmedlingen, Skolverket, Polisen och universitet tjänster – med ibland rent sekteristiska inslag – för miljoner, till och med miljarder, när samma frågeställningar avhandlas med större siktdjup i Kamratpostens frågespalt?

Är svaret på fenomenet nedmonteringen av välfärdssamhället, allvarliga brister i psykvården och att andelen psykiska diagnoser har ökat från 29 procent till 37 procent på knappt tio år? Eller att det är vår plikt – vare sig vi vill det, vare sig vi är vänster eller höger – att vara kroniskt positiva eftersom själva vår existens vilar på en hyperkänslig hyperkapitalism vars själva pulsåder dunkar av positivt tänkande? Visst, finansbubblor och förlorade besparingar, kraschade äktenskap och sömnlösa nätter svider fett – men vad är det mot vad en trött och grinig börs kan tillfoga oss?

Kanske har det också med annat att göra? Med vår tids besatthet av identitet, där kroppen och själen allt mera kommit att bli den sökande människans tempel.

Under 1900-talet luckras viktiga traditionella gemenskaper upp och vi har inte längre lika djupa band till staten, till kyrkan, familjen, byn, partierna eller ideologierna. Med globaliseringen och Berlinmurens fall 1989 – den röda farans sammanbrott och det kalla krigets slut – skulle vi slungas in i en ny era av möjligheter och frihet. Nationsgränser skulle mer eller mindre suddas ut. Mänskligheten skulle ingå i en enda världsby. Nu gällde ett fritt flöde av inte bara kapital, varor och tjänster, men också av människor och idéer. Vi levde nu i den friaste och bästa av världar. Detta… ja, detta var egentligen människans naturliga tillstånd.

Med Berlinmurens fall hände någonting annat. Vi, de mest upplysta och friaste, de mest belästa och beresta människorna, kröp nu ivrigare in bakom andra murar.

Vi började begränsa oss politiskt, geografiskt, etniskt och även religiöst.

I en tid med flytande gränser där ingenting längre är fast utan förflyktigas tonar identiteten fram som akut problem och projekt för oss. I vår postmoderna värld, där alla är främling bland främlingar, som sociologen Zygmunt Baumans uttryckte det, blir även alla värden osäkra. Det moderna samhällets individer är tvingade att anpassa sig till lösa, rörliga sociala mönster och ständigt förändrade villkor.

Men den splittrade människan längtar efter helhet, den flexibla människan med ett överflöd av friheter längtar efter en gemenskap, efter något att hålla sig fast vid.

Mitt i denna överflödstillvaro, där ideologierna är döda och Gud är satt på undantag, där vi stressar mellan jobb, dagis, matlagning och träningen, där vi läser ännu ett avslöjande om köttklister och genmodifierad mat, där vi förfasas över smälta glaciärer medan vi bokar thailandresan, där vi tröttnat på det helvita kaklet och köksluckorna och renoverar köket för andra gången på två år – ja, vad är meningen med livet då? Frågar vi oss.

Vad är meningen med livet när ett enda isländskt askmoln eller en amerikansk bankkrasch både bildligt och bokstavligt förlamar en hel värld?

Vilket projekt ska vi hänga upp vår existens på för att livet inte ska vara tomt på mening? För vem av oss vill bli hängande i mellanrummet – mellan en plats där vi inte tycker oss höra hemma och en plats där vi inte smälter in?

Frågan är inte vad vi ”är”, frågan är istället vad vi kan ”bli”.

Att vara en i mängden duger inte längre, man ska vara den unika individen som andra kan studera och bedöma. Men vi behöver hjälp att upptäcka våra superkrafter. Att uppnå våra ”högre jag”, vår ”inre potential” – ja, nå en form av frälsning.

Det är här dom kommer in. De som ropar att ”kraften finns inom dig.” Coacherna. De som till och med utlovar mer än vad Jesus gjorde. Du måste inte genomleva livets prövningar och få din belöning först efter döden. Nejdå, paradiset är här och nu. Bara du vill – och bara du betalar.

Coachen vet att en sårbar människa söker hjälp hos den som lovar mest. Han eller hon har ett trumfkort som den traditionella psykiatrin och offentliga vården saknar - löftet om resultat. Men kom ihåg: det är bara upp till dig.

Ett win-win-läge för coachen. Uppnår du det där högre tillståndet, lyckan, är det tack vare coachens mentala vägledning, misslyckas du så… Tja, med sanningen att människan är fri att välja lycka följer att den som inte gör det har valt olycka och är slav under de egna svagheterna.

Dessutom, skit i det här med berättelser som vittnar om verklighetens komplexitet, skit i klass och kön, sociala och ekonomiska förhållanden – nej, här gäller den definitiva demokratin eftersom alla ju har det något högre, gudomen, inom sig.

Apropå det ”inre” eller ”det högre jaget” så slår det mig att majoriteten av världens människor måste gå omkring och vara kopior av sig själva. Ty till skillnad från alla de coacher som säger sig kunna vägleda till och som själva nått frälsningen vandrar de flesta av oss fortfarande omkring lite buttra, lite stukade, lite låga – och ibland lyckliga.  

En av de få som kritiskt granskat kapitaliseringen av själslivet är Anne-Christine Hornborg, professor i religionshistoria. I både artiklar och i böcker har hon övertygande visat hur dessa nya rituella ledare med skicklig och förförisk marknadsföring lyckats infiltrera samhällsinstitutioner av vilka medborgarna har rätt att förvänta sig kvalificerad kvalitetskontroll.

Dessa nyandliga terapeuter, menar hon, konkurrerar inte bara med kyrkans själavård utan även med vetenskapligt kvalificerade terapiformer om svenskarnas trötta själar.

Denna managementteologi försöker trotsa en av existensens fundamentala sanningar: nämligen att människan är människa endast i kraft av en mängd beroendeförhållanden.

Vilket får mig att tänka på en ironisk strof av poeten och akademiledamoten Kristina Lugn:

"Det finns inget som är så lättexploaterat som människors ensamhet. Det är på detta jag bygger min verksamhet."

Tänk om människorna i Syriens ruiner ändå fick Kay Pollaks “Att välja glädje” i handen, att trösta sig med medan bomberna faller och klagropen ekar över landskapet.

/Mustafa Can

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista