Hyckleriets världsordning; "Var det nödvändigt att döda Gadaffi?"

6:23 min

Per Gahrton, politiker och författare har läst boken "Var det nödvändigt att döda Gadaffi" av Jean Ping, som får honom att undra vart vi är på väg; kanske mot globala krig och blodbad istället för en global rättsstat.

Och detta apropå situationen i Libyen just nu, där det så sent som i går rapporterades att regeringen förlorat kontrollen över de flesta departement och myndigheter i huvudstaden Tripoli, en nyhet som idag följdes av rapporter om blodiga strider i Libyens näst största stad, Bengazi.

 Per Gahrton sörjer inte diktatorn Gadaffi, vars storhetsvansinne han själv fick bevittna några gånger, men undrar om Nato verkligen ingrep för att man kände ansvar för Libyens folk. 

Från Libyen kommer nu dagliga nyheter om krig och kaos.  I juli betecknade Libyens utrikesminister inför FN:s säkerhetsråd sitt eget land som en ”misslyckad stat” och för ett par veckor sedan konstaterade människorättsorganisationen Amnesty att Libyen håller på att sjunka ner i laglöshet (22/8).

Men var det inte meningen att militärinterventionen 2011, som också Sverige bidrog till med åtta JAS-plan, skulle göra Libyen till en fredlig demokrati efter 42 år med Muammar Qadhafis enmansvälde? Nej, svarar den lilla afrikanska staten Gabons f d utrikesminister, Jean Ping, i en ny bok med titeln Var det nödvändigt att döda Qadhafi? Ping hävdar att ”medan Väst ville byta ut en person , Qadhafi, syftade Afrikanska Unionen till att byta ut ett helt system”. Ping är inte vem som helst, utan var 2008-2013 ordförande i Afrikanska unionens kommission, alltså Afrikas motsvarighet till EU:s Barroso.

Man skulle kanske kunna tro att Ping är Qadhafibeundrare. Men han redovisar omsorgsfullt Qadhafis många brott mot demokrati, folkrätt och mänskliga rättigheter. Dessutom ger han åtskilliga exempel på Qadhafis ofta parodiska storhetsvansinne, med en kulmen när han 2009 övertog det roterande ordförandeskapet i Afrikanska Unionen och utropade sig själv till ”Afrikas konungarnas konung”.

Qadhafis förkärlek för det teatraliska har jag själv stiftat bekantskap med några gånger som journalist och politiker. Särskilt minns jag en middag i Tripolis sommaren 2002. Jag var medlem i en EU-delegation och vi var formellt gäster i ett av Qadhafis palats, men i verkligheten utgjorde vi publik. Alla bord var vända mot en scen på vilken det stod två mindre bord. När EU-delegaterna och libyska politiker bänkat sig och tyst väntat ett bra tag inträdde Qadhafi och hans gäst, Kongos president Kabila, och satte sig vid var sitt bord på scenen, vända mot oss. Vi fick äran att betrakta Afrikas konungarnas konung medan han åt, för övrigt utan att växla ett enda ord med sin gäst. Att en sådan man har en skruv lös är uppenbart.

Qadhafi försökte också tvinga Ping att flytta Afrikanska Unionens sekretariat från Etiopiens huvudstad Addis Abeba till sin egen libyska födelsestad, Syrte. När Ping vägrade blev han föremål för envåldshärskarens raseri och avsättningsförsök.

Ändå känner Ping inte ett spår av tillfredsställelse över Qadhafi blev dödad av segerrusiga rebeller den 20 oktober 2011. Det som då skedde var enligt Ping en brutal lynchning som visserligen utfördes av libyer, men i praktiken var beställd av NATO. Så kan ett globalt rättssamhälle inte se ut, hävdar Ping med eftertryck. Han medger att Libyenaktionen formellt var laglig eftersom den byggde på ett beslut i FN:s säkerhetsråd. Grundvalen var den 2006 antagna principen om ”ansvar att skydda”, som godkänner intervention i suveräna stater om det är nödvändigt för att skydda civilbefolkningen. Men i praktiken har den principen blivit en täckmantel för stormaktspolitik av USA, EU och NATO, menar Ping. Att Nato inte strävade efter fred och demokrati, utan efter regimskifte och Qadhfis död, framgår enligt Ping tydligt av att just när Afrikanska Unionen förmått Qadhafi att godta en fredsplan, inledde Nato sina flyganfall. Istället för att sätta press på oppositionen, som förkastat fredsplanen, valde Väst alltså att öppna dörrarna på vid gavel för Libyens sammanbrott.

Jean Pings bok borde vara en viktig tankeställare för alla som kräver utländska militärinterventioner för att störta diktatorer, skydda civila, skapa fred och demokrati. Otaliga gånger har krig igångsatts av välmenande skäl och lett till att förtryckta och förföljda människor kastats ur askan i elden.

Pings slutsats är dock inte radikalpacifistisk. Han ger exempel på ganska lyckade militärinterventioner av Afrikanska Unionen, bland annat i Mali. Det han reagerar mot är att den s k globala rättsordning som håller på att byggas har en påtaglig slagsida åt att utföras av Väst och f d kolonialmakter och drabba f d kolonier i Afrika och Asien.

Jag instämmer helt med Ping, det är ju inget annat än hyckleriets världsordning när västvänliga förtryckare, t ex Saudiarabiens kungafamilj, får köpa vapen till och med av alliansfria Sverige, medan antivästliga diktatorer löper risk att lynchas under applåder från demokratins påstådda stöttepelare.

Man kan bara bäva inför perspektivet att andra aktörer än USA, EU och Nato börjar agera på samma sätt. Ja, Ryssland tycks redan ha börjat. Och hur kommer det att se ut när Kina tar till samma metoder, kanske för att skydda de tiotals miljoner etniska kineser som finns över hela världen. För att inte tala om när Afrika, Arabvärlden och Latinamerika har rustat upp och tycker att alla deras utvandrare har rätt till militärt skydd mot nordamerikansk och europeisk diskriminering.

Pings poäng är central – visst behövs det en global rättsordning, visst kan det ibland krävas militära metoder, men om denna rättsordning inte är seriöst global utan bara en täckmantel för västliga stormaktsintressen kommer vi inte att få en global rättsstat, istället får vi  globala krig och blodbad.

Jean Ping: Èclipse sur l’Afrique – fallait-il tuer Kadhafi? (Michalon, Paris 2014)