Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Vi måste prata om depressioner för att kunna få bukt med folksjukdomen

Publicerat torsdag 30 oktober 2014 kl 13.40
"Depression är en folksjukdom, en epidemi, trots nya behandlingar"
(6:25 min)
Gabriel Stille har läst Jonathan Rottenbergs bok "The depths" som utifrån författarens egen historia diskuterar hur vi ska normalisera en av våra vanligaste sjukdomar - depression.

 Vi måste prata om depression – och det utan att fastna i gamla hjulspår, som striden för eller emot läkemedelsbehandling. Det menar den amerikanske forskaren Jonathan Rottenberg, som vill förklara varför depressionsepidemin är så envis att rå på – och framförallt lyfta stigmat.
 Gabriel Stille har läst hans bok The Depths: The Evolutionary Origins of the Depression Epidemic.

 Att bara gå och gå, långa promenader, för att det är det enda man fortfarande kan. Allt man kan, eftersom all motivation, all koncentrationsförmåga och all glädje är – borta. Bara är borta, och har varit det länge. Att gå samma väg, vecka efter vecka, månad efter månad, medan livet förfaller omkring en, och undra om det inte är åtminstone lite bättre än förra gången. Och att gång på gång svara "nej".

 Jonathan Rottenberg beskriver depressionen som drabbade honom, en ung, tidigare så självsäker doktorand i historia vid ett ansett universitet. När han till slut blev inskriven på en klinik, kunde han inte ens komma ihåg vilket år det var.

  Efter fyra långa år av olika slags behandlingar och ett liv som trots allt fortsatte, började han röra sig uppåt, och mot ämnet han till slut skulle ägna sig åt. Rottenberg blev så småningom forskare i psykologi, och har skrivit The Depths: The Evolutionary Origins of the Depression Epidemic som bygger både på forskning och egna erfarenheter. Han ägnar sin bok åt typiska, egentliga depressioner, och inte minst deras för- och efterstadier.

 Depression är en folksjukdom, en epidemi, som trots nya behandlingar inte visar några tecken på att gå tillbaka. I Sverige blir var fjärde man och nästan var tredje kvinna deprimerade någon gång i livet, och antalet har ökat framförallt bland unga de senaste decennierna. Alla som skulle kunna hjälpas nås inte, samtidigt som andra behandlas utan att uppleva någon förbättring.

 Det finns alltså all anledning att hitta nya angreppssätt på depressionsepidemin. För samhället, för alla som är och riskerar att bli deprimerade, och för alla som kommit tillbaka, och ofta har svårt att avgöra exakt vad som hjälpte och vad som behövs för att inte rasa ner igen.

 Rottenbergs fält inom psykologin kallas på engelska mood science. Mood kan översättas med ”humör”, och är släkt med svenskans ”mod”, vilket märks i uttryck som ”vid gott mod”. Mood eller humör är ett trögrörligt tillstånd, som tar längre tid på sig att komma och gå än plötsliga känslor. Detta humör påverkas av alla signaler inifrån kroppen och från yttervärlden, och avgör hur individen läser av sin situation och förbereder sig för handling.

 Low mood – nedstämdhet – finns hos alla ryggradsdjur, och har följt med genom människans hela utvecklingshistoria. Och nedstämdheten finns för att den fyller en funktion: det är den som manar oss att stanna upp när något inte fungerar, ge upp och spara på krafterna. Denna förmåga är livsnödvändig. Den ger möjlighet att byta riktning och lämna mål som inte längre är realistiska.

 Men man kan inte lämna det vid att lätt nedstämdhet är nyttig, medan djup depression är en sjukdom, menar Rottenberg. Det ena övergår nämligen gradvis i det andra, som en långsam spiral neråt eller en mödosam återkomst. Fröet till den djupa, ödeläggande depressionen finns redan i den lätta nedstämdheten, och omvänt har den djupa depressionen en rest av försök till anpassning.

 Förmågan till nedstämdhet innebär för människans del också en risk för djup depression, med den språkliga förmåga och det abstrakta tänkande vi har. Vi kan, till skillnad från andra ryggradsdjur, må dåligt över att vi mår dåligt. Vi har tankemönster och känslor tillgängliga som kan påverka humöret mot en nedåtgående spiral och hålla oss kvar i djupen.

 En särskild styrka med The Depths är att den ägnar sig åt de förbisedda gränslanden: den slingrande vägen neråt, och framförallt den långa, osäkra vägen tillbaka. Tiden då det är nästan bra, nästan som förr, är ofta oerhört slitsam. Att vilja tas för sitt friska jag igen, trots kvardröjande symptom, är lockande, men varken den deprimerade eller omgivningen vet vad som gäller.

  Rottenberg berättar om sitt ansträngda äktenskap och när han fick impulser att dra sig undan och lägga sig, och hans fru en gång frågade: ”Vill du att jag ska behandla dig som en sjuk eller en frisk person?”

 Frågan har inget enkelt svar. Vi har en del normer för att möta sjuka människor, och människor i sorg, men vi behöver också normer för att möta och stötta varandra i alla stadier av nedstämdhet och depression, oavsett orsaker. Istället för att se depression som resultatet av en individuell brist, måste vi ta till oss att det är en högst naturlig och vanlig reaktion på omvärlden.

  Då kan vi inte bara bli bättre på att lindra och motverka den, utan – hoppas författaren – till slut få bort det stigma som får drabbade att dra sig undan ännu mer, ofta undvika behandling och ofta särbehandlas. Tidigare stod hoppet till att sjukdomsklassning skulle lyfta stigmat, men så har det inte blivit.

 Kampen mot depression har också marknadsföringsproblem: Den har inga rosa band, inga kända slogans. Rottenberg försöker råda bot på det, genom att i sociala medier dela med sig av exempel från medvetandehöjande kampanjer i olika länder, som ett självlysande armband med texten ”Come out of the dark”. Just samtalet på nätet kan vara en väg framåt, även om vägen kan vara svårare än för andra rörelser: Depressionens stigma bygger inte bara på andras förakt och rädsla för svaghet.

 Grymt nog verkar också depressionen så att varje liten antydan till avståndstagande från andra internaliseras och förstärks många gånger. Just därför kan det göra stor skillnad om man förmår att inte se sig själv som evigt märkt av brist, utan istället se det allmänmänskliga i situationen – och om andra ser det så.

 The Depths är ingen handbok för den deprimerade, utan talar framförallt kanske till den som likt författaren själv varit nere i djupen och inte vill hamna där igen. Den talar också till läsaren som anhörig och som medmänniska. Rottenbergs starkaste insats med The Depths är att han lyckas ge en förklaring åt depressionens lidande, utan att vare sig idealisera eller stigmatisera.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".