Möte med tiggare: Att ställas inför det ojämlika

6:31 min

En av valrörelsens mest diskuterade frågor är tiggarna. Nu finns dom överallt, som en levande påminnelse om att det finns rika och fattiga, inte bara i världen utan också i Sverige.

 Journalisten och kulturantropologen Karin Elfving berättar här hur hon själv - precis som många andra - slits mellan impulserna att se och inte se, att ge och inte ge.

 Men när hon mindes mannen hon mötte i Bamako, Mali, han som hade två jobb men ändå inte hade råd med dotterns medicin, så föddes funderingar om det nyttiga i denna påminnelse mitt i vår egen vardag: "Att ställas inför det ojämlika är att nudda vid de politiska rötterna till vår otillräcklighet."

I lampljuset utanför Bamakos enda biograf håller den utsträckta handen fram en hastigt nedskriven lista med stämpel från vårdcentralen. Överst står namnet på hans nyfödda dotter, efter varje läkemedel ett pris. Det är desperation i hans röst när han ber mig avgöra vilken medicin som är viktigast. Han har inte råd med dem alla, trots dubbla jobb som biljettrivare vid bion och inkastare till en av stadens många minibussar. Han ber mig inte om pengar, men min ljusa hy och mitt arbete på det fina kontoret i samma byggnad bär förhoppningar.

Både han och jag vet att jag har möjlighet att hjälpa.

I Mali mötte den insikten upp i varje gathörn och i relationen till många människor jag dagligen umgicks med. Ständigt ställdes jag öga mot öga med mina prioriteringar och val. Hur förhöll sig min lön till vad jag rekommenderades betala till en man med fyra barn? Riven ost för 130 kronor kilot- var det så viktigt? tänkte jag när jag såg de tiggande barnen cirkulera kring jeeparna på snabbköpets parkering. Vetskapen om skillnaderna i möjligheter bröt sig in överallt i vardagen, oavsett hur många gånger jag upprepade mantrat att det inte gick att hjälpa alla. För det går ju alltid att hjälpa någon. Och den personen fanns hela tiden nära.

På semester i Europa bestod avkopplingen främst i att smälta in i det vita människohavet och inte ständigt känna blickarna, frågorna och hoppet om hjälp.

Samtidigt var det något som skavde.

Mannen utanför biografen med det sjuka spädbarnet och alla andra fortsatte ju sina liv på andra sidan Sahara. Våra olika förutsättningar tog inte semester bara för att jag inte dagligen såg dem i ögonen.

Några år senare har den globala ojämlikheten gjort sig betydligt mer synlig på Sveriges gator. Plötsligt går de inte att bortse från, människorna som tagit sig hit för att sträcka fram sina pappersmuggar. På arbetsplatser, i vänkretsar och på ledarsidor diskuteras hur vi ska hantera den blick som vädjar. Bort med dem! De tränger sig på! är inte en ovanlig reaktion. Men varför upplevs egentligen en lågmäld bön om hjälp som påträngande? Vad är det vi längtar till när vi önskar bort synen av människor med sämre förutsättningar än oss själva?

Jag känner på det omtalade obehaget, hur det gestaltar sig utanför den lokala mataffären när kvinnan på marken än en gång tittar upp. Det är inte inför hennes utsträckta hand jag känner olust. Det är inför mig själv och den situation jag inte vet hur jag ska förhålla mig till. Vid sidan om inköpslistan jag har i huvudet dyker en rad frågor upp.

Är hon egentligen fattig?

Det bästa - och bekvämaste - vore ju om hon inte var det, om våra liv i själva verket var jämlika. Om bilden på hennes barn var hämtad från internet, om det var märkeskläder som låg hopvikta i kassen bredvid henne och om hennes mobiltelefon var ett bevis på en god livssituation. Om hon satt där av lathet och ovilja att söka jobb - då skulle jag kunna avfärda henne och göra reaktionen till norm: de är inte människor i nöd, de bara verkar vara det.

Men om jag stannade upp. Om jag frågade henne. Då kanske jag skulle få veta att hon använder telefonen för att ringa de barn hon lämnat kvar i Rumänien och att kassen innehåller de enda ägodelar hon bär med sig.

Varför stannar jag inte upp?

Att möta någon som ber om pengar är att ställas inför radikalt andra livsförutsättningar. De bestäms ofta inte av annat än att vi är födda på olika platser, kanske också med olika etnisk bakgrund. En sådan insikt är obekväm att hantera.

Jag längtar inte bort just kvinnan framför affären men jag längtar bort det djupt orättvisa - och ojämlika - i vårt möte. Jag längtar bortom vår relation så styrd av att jag har makten att ge och att hon behöver mig. Det är jag som kan definiera och sätta gränser för hur vi möts. Det är jag som bestämmer om vi möts.

Om vi inte gör det kan jag återgå till inköpslistan och låta tillvaron begränsa sig till mitt eget liv. Jag kan föreställa mig att hon inte existerar. Men vill jag till varje pris hålla borta den medmänsklighet som pockar på?

Om jag istället stannar upp vid kvinnan och släpper in har jag att förhålla mig till mitt eget relativa välstånd. Det är påfrestande men välbehövligt. De globala skillnaderna är insydda i de klädesplagg jag bär och förpackade i de varor jag snart kommer att handla. Men det är lättare att hålla på avstånd än den människa som ställer mig
inför möjligheten att göra skillnad just här och nu.

På kontoret i Bamako arbetade jag med bistånd - en verksamhet som också handlar om hur man ger och skapar relationer till de som tar emot. Hur mycket bör vi lägga oss i och bestämma vad våra pengar ska användas till? Hur och vem bedömer vilka av alla behövande som får ta emot?

Maktobalansen mellan givare och mottagare - eller partners som det med biståndsterminologi numera heter - är densamma som i mötet mellan mig och kvinnan vid mataffären i min Stockholmsförort. Att ställas inför det ojämlika är att nudda vid de politiska rötterna till vår otillräcklighet. Samtidigt fortsätter vi att famla efter en strategi för att handla "rätt" och slippa ta ställning i varje enskilt möte med en människa som ber om pengar. Ofta kommer vårt (dåliga) samvete och möjligheten att nära bilden av oss som goda medmänniskor att avgöra när, vad och till vem vi ger.

Jag gav mannen utanför bion pengar till medicin. Trots det dog hans dotter någon vecka senare. Den andra i följd. Här hemma tar jag min egen dotter i handen när vi går in för att välja innehållet i vår veckohandling.