ESSÄ

Om den tvåsamma kärleksrelationen

8:41 min

"Man ska se till att bli mätt på frihet", tänkte den brittiska författaren Vita Sackville- West för drygt hundra år sen. Först efter att man så att säga "lekt av sig" kan man ingå mogna och stabila relationer. Ungefär som jojobantaren som frossar i godsaker innan den där dieten inleds på måndagen.

Den här spännvidden mellan trygghet och frihet skrev den polsk-brittiske sociologen Zygmunt Bauman om i sin bok "Liquid love" från 2003, om den senmoderna människan som rotlös och ångestfylld söker både trygghet och frihet i kärleksrelationen, som både vill äta kakan och behålla den.

I OBS Magasin dissekerades kärnfamiljen, nu skalar vi bort det där med barn och hem och fokuserar på det som står i centrum för kärnfamiljen, nämligen parrelationen och kärleken.

Här är kulturjournalisten och översättaren Stefan Ingvarssons essä. 

”Och så levde de lyckliga i alla sina dagar” är en mening som jag tycker riktigt illa om. Jag tror att den har orsakat mycket elände och den ger inget svar på det intresserar mig mest: hur får folk det att funka? Hur håller de ihop?

Bespetsad med den frågan har jag kastat mig över biografier, brevsamlingar och självbiografiska romaner. Fängslande skildringar av okonventionella relationer kan dyka upp på de mest oväntade ställen. Som i Björn Elmbrants biografi över Stockholms finansborgarråd Hjalmar Mehr – mest känd som drivkraften bakom rivningen av Klarakvarteren – som levde i en intressant trekantskonstellation med sovjetiske nobelpristagaren Ilja Ehrenburg.

Det är fascinerande hur förhärskande myten om den livslånga tvåsamheten är trots att det är så få som har sett den. Åtminstone inte sedan 40-talisterna blev vuxna. All statistik talar emot den. Men i berättelsen om oss själva och kärleken är den alltjämt måttstocken. Visst har det funnits perioder när ifrågasättandet fått mer plats i litteraturen och konsten. Så var det på 20- och 30-talen i London, Paris och Berlin och även i dåtidens Stockholm och Köpenhamn. Och så var det återigen i slutet av 1960-talet och under en stor del av 1970-talet.

Men när det gäller att utforska nya sätt att se på relationer och kärlek är vi som bläckfiskar. Det sägs att bläckfisken är en av de intelligentaste varelserna på jorden, men eftersom mamman hinner dö innan äggen kläcks kan generationerna aldrig lära sig något av varandra. Precis så verkar det vara med nya sätt att se på relation och familj – varje ny generation vill uppfinna hjulet på nytt. Synd. När det gäller den brittiska Bloomsbury-gruppen skrev alla inblandade och experimenten finns belysta från alla håll och perspektiv. Det är det närmaste ett kliniskt experiment vi har på området.

När jag fick en möjlighet att fråga den danska författaren Suzanne Brøgger om hur hon hade sett på saken och varför hennes generation inte hade försökt att lära sig något av kvinnliga pionjärer på området som de brittiska författarna Katherine Mansfield eller Vita Sackville-West, skrattade hon bara. Alla unga tror att de gamla inte har förstått något om kärlek och sex, så är det bara. Så är det även med läsningen av hennes böcker. Hennes skildringar av fri kärlek hittar ständigt nya läsare, men när hon talar om hur hon själv ser på experimenten, viftas det ofta bort som att ”hon har svikit sina gamla ideal”. Själv ser hon det som olika faser i livet och tror att många tjejer måste göra uppror och kasta alla föreställningar om hem och kärlek över bord för att fritt kunna fundera kring vilka de är och vad de vill. Sedan kommer en ny fas och livet innehåller fler faktorer än frihet. Man måste lära sig dansa med andra. Både leda och följa.

Inte heller författaren Birgitta Stenberg som var gjorde sig känd för att bryta alla konventioner kring tvåsamhet, lyckades leva i en helt rak och öppet polyamorös relation med sin mångåriga man Håkan, som hon fiskade ihop med på Åstol. Svartsjuka hade hon personligen inget till övers för: det kanske förgyller kanske livet för vissa, men om de inte trivs med det tyckte hon att de genast skulle ägna sig åt något bättre och mer spännande. Samtidigt var hon tvungen att förhålla sig till andras svartsjuka.

Kryphålet var att Håkan inte trodde att två tjejer kunde bli kära i varandra. När hon var på konferenser med bara tjejer hade han inte kunnat drömma om att hon tittade på dem. Till slut blev tjejerna deras gemensamma vänner. Och då låg Birgitta lågt med relationen för att inte såra honom. Han själv kunde däremot ta med sig någon på fiskebåten om det var ett behov han hade och Birgitta kände att eftersom han var så hygglig i övrigt var det något hon fick bjussa på.

Det var först efter hans bortgång som hennes polyamori blev öppen och uttalad och på senare år har hon väl varit den enda som slagit broar mellan generationerna på detta område. I dag genomskådar många kärnfamiljen, men väljer ändå att ha den kvar. Birgitta var alltid kompromisslös och modig, men inte dogmatisk. Hon eftersträvade verkligen en gränslös kärlek. Nu när hennes röst har tystnat känns det mycket tomt och enahanda.

De flesta som skrivit och talat om spänningen mellan frihet och trygghet i kärleken gör det för att de vill få relationer att hålla utan att ljuga och utan att förpassa lusten till fantasin. I vårt samhälle skiljer man sig i genomsnitt efter elva år – tio om man bor i storstäderna. Man har slutat att ha sex, pratar inte längre med varandra eller ser inte längre på varandra.

Är detta en ofrånkomlig utveckling? Mina biografiska studier pekar på motsatsen. Problemet verkar ligga i en klaustrofobi. Luften tar slut. Kanske har det med att de flesta flyttar ihop med inställningen att det ska vara i nöd och lust. Vem som helst kan ju känna sig instängd av en sådan tanke. Och med en sån inställning är det alltid ett misslyckande om man gör slut. Trots att snittet ändå är ett par, tre samborelationer i livet. Allt är upp och ner. Idealen och drömmarna verkar mest få oss att känna oss misslyckade och olyckliga.

I sin sorgebok över sin döda man Ett år av magiskt tänkande skriver den amerikanska författaren Joan Didion att ett äktenskap består av tid och av minnen. Jag tror att hon har helt rätt och att det är just det som gör att så många ser uppbrottet som en katastrof. Att man nästan ser den som ett dödsfall. Den innebär en ny tideräkning, ett nytt blad. Så mångas identitet och trygghet kopplas fortfarande till den gemensamma relationen, trots att vi vet att de sällan varar för evigt. Många får livet upphackat i oförenliga sjok. När de tar slut packas foton och minnessaker i kartonger på vinden och tillåts inte, kan inte överlappa. Man ska börja på ny kula.

Skapar inte den synen på relationer en massa stress? Det måste vara en mardröm att stoppa in den jag är och allt som gör mig trygg i ett sandslott. Särskilt som många dessutom har en syn på sexuell trohet som gör att relationen kan ta slut eller hamna i djup kris över en natt om en av de inblandade varit kåt och full.

Den brittiske författaren Christopher Isherwood hävdade att det bästa sättet att försöka ha en djupare relation är att förbereda sig på att bägge sidor kan bli förälskade längs vägen och acceptera det med förhoppningen om att båda vill återvända när attraktionen svalnat. Han och hans partner Don Bachardy fortsatte att välja tillbaka varandra i trettio tre år – ända tills Christopher gick bort.

Han hävdade att rädslan är vår enda riktiga fiende. Många olika sorters rädslor, men framförallt rädslan för att bli gammal och rädslan för att vara ensam. För till sist är väl allt en fråga om mod. Och jag önskar att jag och alla andra vågade vara så modiga som Birgitta Stenberg var och kunna säga att vi har älskat alla vi ville älska, fritt från fördomar och konvenanser och verkligen kunna säga: nej jag ångrar ingenting, den dag vi sätter punkt.