Lilian Thuram. Foto: Alliance Internationale/Flickr/CC BY 2.0
VITHETSNORMEN

Historien om varför världshistorien handlar om vita

"Vi lär oss om vita upptäckare, inte om motståndet och slavhandeln"
6:43 min

I historieskrivningen är världen märkbart, nästan underligt vit. Det är som att det inte funnits några svarta genom historien, utom möjligen de slavar som forslats över halva klotet för att bygga upp västvärlden.

Karin Elfving har läst före detta fotbollsstjärnan Lilian Thurams bok om hur rasism och stereotyper skapas. Och hur vi kan nedmontera rasismen genom att lära om världshistorien.

"När hörde ni för första gången talas om svarta under er skolgång?"

Så börjar Lilian Thurams bok Mes étoiles noires (Mina svarta stjärnor). Själv satt han som ensam svart i klassen och den enda referensen till människor som såg ut som honom själv var hans förfäder som varit slavar. Aldrig filosofer, konstnärer, författare, vetenskapsmän eller ens revolutionärer. Till och med Gud framställdes som vit.

Visst vet vi. Intellegens, uppfinnarförmåga och kreativitet har ingen hudfärg. Ändå draperas de nästan alltid i vitt. Lilian Thuram plockar i boken fram 45 av sina svarta förebilder; en uppräkning som börjar med Lucy och slutar med Barack Obama.

Lilian Thuram är själv en stor förebild för många unga. När ett hjärtfel tvingade honom att lägga fotbollsskorna på hyllan 2008 var det som en av Frankrikes största spelare genom tiderna. Sin stjärnstatus investerade han i en stiftelse mot rasism med ledorden ”Vi föds inte rasister; vi blir det”. Genom att visa hur stereotyper konstrueras vill Thuram lyfta fram att rasismen också kan dekonstrueras genom att vi lär bort ”sanningar” vi tagit för givna och lär om historien på nytt.

Boken kan läsas som en skildring av den västerländska rasismens historia; genom människor som drabbats och gjort motstånd, genom personer och skeenden som trängts bort från den historieskrivning där det vita är det eftersträvansvärda. Lika mycket är det en berättelse om hur och varför viktiga svarta personer motarbetats eller osynliggjorts. Det förändrar synen på världen. På en alternativ karta i slutet av boken är Europa inte centrum utan ett obetydligt hörn att leta efter.

Thuram visar hur kunskap uppfattas utifrån ramar för vad som tillåts vara ”rätt” och ”fel”. Teser om svarta faraoner passade illa i ett sammanhang där ”vitas” kolonisering av ”bruna” folks landområden legitimerades med en skillnad i utveckling och intellektuell kapacitet. Antropologen Joseph Anténor Firmin isolerades helt av de (vita) kollegorna efter hans verk som 1885 dementerade idén om mänskliga raser. Och hur många känner till Mandéjägarnas deklaration om mänskliga rättigheter från år 1220, sekler innan liknande paroller hördes i Frankrike och USA? Thuram ställer det i perspektiv till hur Afrika ofta omtalas som en kontinent utan historia.

Men vem har skrivit historien? Av den svarte polarforskaren Matthew Henson syns inte ett spår, trots att han (vid sidan om inuiterna) var först till Nordpolen. Istället är det Hensons vita kollega som skrivit in sig i historieböckerna. Det är nästan alltid de vita ”upptäckarna” vars namn vi lär oss. Sällan läser vi om motståndet mot den kolonialism och slavhandel som ofta följde i deras spår.

I Thurams skildring hörs prinsessan Anne Singha proklamera att portugiserna i Angola inte har någon rätt till hennes landområden. Och när Napoleon, för att upprätthålla slaveriet, skapar en parentes i den franska deklarationen om att ”alla” föds jämlika, använder revoltledaren Toussaint Louverture samma undantag för att lägga grunden till Haitis självständighet.

Ur kapitlen om de mer kända svarta ikonerna framträder Martin Luther Kings strategi till motstånd genom att visa på förtryckarnas brutalitet. Fredliga ”sit-ins” spred bilder av vita polisers angrepp på svarta. Thurams skildringar av revoltörer och deras krav på jämlikhet synliggör på liknande sätt de rasistiska samhällsstrukturernas bristande logik och våld under olika tidsepoker.

Bokens historiska stjärnor knyts också till förhållningssätt i nutiden. Ur möten med andras och egna fördomar påminns Thuram ständigt om att tankesätt från svunna tidsepoker fortfarande är närvarande, ibland i nya former.

Han ställs inför idén om att svarta främst är bra på sport och undrar retoriskt om det betyder att vita skulle vara mer lämpade för studier eftersom de dominerar på elitskolorna. När sönerna påtalar att svarta är våldsamma ger Thuram perspektiv genom att berätta om de vitas massakrer av Sydamerikas indianer, brutaliteten under slavhandeln och masslakten under världskrigen.

Allra mest känner Thuram igen sig i den martinikanske psykologen Frantz Fanons möte med sig själv i en vit värld.

"Våra förfäder var fysiska fångar under slaveriet men är vi inte idag psykologiska fångar under samma tankemönster?" undrar han utifrån exempel på strävan att likna ett ”vitt” ideal.

Fanon kom att få sådan betydelse att Thuram mitt under ett EM-slutspel beslöt att ge hans bok Svart hud, vita masker till samtliga svarta spelare i Frankrikes landslag.

När hör då svenska barn talas om svarta förebilder? Och ännu viktigare, får de höra att den historieskrivning som förmedlas är en historia ur ett perspektiv? Jag vistas inte tillräckligt mycket i skolmiljö för att veta, men visst borde Lilian Thurams bok ha mycket att bidra med i ett sammanhang där diskussioner kring representationer och rasistiska stereotyper fastnat i en fråga om censur.

Les étoiles noires ger istället möjlighet att samtala kring hur identitet är kopplat till vilka som gett röst åt historien. Fler röster ger möjlighet till andra självbilder. Eller som Thuram skriver om sina stjärnor: de har gett honom en tro på sig själv och på människan.

/Karin Elfving

Litteratur:

Lilian Thurman - Mes étoiles noires (Contemporary French Fiction 2014)

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".