1 av 2
HBOs tv-serie om Masters och Johnson har svenskar hittills bara kunnat följa i HBO Nordic. Tv-serien blandar verklighet och fantasi på ett sätt som kan diskuteras.
2 av 2
I TV-serien Masters of Sex målar Lizzy Caplan och Michael Sheen upp en bild av Virginia Johnsons och Bill Masters karaktärer, på ett sätt som ligger nära hur de porträtteras i biografin över dem.

Masters of sex - den nakna sanningen om forskarna Masters och Johnson?

"Att de också själva ska delta i studien, med varandra"
12 min

2013 kom Thomas Maiers biografi över de amerikanska sexualforskarna Bill Masters & Virginia Johnson ut i nyutgåva. Men det är inte verklighetens Bill Masters och Virginia Johnson som syns på omslaget – utan skådespelarna Mikael Sheen och Lizzy Caplan.

Anledningen till nyutgåvan, och anledningen till ändringen av omslaget är förstås att Masters&Johnsons liv har blivit tv: en tv-serie som här i Sverige inte visats på SvT eller TV4 än, hittills bara på HBO Nordic.

Vad är egentligen ett liv? Och vad händer med det när det blir drama? Fredrik Pålsson har tagit del av både TV-serien och biografin och funderar över hur den nakna sanningen egentligen ser ut.

 När Virginia Johnson fått på sig kläderna igen, lämnar hon laboratoriet och går in till doktor Masters. Efter att de under lång tid gjort mätningar på hur människokroppen reagerar på sexuell stimulans har de nu för första gången spelat in en film som visar hur olika spasmer löper genom en kvinnas kropp, när hon får orgasm. Eftersom ingen av försökspersonerna velat ställa upp, har Virginia själv låtit Bill Masters filma henne.

 Virginia är stolt och glad, men Bill tittar bara stelt på henne, och skjuter över ett kuvert med några dollarsedlar i. ”Det slog mig att jag har utnyttjat dig”, säger han. ”Jag har bett dig att göra det gratis som alla andra har blivit ersatta för.”

  Virginia tror att det är ett skämt, men han fortsätter; säger att han kommit fram till summan genom att addera alla gånger de har haft sex i laboratoriet. ”Har du betalat dig själv också?”, frågar hon. ”Naturligtvis inte”, säger han, ”det är ju min studie.”

 Peripeteia, kallade Aristoteles dem: de vändpunkter som är så viktiga i allt  dramatiskt berättande. Och enligt Aristoteles är en vändpunkt aldrig så effektiv som när den också innehåller ett element av igenkännande; ”anagnorisis”.

  Aristoteles eget exempel är kung Oidipus – vars tillvaro slås sönder när han förstår att det är han själv som har dödat sin pappa kungen, och att kvinnan han har gift sig med är hans mamma. Även om anagnorisis är ett ganska okänt begrepp så går det som en röd tråd genom den västerländska idéhistorien: att våra berättelser och kanske också våra liv ska sträva efter stora insikter och uppenbarelser, efter ögonblick då alla bitar faller på plats. Från Jesus till Freud, från de första tragedierna till vår tids långfilmer och deckare.

  Och det är ett sådant ögonblick av insikt som drabbar Virginia Johnson, i det nionde avsnittet av Masters of Sex.

 Bill Masters har anställt henne som sekreterare till världens första empiriska sexstudie, men han upptäcker snart att hon är den partner han behöver, för att hon kan lära honom mer om den kvinnliga sexualitet han egentligen inte har en susning om. Med sitt passionerade engagemang lyckas hon också med det som verkar osannolikt i den konservativa staden St Louis, i femtiotalets Amerika: att få en massa män och kvinnor att komma till ett laboratorium för att onanera eller ha samlag, uppkopplade till olika mätinstrument.

  Virginia Johnson har ingen utbildning men hon är oerhört och driven: och den attraktion som börjar växa fram mellan henne och Bill förstärks mångdubbelt av att han ser hennes potential och erbjuder henne arbete som forskningsassistent. Det får henne att ta initiativet till att de också själva ska delta i studien, med varandra.

 Men nu – tre avsnitt senare – har Bill börjat bli hotad av Virginias framåtanda, samtidigt som han har dåligt samvete för att han bedrar sin fru när han har sex i laboratoriet. Det är därför han skjuter över det där kuvertet med pengar till Virginia, som får henne att för första gången förstå något om vem han egentligen är. Att han inte vill att hon ska bli en jämbördig partner med honom. Och att han vill rationalisera deras sexuella relation för att slippa ta något känslomässigt ansvar för den.

 Det är en bra scen, fantastiskt spelad och fantastiskt skriven. Och den fångar mycket av det som verkar ha varit grundkonflikten mellan verklighetens Virginia Johnson och Bill Masters. Men den har aldrig på något sätt inträffat i verkligheten.

 I den biografi över Masters&Johnson som Thomas Maier publicerade 2009 citerar författaren på ett ställe Joan Didion när hon skriver om glömska. Hon förundras över hur det är att åldras, att vi glömmer saker vi aldrig trodde vi skulle kunna glömma: ”kärlek och svek, vad vi viskade och vad vi skrek; att vi glömmer vilka vi var”. Det är väl därför människor alltid har skrivit: sina egna historier och andras: för att på samma gång konstruera ett minne, och konservera det.

 Är en människa något som slipas fram av de människor hon har omkring sig, av den position hon har på en bestämd plats, i en bestämd tid? Eller är människan en karaktär som existerar i sig själv, med en längtan och en drivkraft som finns där, oberoende av omgivningen?

 I TV-serien Masters of Sex målar Lizzy Caplan och Michael Sheen upp en bild av Virginia Johnsons och Bill Masters karaktärer, på ett sätt som ligger nära hur de porträtteras i biografin över dem. Men manusförfattarna har sedan gjort något som tycks bli allt vanligare i vår tid, som är så mättad av biografiska tv-dramer: de har hittat på i stort sett allt som sker runt omkring. De flesta bipersoner är påhittade, händelser och tidsplan ändrade, och det mesta som sker har aldrig hänt i verkligheten.

 Virginia Johnson lämnade aldrig Bill Masters för att istället arbeta som assistent åt en cancersjuk, kvinnlig gynekolog. Johnson & Masters bedrev aldrig sin studie på ett sjukhus för svarta. Och den rektor som under seriens första säsong gav sitt stöd till Masters initiativ att studera sex, hette inte Barton Scully, och han var inte homosexuell.

 Men varför gör manusförfattarna på det sättet? Kreativ frihet, kanske. Eller så är det av omsorg om karaktärerna: att de kan mejslas fram mycket tydligare, när trycket från omgivningen ökar. På så sätt förvandlas två levda liv till drama, fullt av vändpunkter och insikter.

 Biografin som Thomas Maier skrev bygger på intervjuer med Bill Masters, och den självbiografi Masters skrev men som var så ofantligt tråkig att ingen ville publicera den. Men Maiers stora scoop är att han efter många års bearbetning till slut fick intervjua också Virginia Johnson, på det ålderdomshem i St Louis där hon levde de sista åren av sitt liv. Hon tar emot honom med lika delar stolthet och bitterhet.

  Stolthet över studien Human Sexual Response som blev en enorm succé när den till slut publicerades 1964 och gjorde upp med förhärskande myter, som att kvinnlig sexualitet skulle vara något svagt och underordnat mannen. Och stolthet över den sexualterapi paret sedan utvecklade, som till allra största delen var Virginia Johnsons idé.

 Men Virginia Johnson kände också en djup bitterhet över att sitta där som en gammal kvinna och förstå att hon trots all sin styrka och kapacitet, låtit Bill Masters diktera villkoren för så många delar av sitt liv.  Den ömsesidiga attraktion som finns från början i TV-serien, fanns inte där i verkligheten. Att hon började ha sex med Bill Masters i forskningssyfte var något Bill krävde redan när Virginia bara var sekreterare; själv hade hon helst sluppit.

  Men hon ville ha jobbet, så hon tackade ja. Visserligen började hon njuta av deras samliv så småningom, och de hade utan tvekan passionen för arbetet gemensamt. Precis som i serien blev han hotad när hon ville utbilda sig eller något annat hände som antydde att hennes engagemang i arbetet var på väg att minska. Så när Virginia efter flera år på allvar började intressera sig för en annan man, som ville ta med henne på långa resor runt jorden, då lämnade Bill Masters helt enkelt fru och barn för att istället gifta sig med Virginia Johnson.

 I sin biografi söker också Thomas Maier efter anagnorisis – efter ett ögonblick av insikt, när bitarna kring parets komplicerade relation ska falla på plats. Var det egentligen kärlek, frågar han sig, det som skedde i laboratoriet i St Louis? Men frågan är nog fel ställd. Det är som att den skyler över den viktigare och mer konkreta frågan, hur en människas bestämda kärlek egentligen kommer till uttryck.

 I biografin förefaller Bill Masters ha varit en både mer avtrubbad och mindre komplicerad människa än den komplexa karaktär som byggs upp i TV-serien. Bill Masters var rationell, han levde för arbetet, han visste vad han ville ha och han skaffade sig det. Och när något inte längre fyllde hans syften, gick han vidare.

 Under åren blev Bill Masters allt sjukare i Parkinson, och allt mer passiv och apatisk vilket retade den sociala Virginia till vansinne. Ändå stannade hon kvar, tills han utan förvarning lämnade henne på julafton 1992.

  Då fungerade det inte så bra för honom att arbeta längre, och han beslutade att istället återuppta förhållandet med sin ungdoms kärlek, som han hållit telefonkontakt med genom åren utan att Virginia visste om det. Sen levde han med den här nya partner, sina sista år. Och de bekanta han hade påstod att de åren föreföll att vara hans lyckligaste.

 Vi söker alla ögonblick av insikt, men i verkliga livet kommer de där ögonblicken sällan som dramatiska vändpunkter medan dramatiken pågår. De är snarare något som portioneras ut lite i taget, och om insikten över huvud taget kommer kan det visa sig att sanningen har legat i öppen dager länge. Och i verkliga livet hör det till det allra svåraste, att förstå vilka konsekvenser vi ska dra av det.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".