1 av 2
Dramatik vid Berlinmuren - förs sista gången - i november 1989.
2 av 2
En bild från den lilla del av Berlinmuren som finns kvar, det mesta är borta. Men inom oss finns muren kvar, säger Mikael Timm.

Betraktad på avstånd kan man kalla Berlinmuren för Europas sår

" Muren finns inom oss, den är del av det europeiska arvet"
13 min

"Muren finns inom oss. Den är del av det europeiska arvet. Vi fortsätter bygga murar för att avgränsa oss. De är bara inte lika tydliga som i Berlin."

 Så sammanfattar Mikael Timm här relationen mellan Berlinmuren och Europa. 1961 byggdes den, 1989 öppnades fördämningarna. En hel värld - utom några få övervintrande DDR-nostalgiker - högtidlighåller just nu minnet av de där dagarna för 25 år sedan då det omöjliga blev verklighet och Europa på bara en kort stund förvandlades.

 Mikael Timm tar utgångspunkt i sitt eget enda möte med den existerande berlinmuren. Det han minns är misstänkt likt en svartvit agentfilm.

    Det släta upphör och något annat uppstår. Varje barn har någon gång knycklat ihop  pappret och fascinerats. Det överblickbara är borta, kaos inträder.

  Konstnären Christo har spänt upp jättelika dukar genom landskap, den tunna fladdrande väven delar det välbekanta. Det ser precis likadant ut på ena sidan väven som på den andra. Ändå är allt främmande.

 Att säga något allmängiltigt om Berlinmuren finner jag omöjligt.  Varje generalitet sårar den enskilda erfarenheten av förföljelse, övervakning, död. Berlinmuren är ett objekt som i samma ögonblick det var klart blev ett tecken för något annat än den konkreta staden. Och nu? Vad har den rivna muren att säga vår tid?

 Jag har bara passerat genom murens öppningar mellan väst och öst en enda gång, för länge sedan. Så länge sedan att jag har för mig att världen var svartvit som i en gammal film.

 På den tiden fick man ännu röka på flygplan och jag minns att vi var få passagerare som flög över Östtyskland in mot Berlin. Jag rökte en cigarr. Förstås. Två rader framför mig, på höger sida gången, satt en man i tweedrock från Harris i London. Förstås. Han rökte cigaretter utan filter. Det märkliga var att han höll cigaretten i vänster hand trots att det uppenbarligen var svårt för honom.

 Han satt så till att jag bara kunde se hans vänstra axel och så handen som rörde sig klumpigt fram och tillbaka, så osmidigt att aska föll på hans murriga rock. Han kunde inte borsta av sig askan eftersom högerhanden var upptagen av något eller kanske förlamad. Ja, hade han ens en högerhand?

 Till slut kunde jag inte motstå min nyfikenhet. Jag reste mig upp och gick fram till kabinpersonalen för att få påfyllning på min whisky, förstås, men det verkliga skälet var att jag ville se mannens högra hand.

 Den låg slappt på sättet bredvid honom. En liten blänkande länk gick ut från den, en kedja satt som ett handfängsel kring hans vrist och andra änden var fäst i den platta, mycket slitna portföljen. Ville man ta hans portfölj var man tvungen att hugga av honom högerhanden.

 Nå, detta var innan flygplanskapningar och annan terrorism. Mannen såg inte stressad ut, men obekväm. Askflagorna låg grå på den smutsbruna rocken som luktade illa, förstås, märkte jag när jag passerade, och han var tvungen att lägga ifrån sig cigaretten på ett alldeles för litet askfat för att kunna dricka något ur sitt glas.

 Han betraktade mig misstroget när jag gick förbi. Kanske tyckte han sig känna igen en kollega.

 Jag hade faktiskt sett hemliga agenter tidigare, inte bara på film. Jag minns agent Andersson som när man ringde honom inte svarade med sitt namn utan med ett nummer. Bara den som kände hans nummer visste att han verkligen var Andersson.

 Men det här var något helt annat. Det här var Berlin.

 Hur muren såg ut under inflygningen minns jag inte. Det var som sig bör. Muren är lika mycket fiktion som den är verklighet. Och tvärtom: den var lika mycket fiktion som den är verklighet. Så landade vi. Mannen med portföljen försvann och jag hade fullt upp med att träffa filmare.

  Rainer Werner Fassbinder gömde sig på sitt hotellrum, Wim Wenders berättade om den döende amerikanske regissören Nicholas Ray, östtyska regissörer visade filmer om andra världskriget. Oklanderligt fotograferade med perfekt skärpa. Men vad handlade de om? Det har jag glömt.

 Men muren minns jag.

 Den syntes från mitt hotellrum. Jag brukade stå där, fortfarande med en cigarr i handen, det hörde liksom till, och betrakta S-bahntågen som for förbi. Körde de in i Östberlin och sedan ut igen i väst? Hur var det på andra sidan? Hur kunde två städer rymmas i en?

 Det regnade.

 Eller, gjorde det verkligen det. Jag minns inte. Jag minns det fula köpcentret som tycktes utstråla all den banalitet väst kunde samla ihop. Jag minns kontrolltornen, soldaterna på östsidan. Uppdelningen i zoner som fortfarande fanns kvar. Det var som i Orson Welles Tredje mannen, men fulare, gråare, oansenligare. Det här var ju Berlin och inte Wien.

 Berlinmuren byggdes år 19XX. Ja, allt har redan sagts om hur den byggdes så låt oss strunta i de historien och försöka se muren som den är. Minnet finns ju kvar.

 Det är grått, det regnar och det är svartvitt. Uppriktigt talat vet jag inte om det stämmer. Det var nog vid ett annat Berlinbesök det regnade och var grått.  Fast framförallt kommer naturligtvis minnena från en film.

 John le Carrés roman Spionen som kom in från kylan som utkom 1963 har format Berlin mer än stadens alla arkitekter tillsammans. Berlin är en spelplats och den viktigaste delen i scenografin och det som utgör kärnan i le Carrés alla böcker är muren, också i de romaner av le Carré som utspelas i andra världsdelar och efter Berlinmurens fall. Det går alltid en skiljelinje mellan rätt och fel i hans berättelser. Det finns alltid en mur att passera.

 Det har naturligtvis funnits andra murar som byggts av politiska skäl, själv har jag stått vid den märkliga muren mellan Mexico och USA som visserligen består av cement, taggtråd och armeringsjärn men är fiktiv eftersom den inte täcker hela gränsen och vi har muren mellan Israel och Västbanken. Men den i Berlin är murarnas mur, kanske för att den delade ett folk som talade samma språk och hade samma historia.

 Om hur familjer splittrades, älskande skildes åt och flyende dödades finns otaliga berättelser som inte bör glömmas. Men muren i Berlin kan också ses ur ett annat perspektiv. Den franske filosofen Gilles Deleuze har lanserat begreppet ”le pli, vecket” alltså linjen där två saker som egentligen inte hör ihop möts.

 Kanske var muren just en sådan plats. Liv och död möttes där, högst bokstavligt. Ett av Europas viktigaste kollektiva minnen visar  män och kvinnor som försökte springa över och sköts ned eller ibland någon gång faktiskt klarade sig.

 Dödandet vid muren fortsatte i decennier. Betraktad på avstånd kan man kalla Muren för Europas sår. Muren förvandlade också livet i östberlin till en hel mytologi. Från väst syntes taggtråden, de marscherande soldaterna på östsidan som satte en ära i att gå på ett speciellt sätt, påminnande om Hitlertiden. Att något var sjukt förstod alla, men hur det kändes kunde ingen som inte levt där begripa.

 Några år efter murens fall såg jag en konstinstallation som försökte återskapa ett kontor hos Stasi, hemliga polisen. Vi besökare gick in i rummet, dörren stängdes bakom.

  Det blev mörkt. Vi såg bilder av möbler, en telefon, register. ett skrivbord, en bänk. Så började allting sväva och man blev nästan fysiskt illamående, var nära att falla. Det gav mig dåligt samvete för att jag inte hade sett, verkligen sett det verkliga Östberlin. Men gick det att se?

 De många vittnesmålen från Stasi:s arkiv berättar bland mycket annat om den frivilliga blindheten. Människor som inte ville se på den andra sidan. Som murade in sig själva i vanföreställningar.

 Pink Floyds The Wall skrevs innan murens fall och handlar både om individens försök att mura in sin själ och om övervakningssamhället. Alla skoltrötta tonåringar har nog instämt i raderna om att inte vilja ha några lärare.

 Men det finns ju alltid välanpassade elever. Muren närde en slags speciell socialism i västvärlden, troende som samlades på DDR:s kulturcentrum och vägrade se verkligheten. I filmen ”Good Bye Lenin ” försöker en kärleksfull son återskapa det DDR som upplöstes medan hans mor låg i koma. I filmens slutord kopplar sonen ihop minnet av sin älskade mor med DDR – såsom det borde ha varit.

 Idag står några rester av muren kvar i Berlin. De räcker – åtminstone för mig – för att hindra all nostalgi. Souveniraffären vid Checkpoint Charlie kan vara hur banal som helst. Jag minns hur det var att gå där igenom, hur det var att vandra i Östberlin fram till Brechts Berliner Ensemble.

  Jag smet in genom en sidodörr, gick in bland kulisserna, diskret för att inte störa en repetition som pågick någonstans där jag inte kunde se den. Så träffade jag Brechts efterträdare, talade om teatertraditioner, om teaterns uppdrag.

 På väg tillbaka till väst stannade jag till på ett café som såg ut som något i en Roy Andersson-film. Jag besökte en affär där enbart utlänningar handlade. När jag kom tillbaka till Stockholm sökte den östtyske kulturattachén upp en chef på Sveriges Radio och anklagade mig för att ha missbrukat det östtyska folkets gästfrihet. Jag var förbryllad för eftersom jag noterat att jag varit skuggad, hade jag inte talat med folk som kunnat råka illa ut, ja, jag hade knappt sagt ett ord utom under intervjun.

 Det visade sig att anklagelsens kärna var att jag inte tillbringat en natt på östtyskt hotell och inte köpt något i DDR utan bott i Västtyskland där jag spenderat mina pengar.  Jag hade helt enkelt varit en dålig konsument.

 Jo, jag var skyldig. Och förblir skyldig. Jag har inte köpt någon sten från muren heller.

 Det behövs inte. Muren finns inom oss. Den är del av det europeiska arvet. Vi fortsätter bygga murar för att avgränsa oss. De är bara inte lika tydliga som i Berlin. Därför behöver vi minnas Berlin-muren, den borde vara vår böne-mur.                                                            

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".