Pengar.
1 av 2
Hur fungerar världsekonomin egentlgen, och är framtiden ljus eller mörk? Obs har läst två böcker med olika perspektiv.
Diplomat.
2 av 2
Ulla Gudmundsson, under 30 år diplomat vid svenska UD, nu medverkande i Obs. (Foto: Charlotta Smeds.)

Världen har i grund förändrats, gamla sanningar om ekonomi gäller inte

”Ingen har sett en hel apelsin”
6:40 min

Kriser är inbyggda  i den finanskapitalistiska modellen, den är till själva sin natur instabil. Så kan man tycka, eller att det vi upplever nu är början till något nytt och positivt. Kapitalismen har nått sin höjdpunkt.

 Ulla Gudmundsson har läst den brittiske journalisten Martin Wolfs The Shocks And The Shifts och den amerikanske samhällsdebattören Jeremy Rifkins The Zero Marginal Cost Society.

 Hon inleder sín jämförelse mellan deras helt olika sätt att beskriva världsekonomin med en klyftig liknelse.

 Jag återvänder ofta till uttrycket ”ingen har sett en hel apelsin”. Tänk efter. Du ser bara en sida av apelsinen, aldrig hela.

 Samma sak med världen. Det vi erfar är bara ett utsnitt ur en i grunden odelbar verklighet. Det hindrar oss inte att försöka förklara världen utifrån det vi ser och upplever.

   Så fungerar också ekonomiska experter. Har de otur visar det sig att företeelser och trender som av någon anledning hamnat under radarn är de som har allra störst påverkan på utvecklingen. Då hugger de rejält i sten.

   Apelsinliknelsen dyker upp vid läsningen av två sinsemellan mycket olika böcker om världsekonomin: den brittiske journalisten Martin Wolfs The Shocks And The Shifts och den amerikanske samhällsdebattören Jeremy Rifkins The Zero Marginal Cost Society.

   Wolf och Rifkin är egentligen bara överens om en sak: världen har i grund förändrats. Gamla sanningar gäller inte. Vi lever i en formativ historisk tid.

   Wolf är prestigetidningen Financial Times ’ ekonomiske kommentator. Hans bok, som har undertiteln What We’ve Learned – And Still Have To Learn – From The Financial Crisis, beskriver bakgrunden, förloppet och följdverkningarna av den globala finanskrisen 2007-2008 och den efterföljande europeiska skuldkrisen, härdsmältorna som fått banker att rasa, skuldsatta stater att skaka i grundvalarna och eurosamarbetet att balansera på avgrundens rand.

   Wolf riktar förödande kritik mot de intellektuella, finansiella och politiska eliter som alla sprang åt samma håll, förförda av boomen, i naiv tro på att allt bara kunde bli bättre. Inte minst fackekonomerna råkar illa ut. ”Det ekonomiska tänkande som dominerat den akademiska världen i decennier visar sig”, skriver Wolf, ”värdelöst för att förutse, förklara eller ens föreställa sig den värsta ekonomiska röran i världens mest utvecklade ekonomier på 80 år”.

  Intrycket är att det hade varit lika bra att överlämna alltihop till Mr. Chance, filmens blyge trädgårdsmästare, spelad av Peter Sellers, som av  en ren slump råkar bli ekonomiskt orakel i Vita Huset.

   Men framtiden? Har de som styr världen lärt sig något? Kan vi räkna med att slippa kriser i framtiden?

   Det mest skrämmande är att Wolf tror motsatsen. Han menar att lappandet och lagandet,  försöken som görs att reglera en vildvuxen finanssektor utan att ändra de grundläggande förutsättningarna, är dömda att misslyckas.

  Kriser är inbyggda  i den finanskapitalistiska modellen, den är till själva sin natur instabil. Den premierar framväxten av väldiga skuldberg hos bankerna.  De har vant sig vid att skattebetalarna tar smällen när det kraschar. Ingen stat har råd med en kollapsad banksektor.  Om inget radikalt görs kommer nästa kris snart att drabba oss.

   Vad är Wolfs lösning? Han vill återuppliva den s k Chicagoplanen från 1930-talet. Den innebär att privata banker helt enkelt förbjuds att låna ut pengar utan kapitaltäckning, och att ansvaret för skuldsättningen, utan vilket inget modernt samhälle kan fungera, läggs på centralbankerna.

  Just detta föreslog en grupp IMF-ekonomer så sent som 2012. Men Wolf har inga illusioner om att vare sig EU eller någon nationell regering kommer att göra det.  Möjligen, skriver han sardoniskt, kan frågan komma upp efter nästa djupa kris.  Men han fruktar följderna för den politiska demokratin i ett Europa och en värld där den ekonomiska ojämlikheten bara blir allt större.

   Och Rifkin? Ja, han ser en helt annan sida av den världsekonomiska apelsinen.  Han menar att det vi upplever nu är början till något nytt och positivt. Kapitalismen har nått sin höjdpunkt. Den har, på samma sätt som alla tidigare ekonomiska system, börjat sin långsamma nedgång.

 Rifkin ser sjunkande BNP-siffror som ett tecken på att den ekonomiska aktiviteten börjar förflytta sig från marknaden till det han kallar ”den globala allmänningen”, där vinstintresse och ägarskap successivt ersätts av samarbete, delaktighet och tillgänglighet.

  Nyckeln är ett ”tingens internet” som inte bara binder samman människor utan också energi- och transportsystem.  Rifkin frambesvärjer en skön ny värld, en global överflödsekonomi där lokala ”prosumenter” producerar och konsumerar varor och tjänster till en marginalkostnad som är nära noll.

   Svindlar tanken? Jo. Men, påpekar Rifkin, vem hade för 30 år sedan trott att Internet skulle bli vad det är idag? När min 19-årige granne i dalabyn hemvant talar om 3D-printing, affärer i Bitcoin och direktimport av jeans för 40 kr från Kina, börjar jag undra om det är jag  som missat en sida av apelsinen.

  Men den politiska risken att den globala allmänningen, där individernas privatsfär är så gott som utsuddad, manipuleras av orwellska krafter är å andra sidan en som Rifkin inte ser.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".