1 av 4
Sedan mer än tusen år har Jidda vid Röda havets strand varit porten för pilgrimer på vägen till Mecka och Medina. I år, som först har Jiddas gamla stad, blivit uppsatt på Unescos världsarvslista.(Foto: Per Luthander.)
2 av 4
Ingenjören Sami Nawar i Jiddas stadshus kämpar för att rädda stadens kulturarv – men han sörjer att minneplatsen efter Bibelns och Koranens Eva är utplånad sedan länge. Det monumentet stack i ögonen på renläriga salafister. (Foto: Per Luthander.)
3 av 4
Saudiarabien följer en salafistisk tolkning av islam. Men alla kungarikets invånare är inte salafister i själ och hjärta, särskilt inte i Jidda, som ligger i gamla Hijaz, en landsdel som en gång var ett eget kungarike. (Foto: Per Luthander.)
4 av 4
Det är alltid gott om kunder på de saudiska guldmarknaderna. (Foto: Per Luthander.)

Salafismens ansvar när Isis ödelägger historiska helgedomar och monument

"Det finns trådar som leder till Saudiarabien"
5:50 min

Det går en linje från Isis förstörelse av kulturminnen i Mellanöstern till talibanernas sprängning av Buddhastatyerna i Afghanistan år 2001 och till al-Qaidas attentat mot Gyllene moskén i Samarra i Irak 2006. Denna linje går vidare till förstörelsen av sufiska gravmausoleer i Malis huvudstad Timbuktu och till sprängningar av islamiska kultplatser i Libyen.

Det finns också trådar som leder till Saudiarabien, det land där den stränga sunnitiska salafismen blev till statsreligion när det väldiga kungariket grundades under 30 år av krig i början av 1900-talet. Även i Saudiarabien har otaliga historiska monument och helgedomar förstörts, fastän det skett längre tillbaka i tiden.

Saudiarabien deltar i USA:s koalition mot terrorgruppen Isis. I mars i år fattade det stora kungariket på Arabiska halvön beslut om att terroristlista Isis. Men det finns ideologiska paralleller mellan den ultrakonservativa salafism som Saudiarabien står för – och de extrema metoder som Isis tillgriper när de ödelägger historiska monument och helgedomar.

Journalisten Bitte Hammargren, aktuell med boken ”Gulfen – en framtida krutdurk” förklarar varför.

 I de områden av Syrien och Irak som terrorgruppen Isis har tagit kontroll över har de ödelagt oskattbara kulturskatter, vilka ibland sträcker sig tillbaka till civilisationens vagga i det gamla Mesopotamien.

 Attentaten riktas mot forntida assyriska minnesplatser liksom mot ett judiskt, kristet, kurdiskt och islamiskt kulturarv.

 Unesco har gett förstörelsen ett namn: FN-organisationen kallar det för kulturell rensning, när det kollektiva minnet av folkgrupper, religioner och kulturer utplånas genom sprängdåd eller smuggling. De som raserar andras kulturarv angriper också människors identitet och känsla av historiska sammanhang.

 Det går en linje från denna förstörelse under Isis till talibanernas sprängning av Buddhastatyerna i Afghanistan år 2001 och till al-Qaidas attentat mot Gyllene moskén i Samarra i Irak 2006. Denna linje går vidare till förstörelsen av sufiska gravmausoleer i Malis huvudstad Timbuktu och till sprängningar av islamiska kultplatser i Libyen.

 Det finns också trådar som leder till Saudiarabien, det land där den stränga sunnitiska salafismen blev till statsreligion när det väldiga kungariket grundades under 30 år av krig i början av 1900-talet. Även i Saudiarabien har otaliga historiska monument och helgedomar förstörts, fastän det skett längre tillbaka i tiden.

 Men skälen är desamma som när Isis nu drar fram med sina sprängdåd.

 Dessa olika kulturskatter ses som avgudadyrkan och hädelse, avvikelser från den rena monoteism som såväl Isis som talibanerna, al-Qaida och Saudiarabien anser sig stå för. Deras religionstolkning utgör olika varianter av salafism.

 En majoritet av världens muslimer är motståndare till salafismen. De fördömer denna dogmatism, som hotar dem själva och deras traditioner. Men salafist-jihadisterna har haft medvind i många år, och de har stärkts av mäktiga tv-predikanter och pengaflöden från rika krafter på Arabiska halvön.

 Jihadisternas attentat riktar sig i hög grad mot kulturarvet från andra islamiska trosriktningar, som shiaislam, den islamiska mystiken – sufismen – och mot den folktro som är utbredd i Nordafrika.

 Egyptiska muslimer ber ofta vid helgongravar när de har det svårt. Samma sak har jag sett i Algers gamla stad, vid Libyens kuststäder eller i den gamla kungastaden i Fez i Marocko. Denna folktro hotas av salafisterna.

 Salafismen blev för första gången en politisk maktfaktor genom den trohetsed som slöts år 1744 mellan en ultrakonservativ domare på Arabiska halvön, Mohammed Ibn Abd al-Wahhab, och en klan, Al Saud, i ökenstaden Dariyya. Den saudiska varianten av salafism kallas ofta för wahhabism och har sedermera stärkts av oljepengarna.

 Där wahhabiterna går fram tolererar inga andra trosyttringar än deras egen. Saudiska medborgare som inte själva är salafister kan berätta med sorg i hjärtat om hur helgongravar från islams tidiga historia har förstörts i den heliga staden Medina. Förstörelsen har även drabbat Jidda, en brusande hamnstad vid Röda havet och porten för pilgrimer sedan mer än 1000 år tillbaka.

 I våras i Jidda träffade jag en ingenjör som visade upp gamla sepiabruna bilder av ett monument som inte längre finns kvar: en gammal minnesplats som var uppkallad efter Eva, mänsklighetens urmoder enligt både Bibeln och Koranen. Helgedomen efter Eva, eller Hawwa som hon kallas på arabiska, är sedan länge raserad.

 Jidda betyder farmor eller mormor och är ett smeknamn för Eva.

 –Det är den enda stad i världen med en plats som varit tillägnad Eva. Detta är en stad präglad av kvinnor, sade ingenjören Sami Nawar, som kämpar för att rädda Jiddas gamla kulturarv.

 Också helt vanliga gravar är kontroversiella i Saudiarabien.

 I Riyadh, Jidda och Ta’if har jag sett gravplatser där det varken fanns namn, blommor eller andra markeringar av vilka som vilar där. En man i kungariket, själv muslim, berättade om en begravning när den dödes manliga anhöriga ställde en vattenflaska över den sandhög där jordfästningen just ägt rum. De ville att familjens kvinnor, som kom efter, skulle hitta till rätt jordhög.

 –Men moralpolisen krävde att vattenflaskan skulle bort eftersom ingen gravplats får märkas ut, sade mannen i Riyadh.

 I huvudstadens utkanter passerade jag förbi en begravningsplats för medlemmar ur den stora saudiska kungasläkten. Endast små upphöjningar av stenskravel i sanden visade att det kunde ligga kroppar begravda där. Men det fanns inga tecken på vilka dessa döda var.

 Saudiarabien har bara tre kulturarv uppsatta på Unescos världsarvlista, nu senast Jiddas gamla stad. Men de hade kunnat vara så många fler om inte salafisternas tidigare kulturella rensning utplånat minnet av forna kulturer och helgedomar på Arabiska halvön.

 Och möjligheten att bromsa Isis ödeläggelse av Iraks kulturskatter hade kunnat ske med mycket större ideologisk kraft om Saudiarabiens styrande vågat lösa upp sin allians med landets egna salafistiska teologer.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".