Vem vågar prata om den kulturella identifikationen med USA?

5:55 min

Den kulturella identifikationen med USA går långt utöver språk och mode, livsstilsval och konsumtionsvanor: den påverkar också journalistikens nyhetsvärderingar och politikernas världsbild, hävdar Dan Jönsson.

 Det är hög tid att damma av ett gammalt hederligt begrepp: kulturimperialismen.

Vi får en valrörelse med politiker som slåss om makten utan att riktigt veta varför, och framför allt: där politikens stora existentiella frågor om värderingar och identitet lämnas över åt ett parti som uppenbarligen har lyckats övertyga nästan var tionde svensk om att den starkaste kulturpåverkan vi utsätts för i det här landet kommer från… islam. Det är befängt, men logiskt när de demokratiska krafterna inte sätter emot, säger Dan Jönsson.

 Jag såg att Göran Greider än en gång har tagit tag i frågan om kulturimperialismen. Bra, tänkte jag: bra att det fortfarande finns någon som orkar.

  Bra, för att det då och då behöver sägas att den enorma dominansen för amerikansk populärkultur faktiskt inte är så oförarglig som den kan verka - att den omärkligt men effektivt skapar en igenkänning som gör det nästan självklart att se världen med amerikansk blick. Det pågår en enorm hjärntvätt, skriver Greider - och visst, det ligger något i det. Den kulturella identifikationen med USA går långt utöver språk och mode, livsstilsval och konsumtionsvanor: den påverkar också journalistikens nyhetsvärderingar och politikernas världsbild.

  Därför ser vi på den ryska patriotismen med bekymrad min, medan den amerikanska på sin höjd möts av ett överseende leende, trots att det är USA och inte Ryssland som dominerar världen militärt. Vi känner ju igen oss. Vi hör samma musik, ser samma filmer som de. Befinner oss, rent bokstavligt, i deras kläder.

 Problemet är bara att en sådan här diskussion idag verkar ungefär lika fruktbar i Sverige som i, låt säga, Oklahoma.

  Jag är själv gammal nog att minnas när kulturimperialism var ett ord som ingick i det politiska språket, som något som faktiskt gick att diskutera, jag minns den danske fotografen Jacob Holdt som under en visning av sina "Amerikanska bilder" skakade på huvudet och sa att Sverige i hans ögon framstod som USA:s femtioförsta delstat, mer amerikaniserat än något annat europeiskt land. Och det var alltså 1981, långt före nätet och reklamteve och murens fall, en tid när, kan man tycka, amerikaniseringen ännu befann sig i sin linda.

 Att vi har slutat prata om de här sakerna kan i det ljuset verka gåtfullt och paradoxalt, men vad jag kan se är det fullt logiskt. Tystnaden har sänkt sig inte trots den utveckling som skett sedan dess, utan just på grund av den. Frågan är, som det brukar heta, överspelad.

  Den amerikanska kulturen är numera vattnet vi simmar i, och att tänka sig en tillvaro utan den är som för en fisk att föreställa sig ett liv på land. Fox TV och squaredance kanske vi för all del klarar oss utan, men vad vore vi utan Facebook, utan NHL och HBO, utan Paul Auster och Dolly Parton, utan Spielberg och Ramones och Rihanna?

  Det finns åtminstone en amerikansk kulturyttring för varje svensk kulturkonsument, och att ens tänka ordet "imperialism" i det här sammanhanget framstår nog för de allra flesta som främmande och snudd på extremistiskt. Frågan är helt enkelt inte aktuell. Vem vill bli första fisk på torra land?

 Nej. Tänkte väl det. Ändå går det alltså inte att komma ifrån att det, trots allt, ligger något i det.

  Att frågan inte är aktuell betyder så att säga inte att den saknar aktualitet. Jag är för min del övertygad om att när vi slutar diskutera de här stora, ideologiska kulturfrågorna betyder det också att vi stänger dörren till ett stort och viktigt rum i politiken.

  Kultur, identitet och värderingar är inga politiska obetydligheter - tvärtom borde de väl vara själva meningen med alltihop, det existentiella syftet med alla dessa satsningar och profilfrågor, budgetberäkningar och vallöften, det som de i slutändan ska leda fram till? Och varför inte ställa frågan om dessa värderingar är något vi skapar själva, eller om de kanske skapas åt oss, någon annanstans?

  Visst är det dammigt i det där rummet, och fullt av gammal ideologisk bråte man riskerar få i huvudet så fort man öppnar dörren. Men ändå.

 Jag vill tänka mig att politikens mening ytterst handlar om befrielse. Befrielse från fattigdom, förtryck, från diskriminering, orättvisor och begränsningar - men framför allt: befrielse från vanmakt. Att se på en politisk fråga som "överspelad" av "utvecklingen" är just ett uttryck för vanmakt - och kulturfrågornas frånvaro i den här valrörelsen, precis som alltid, är också det ett uttryck för samma sak, för en politisk tomhet.

  Vi får en valrörelse med politiker som slåss om makten utan att riktigt veta varför, och framför allt: där politikens stora existentiella frågor om värderingar och identitet lämnas över åt ett parti som uppenbarligen har lyckats övertyga nästan var tionde svensk om att den starkaste kulturpåverkan vi utsätts för i det här landet kommer från… islam.

Det är befängt, men logiskt när de demokratiska krafterna inte sätter emot. Att göra "kulturimperialismen" till en valfråga låter väl inte som någon särskilt bra idé - men jag tror faktiskt vi måste våga öppna dörren till det där rummet. Även om det verkar dammigt.