Att kunna läsa och skriva har aldrig varit viktigare

11 min

Klyftorna växer mellan de som behärskar språket och rösten och de som inte gör det. Samhället digitaliseras samtidigt som retorikexperterna har tagit över statsvetarnas jobb att betygsätta tal och debatter.

Författaren och journalisten Patrik Lundberg funderar i sin radioessä över hur språket kan förminska en människa, men också hur det kan få henne att blomstra.

 Hur är det att inte behärska sitt eget språk eller sin egen röst? Jag brukar fråga mig det. Och då tänker jag alltid på min bästa kompis från barndomen.

 Vi umgicks nästan varje dag, men vi pratade sällan. Istället spelade vi fotboll, sprang runt i skogen och hängde på den lekplats som låg mellan våra kvarter.  Min kompis stammade så svårt att orden brukade bli kvar i hans mun. De dagar vi hade högläsning i skolan var han sjuk. De gånger någon retade honom svarade han med en knytnäve.

 En kväll i slutet av högstadiet följde han för första gången med till ett disco. På förfesten, efter några öl, gjorde vi andra en häpnadsväckande upptäckt. Han stammade inte. Och ju mer han drack desto mer pratade han. Nästa fest var det likadant. Efter några öl flöt hans språk som en lyxjakt.

 Min kompis och jag sökte samma linje till gymnasiet och hamnade i samma klass. Men på uppropet dök han inte upp. Han hade flyttat utomlands för att jobba i en bar där hans livselixir aldrig var mer än några meter ifrån honom.

 Jag minns själv den första gången jag inte kunde använda mitt språk, och jag kommer ihåg vad den känslan gjorde med mig. För sju år sedan reste jag till mitt födelseland, Sydkorea, för att studera ett halvår och för att söka mina biologiska rötter. Jag läste en kurs i koreanska, men ingenting fastnade. Tecknen och orden bara rann av mig. Jag försökte, men jag kunde inte lära mig mitt modersmål, mitt hemspråk som jag en gång berövades på.

 Pulsen höjdes varje gång jag gick ensam till en matbutik. Jag kunde inte på något sätt försäkra mig om att komma hem med rätt varor.

 Därför umgicks jag bara med de utbytesstudenter och koreaner som kunde tala engelska. För att kunna gör mig förstådd, för att känna mig som en hel människa.

 Under den hösten fick jag förverkliga en dröm. Jag återförenades med min biologiska familj som jag inte hade träffat på 24 år. Min mamma och pappa, min bror och ytterligare några släktingar.

 När vi satt där i mötesrummet, när alla tårarna var slut och när vi äntligen skulle berätta om våra liv, då fick vi tala genom ett filter. Tolken hon översatte mina första ord och min familj svarade. De pratade på i tio minuter, en kvart. Grät och skrattade om vartannat. Tolken tittade på mig och översatte inte mer än en mening:

 "De säger att de är väldigt glada att träffa dig också."

 Trots kärleken de visade, maten de lagade, tårarna de fällde och sakerna de köpte till mig för att kompensera sin skuld så förblev de på många vis främlingar för mig.

 Min kusin kunde några engelska fraser, och gudarna ska veta att vi försökte. Men våra stapplande försök att förstå varandra kom aldrig längre än att vi hade samma favoritfärg och att båda gillade katter mer än hundar. Vi fick aldrig någon djupare insyn i varandras liv. Vi kunde inte närma oss varandra hur vi än försökte och hur gärna vi än ville.

 Jag tänker på vad författaren Mara Lee sa i en intervju med tidningen Etc. Hennes första återresa till Sydkorea slutade delvis som min.

 "Jag ville se om jag hade där att göra, men det hade jag verkligen inte. Jag blev så fullständigt söndertrasad av den erfarenheten och plötsligt blev språket något oerhört viktigt. Det var som om det endast var där jag kände mig hemma. Jag kanske inte hörde hemma där eller här geografiskt, men i språket hade jag åtminstone en trygghet, något som var mitt", sa Mara Lee.

 Själv ansåg jag att skulden låg på koreanerna. Att de, fast de pluggat engelska i tio år, var för tröga för att fatta. Att de inte respekterade min rätt att bli förstådd i mitt eget födelseland. Min längtan efter mitt hemspråk förvandlade mig till ett svin.

 Vanmakten gjorde att jag vände taggarna utåt. Det var deras fel att de inte förstod vad jag sa och vad jag skrev. Det var deras fel att jag inte förstod deras skriftspråk.

 Den här språkfrustrationen delar jag inte bara med adopterade på återresa, utan även med infödda svenskar. Det gläder mig att den här texten läses i radion. Hade den tryckts i en tidning hade tusentals svenskar inte kunnat ta till sig innehållet. Enligt Centrum för lättläst har var fjärde svensk läsproblem. Var åttonde har stora lässvårigheter.

 Det kan vara personer med funktionsnedsättning eller dyslexi. Det kan vara personer som inte har för vana att läsa. Eller så kan det vara invandrare.

 Sommaren 2014 intervjuade jag Sverigedemokraternas partiledare, Jimmie Åkesson. Han sa bland annat så här:

 "Det är inte rimligt att vi ger valinformation på en massa olika språk. Ska du rösta i svenska val ska du kunna svenska."

 Men det är inte bara invandrare som påverkas av Sverigedemokraternas syn på valinformation. Inför valet 2014 var SD det enda av riksdagspartierna som nobbade medverkan i ett riksomfattande projekt för att sprida lättläst valinformation.

 Och samtidigt som SD, med rätta, kritiseras för att missgynna lässvaga medborgare så hånas deras väljare för sin brist på språkkunskaper.

 Mitt sociala flöde dryper av förolämpningar mot SD-sympatisörer vars trollmejl marinerats med stavfel och särskrivningar. De som står för hånen kan nog stava till alla ord förutom klassförakt.

 Samtidigt tänker jag att läs- och skrivförmågan aldrig har betytt så mycket som den gör nu. När allting digitaliseras är den ett måste för att klara sig. Dels för att söka jobb och hålla sig ajour. Dels för att ens kunna uträtta sina ärenden. Vem har inte nåtts av en telefonsvarare som hänvisar en till en hemsida som enbart består av myndighetssvenska av femtiotolfte graden? Vem har inte försökt ringa ett försäkringsbolag utan att hamna i en tre timmar lång kö?

  Framför allt krävs numera språksäkerhet för att ens kunna socialisera, att ha ett liv.

 Allt det där hänger ihop med vart samhället är på väg. Att tv-kanaler och tidningar hellre låter en retorikexpert analysera en partidebatt än en statsvetare. Att språket är av större betydelse än politiken. Att paketering är viktigare än innehåll.

 Så vad händer med den som på något vis inte behärskar språket? Den som trycks längre och längre ut i samhällets periferi. Den som blir retad för sina tillkortakommanden.

 Om folk skrattar åt din kropp tillräckligt många gånger, då slutar du att gå ut. Om folk säger att du är sämst på fotboll, då slutar du att spela. Och om folk hånar ditt språk, ja då slutar du antagligen att använda det.

 Den som tystnar förminskar inte bara sig själv. Den som tystnar blir till en förlorad röst för samhället. Och när en person tystnar finns det alltid någon annan som tar sig rätten att föra hennes röst. Det är i förlängningen ett hot mot demokratin.

 Men det finns också motbilder, små strimmor av hopp. I Kävlinge kommun i sydvästra Skåne finns vuxenutbildningen Lärcentrum. Där sätts nyanlända invandrare inte per automatik i skolbänken. De får praktikplatser där språkinlärningen sker parallellt med ett yrke de redan behärskar.

 "Kombinationen med jobb och språkinlärning är oslagbar, där har andra kommuner något att lära av oss."

 Citatet är från 2009. Kommunfullmäktiges ordförande i Kävlinge, moderaten Boriana Åberg, sa det till mig under Lärcentrums femårsjubileum. Själv hade hon invandrat till Sverige från Bulgarien. När hon kom till Lärcentrums föregångare fick hon läsa kurser i samhällsvetenskap. Hon var akademiker och lärarna anpassade hennes utbildning efter det, vilket banade en väg för henne in i kommunpolitiken.

 Nyligen firade Lärcentrum tio år. Och Boriana Åberg sitter numera i Riksdagen.

 I Kävlinges horisont, bortom Öresundsbron, finns ytterligare en berättelse. I centrala Køge har hundratals danska asfaltarbetare fått en ny chans i livet. För ett par år sedan startades Asfaltskolan. På vintern, när ingen asfalt läggs, får de anställda studera danska. Före utbildningen höll 60 procent av de 1 500 branscharbetarna inte grundskolenivå i skrivande och läsförståelse. Vissa av dem hade dyslexi, andra hade helt enkelt inte lärt sig att läsa ordentligt. Många av dem kunde inte ens stava till asfalt.

 Nu har kompetensen höjts, rapporterar Sydsvenskan. Företagen har fått en mer effektiv personal och de anställda kan få fasta jobb istället för säsongsarbete. En del av männen har börjat läsa godnattsagor för sina barn.

 Själv håller jag mig borta från koreanskan. Men jag drömmer om att en gång flytta tillbaka och lära mig språket på riktigt. Kunna dricka en kaffe med min biologiska bror och lära känna honom på djupet, precis som alla bröder borde ha rätt till. Bara sitta i timmar och långsamt återta allt som slets ifrån oss.

 Min barndomskompis flyttade så småningom hem till Sverige igen. Han kämpade mot stamningen tills den slutligen släppte greppet om honom. Numera bor han i ett hus, ett kvarter från vår barndoms lekplats, tillsammans med sin sambo och deras två barn.

 Förra sommaren träffades vi för första gången på över ett decennium. Vi kramade om varandra, vi slog oss ner på en bänk och vi pratade om livet.