Ukraina.
1 av 3
Den ukrainska filmen "The tribe" uttrycker oerhört mycket utan ett enda ord.
Östeuropakännare.
2 av 3
Maria Georgieva, östeuropakännare, jämför filmer från öst och väst. (Foto: Odd Clausen/Sveriges Radio.)
USA.
3 av 3
Filmen "Dear white people" ställer oväntade frågor om rasism.

Filmer om hur unga i världen försöker att bryta sig loss från det förflutna

"Ungas kompromisslösa strävan efter nästa nya grej"
7:52 min

Det är 25 år sedan Stockholms internationella filmfestival drog igång. På årets filmfestival visas flera ungdomsskildringar från både öst och väst, bland annat från Ukraina, Ryssland, Serbien, Iran, Israel, Kanada och USA.

Journalisten och östeuropakännaren Maria Georgieva har botaniserat i en rad filmer från olika delar av världen och ser både likheter och skillnader i vad de vill säga om världens unga:

Filmerna berättar om hur unga på olika sätt försöker att bryta sig loss från det förflutna. Flera av filmerna handlar om ungas kompromisslösa strävan efter nästa nya grej. Att lämna barndomen är ett outtömligt tema. 

 Fråga inte vad verkligheten gör med filmkonsten, utan vad filmen kan erbjuda för sprängkraft i verkligheten, säger Maria Georgieva.

  Ryska stridsvagnar och lastbilar med militär utrustning rullade återigen in i östra Ukraina, uppgav ukrainska källor förra veckan. Samtidigt påminns vi om att det är 25 år sedan Berlinmurens fall. Slutet på kalla kriget.

 Det är också 25 år sedan Stockholms internationella filmfestival drog igång. På filmfestivalen visas flera ungdomsskildringar från öst och väst. Från Ukraina, Ryssland, Serbien, Iran, Israel, till Kanada och USA.

 Men hur skildras unga på film? Och vad kan en film berätta om ett Ukraina i omvälvning eller om rasism i USA?

 Miroslav Slaboshpitskijs ordlösa långfilmsdebut The Tribe tar bladet från munnen. Den innehåller varken talad dialog eller undertexter. Den ukrainska filmen är på teckenspråk eftersom kärlek och hat inte behöver någon översättning.

 Vad sägs i det tysta? På en internatskola för döv-stumma dras den nya eleven Sergej, en outsider som klättrar i den sociala hierarkin, in i ett ungdomsgäng som ägnar sig åt rån, mutor och prostitution.

 Att se den i ljuset av de storpolitiska händelserna i östra Ukraina efter Rysslands annektering av Krimhalvön väcker tankar vad som händer med ett samhälle där oppositionella tystas av regimen.

 Filmens ordlösa ljudbild fick juryn på filmfestivalen i Cannes att jubla. Men tystnaden är inte bara ett grepp för att skildra känsloyttringar. Det är ingen stumfilm, ljudet vibrerar av knytnävsslag, flämtningar och spyor. Tystnaden kan förmedla en bild av en värld där censur har blivit en konsekvens av politiska missförhållanden över tid. Både i Ryssland och i Ukraina fängslas och censureras konstnärer.

 Flera av filmerna berättar om kvinnors perspektiv och liv.

 Det ryska ungdomsdramat Name Me följer två sjuttonåriga Moskvatjejer som hälsar på hos ena tjejens pappa – en eremit på Krimhalvön. Tjejerna låtsas vara varandra inför fadern, som aldrig har träffat sin dotter. Filmen handlar om längtan efter en närvarande far. Kanske är det just detta som gör Rysslands president Vladimir Putin så poppis, eftersom han styr med järnhand, trots sanktioner från EU och USA? Han vill vara allas pappa.

 Shiva Geffens absurdistiska film Self Made berättar historien om två kvinnor, en israelisk och den andra palestinier. Vid en gränskontroll mellan Israel och Palestina, blandas en konstnär med minnesförlust och en tillbakadragen fabriksarbetare ihop. Den bisarra förväxlingen av kvinnorna visar vad de kan ha gemensamt. Trots att de har olika klassbakgrund märker ingen av förändringen.

 Här finns visuella referenser till intifadan – gränskontrollen, självmordsbombare, det moderna Jerusalem, men också frågor om moderskap och sexuell identitet. Hur vardagen glöms bort i kölvattnet av Israel/Palestina-konflikten. Med suggestiva ingångar och svart humor berättar filmen hur ett bemötande kan variera beroende på vad som är känt om personens identitet.

 Den dagliga kontrollen vid gränsen förvandlas till en hiphop-vals. En skildring av människorna bakom en konflikt som inte definierar dem. Men huvudpersonerna är fast i en frusen del av tiden så länge konflikten pågår. 

 ”Kosovo is the heart of Serbia!” skanderar demonstranter i den serbiska uppväxtskildringen The Barbarians. Uppemot 150 000 protesterade i Belgrad år 2008 mot att Kosovo förklarades självständigt från Serbien. Filmen skildrar ett Serbien där arbetslösheten nu ligger på över 22 procent, bland den högsta på Balkan.

 Nu vidare till USA. En film som både avväpnar och underhåller är Dear white people, en av festivalens mest omtalade filmer. På en så kallad Ivy League-skola spårar en Halloweenfest med black-face-tema ur, vilket leder till upplopp. Den Sundancebelönade filmen väcker inte helt oväntat associationer till protesterna i Ferguson i somras när en ung man sköts till döds av en polis.

 Trots en kraftig filmcensur fortsätter filmvågen från Iran. Den samtida iranska filmkonsten har ett subtilt bildspråk som berättar angelägna historier mellan raderna. I filmen Melbourne vill ett ungt par resa från Iran till andra sidan jorden. Det blir rafflande Hitchcockspänning när ett spädbarn inte vaknar och det uppstår konflikt mellan huvudpersonerna.

– Det handlar om ord vs handling. Det vi säger är inte alltid det vi gör, det gäller även världsläget, säger regissören Nima Javidi på ett fullsatt samtal på biografen Zita. Han menar att personer gör oförutsedda saker när vi ställs inför pressande situationer som testar det mänskliga psyket. 

 Hur huvudpersoner reagerar på film kan väcka känslor hos betraktaren. Men kan en filmkaraktärs reaktion avfärdas som orealistisk bara för att betraktaren inte känner igen sig själv? Går det att avkoda ett verk för att ladda den med en subjektiv verklighet? Och går det att förstå en film eller ett land utan att framstå som förståsigpåare? 

 Filmerna berör liknande teman. Om migration och gränser, både personliga och universella. Vissa försöker att bryta mot normer, andra berätar om hur unga på olika sätt försöker att bryta sig loss från det förflutna. Flera av filmerna handlar om ungas kompromisslösa strävan efter nästa nya grej.

 Våldet finns alltid närvarande som en nödtvungen lösning på problem.

 Den tysta ljudbilden i The Tribe berättar om hur hierarkier och konventioner i ett ungdomsgäng raseras, i spåren av en tid av då Ukraina befinner sig i politisk omvälvning.

 Ett annat återkommande tema är ensamstående mammor, sexualitet och frånvarande pappor. De kan ha dragit ut i krig, som i The Barbarians, och aldrig återvänt. Om detta berättar kanadensiske Xavier Dolans Mommy, uppenbart inspirerad av Alfred Hitchcocks Psycho. Nu har sonen, en tappning av Norman Bates, fått ADHD efter sin pappas död, något som även visar sig i sonens undertryckta relation till mamman.

 De unga postsovjetiska länderna må ha lämnat tonåren. Vissa har gått med i EU, andra står vid tröskeln. Inte ens den forne Sovjetledaren Michail Gorbatjov vet var verkligheten kan hitta på för hyss. Nyligen varnade Gorbatjov för ett nytt kallt krig mellan öst och väst. 

 Vi slutar i fiktionen, det vi tror är på låtsas.

 Fråga inte vad verkligheten gör med filmkonsten, utan vad filmen kan erbjuda för sprängkraft i verkligheten. Och vad den säger om omvärlden den är producerad i.

Verk som omnämns i texten

 

The Tribe (Miroslav Slaboshpitskijs, 2014) Ukraina.

Name Me (Nigina Sayfullaeva, 2014) Ryssland.

The Barbarians (Ivan Ikic, 2014) Serbien, Montenegro, Slovenien.

Self Made (Shira Geffen, 2014) Israel.

Mommy (Xavier Dolan, 2014) Kanada.

Melbourne (Nima Javidi, 2014) Iran.

Dear White People (Justin Simien, 2014) USA.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".