Novellist.
Tove Jansson skulle fyllt 100 år i år. Hennes noveller berättar mycket om hennes eget liv. (Bild: TT.)

Tove Janssons författarskap - sökandet efter de känslor som skaver

"Det avgörande inte är vad man gör – älskar, reser eller målar – utan hur"
13 min

 100-årsminnet av Tove Janssons födelse har 2014 hyllats av hela världen. Hennes rika författarskap innehåller mycket annat än berättelserna från Mumindalen. Ulrika Gustavsson, redaktör och skribent, läser igenom Tove Janssons samtliga noveller och hittar mycket som ger insikt i författarens eget liv och hennes sätt att se på samhället.

 Till exempel:

 "I berättelsen ”Åttioårsdag” (Resa med lätt bagage) leder en efterfest till sentensen att det avgörande inte är vad man gör – älskar, reser eller målar – utan hur man gör det. Det är talande för hela författarskapet.

 Tove Jansson måste ha varit alldeles särskilt intresserad av människans känsloliv. Av de känslor som skaver, de med både en avigsida och en räta. På en företrädesvis kort prosa – hon briljerar ner på aforismnivå – avslöjar hon sina litterära karaktärer, som i bästa fall kommer till insikt."

Att dyka med öppna ögon. Tove Jansson som novellist

Pappan sover. Barnet har med sin farmor gått ut på den förbjudna udden. De diskuterar dykandets konst. Farmorn vill lära Sophia att inte vara rädd för djupt vatten. Flickan intygar att hon vet hur man gör, och undrar: ”Tror du på att jag kan det utan att jag visar dig?” ”Jo, jo”, svarar farmorn, och bekräftar flickans påstående om dykandets konst: ”Naturligtvis. Ingen människa dyker utan att öppna ögonen.”

Scenen är hämtad ur ”Badmorgon”, det första kapitlet i Sommarboken. Jag menar att farmorns replik fångar ett grundläggande förhållningssätt till människan och livet och en central tematik i Tove Janssons vuxenlitteratur. Ligger det inte en uppfordran i farmorns replik? Människa, se!

Det perfekta är för tråkigt, och endast riktiga oväder, bokstavliga som sociala, kan förlösa de obekväma spänningar som byggs upp. I novellen ”Stormen” ur samlingen Lyssnerskan, far tropiska krafter iväg med hustaket. Den kvinnliga huvudpersonen har varit olycklig för att Han aldrig ringer. Efter stormen är det plötsligt lätt att vara insiktsfull och stark.

Ur barnets och den gamlas perspektiv

Barnet och den gamla har med sina exklusiva perspektiv en alldeles särskild plats. Barnet för att det inte helt har indoktrinerats i vuxenvärlden, och den gamla för att hon kan strunta i den när lusten faller på.

1968 debuterade Tove Jansson som författare för vuxna med självbiografin Bildhuggarens dotter. Med ett osvikligt gehör för hur barn låter, skildrar hon sin tillvaro som konstnärsbarn. Effekten är dråplig. I misstag förlorar flickan en stor glimmande sten från balkongen. Läsaren drar en lättnadens suck att ingen slogs ihjäl – medan barnet låter bli att berätta för familjen hur nära det var att de hade blivit rika.

Där det finns människor finns det äventyr och liv. Även i ett lugnt St. Peterburg i Florida, som tillrättalagts för åldringar. I romanen Solstaden är en samling till åren komna vänner och fiender samlade under ett och samma tak. Hos nån flammar kärleken upp. En annan grips av en utmattande saknad. En tredje inser vid fyllda nitti att hon medan hon ängslats över det förgångna och framtiden missat att leva i nuet.

Mrs Rubinstein är sanningssägaren som avslöjar att de gamla inte har en aning om vad livet går ut på. Men när hon kommer till sig själv är det svårare. En dag inspirerar ett oväder, en ”tyfonunge”, henne att till sin frånvarande son uppriktigt skriva: ”jag avskyr banala meddelanden mer än tystnad och halvhjärtat opersonliga kommentarer mer än brutala sanningar”. Det brevet förmår hon sig aldrig att skicka.

Pappan och arbetet

Pappan i Sommarboken är ofta upptagen med sitt arbete. Så även föräldrarna i Bildhuggarens dotter. Mamman står ändå för trygghet, hon är som en ”mild, långsam röst i ett varmt mörker och man stirrar in i elden och ingenting är farligt”. Men om pappans gunst får flickan tävla inte bara mot det uppslukande arbetet, utan också mot en brokig uppsättning husdjur, som inte har en aning om all kärlek de får. Svartsjukt knuffar flickan till pappans kråka när han ännu en gång tillgjort lockar på den. Den bryter ett ben och är snart död. Det är otäckt men samtidigt lustfyllt. Nu kan flickan skriva en begravningsvers för föräldrarna att beundra.

I romanen Stenåkern har den pensionerade journalisten Jonas vuxna döttrar som han inte känner. Alltid har nåt arbete gått före. Nu ska han skriva en biografi om Y, som han hatar. Uppdraget är svårt och döttrarna bjuder därför med honom till sitt sommarnöje för att han ska få arbetsro. Också där beter han sig överlägset och föraktfullt. ”Du upprepar dig”, säger han ständigt – ironiskt nog – och tycker att döttrarna är som andra kvinnor: förutsägbara och sökande pinsam försoning ”och så vidare och så vidare”.

Men så en dag ger ett åskväder dottern Maria kraft att berätta sin version av familjens historia. Efter det inser Jonas att den person han hatar och försökt skriva om egentligen är han själv. Frågan är om han med manuset kan begrava den förhatliga mannen i stenåkern intill sommarstället.

Kärleken ett torn

”Jävla skola. Jävla ungar”, utbrister den utbrända läraren Arne i novellen ”Måsarna” (Resa med lätt bagage). Han ska med sin älskade Elsa äntligen få ro i en enkel stuga i den yttersta skärgården. Men redan första morgonen knackar Casimir, Elsas egen mås, på rutan. Han kräver bröd. Arne får vänta på sitt kaffe.

Snart gör de otaliga sjöfåglarna honom nervös, för att inte säga svartsjuk. Hon är initierad i fågellivet. Han är ovetande och utanför. Till sist har Arne i stark affekt ihjäl Casimir, och är noga med att framhålla det för Elsa. – Som håller tyst om att det i själva verket var ett trutkadaver han slängde i havet!

Också titelnovellen i samlingen Dockskåpet handlar om kärlek, osäkerhet och svartsjuka. Här leder Alexanders och Eriks pensionärstristess till att den förre som besatt börjar bygga på ett dockhus. ”Var är du? Var är du nuförtiden?” frågar Erik. ”I andra våningen”, svarar Alexander.

Snart är relationen befäst endast genom leksaken. Alexander bygger drömhuset till sig själv och Erik, men tillsammans med elektrikern Boy som anlitas för att utrusta huset med riktig belysning. När det äntligen står klart, krönt av ett torn med en blinkande lanterna, utropar Boy naivt – namnet säger allt: ”Vi gjorde det! […] Alexander och jag!” Då kastar sig Erik efter Boy med ett borrskaft i högsta hugg. Boy eller tornet ska ner!

Den osäkerhet som den uppslukande hobbyn har orsakat i relationen Alexander och Erik emellan, gör det livsfarligt för en tredje att försöka ta sig in i deras gemenskap, eller upp i kärlekstornet.

Att resa och att se

Homosexuella kärlekspar har sin självklara plats i författarskapet. Romanen, eller novellsamlingen, Rent spel är en varm berättelse om konstnärerna Jonna och Mari, som kärleksfullt men inte utan friktion lever tillsammans med respekt för varandras skapande.

I ”Resa med Konica” försöker de fånga unika ögonblicksbilder med en Super 8-kamera. Det misslyckas helt. Bilderna blir oanvändbara, otydliga och fragmentariska. Fullt upptagna med apparaten har de knappt heller varit närvarande nånstans.

– Jag kan inte låta bli att undra hur Tove Jansson skulle ha beskrivit oss, ständigt sms:ande, facebookande, twittrande ...

Resandet var en stor inspirationskälla för henne. I novellen ”Resa med lätt bagage” ger sig huvudpersonen, en man i pensionärsåldern, hastigt men nogsamt regisserat iväg hemifrån. Nu ska han äntligen resa, fri och obekymrad. Han vill inte komma nån nära.

Ofrivilligt delar han förstaklasshytt med en man som hejdlöst berättar sitt livs historia. Vår hjälte noterar att ”möjligheterna till att vantrivas med att leva är otaliga” och flyr till en däcksplats – för att strax väckas av en dam med kvitto på att stolen är hennes. Det dröjer inte länge innan han är du också med henne.

I novellen ”Den stora resan” (Dockskåpet) skulle kärleksparet Rosa och Elena ge sig ut på äventyr, om Rosa inte vore så totalt beroende av sin mamma. Rosa kan inte bestämma sig för ett eget vuxenliv tillsammans med Elena, som är hennes raka motsats. Elena karaktäriseras av sin bostad, knappt och tillfälligt inredd, som vore hon på resa. Ett hänsynslöst rum, tänker Rosa.

I ”Resa till Rivieran” (Brev från Klara och andra berättelser) kommer den förvuxna flickan i alla fall iväg på en resa med sin mor, som också här är friare och mer impulsiv än den dotter som hon bundit så hårt till sig. Kanske sker till och med nåt av ett vaktbyte kvinnorna emellan – bara dottern fattar att det kan vara riktigt skönt att bita ifrån och hata lite då och då.

Med ett fönster norrut

I berättelsen ”Åttioårsdag” (Resa med lätt bagage) leder en efterfest till sentensen att det avgörande inte är vad man gör – älskar, reser eller målar – utan hur man gör det. Det är talande för hela författarskapet.

Tove Jansson måste ha varit alldeles särskilt intresserad av människans känsloliv. Av de känslor som skaver, de med både en avigsida och en räta. På en företrädesvis kort prosa – hon briljerar ner på aforismnivå – avslöjar hon sina litterära karaktärer, som i bästa fall kommer till insikt.

Min enda invändning mot novellisten Jansson är att hon emellanåt är övertydlig. – Varför förklara det man just så mästerligt gestaltat?

Insikten och seendet är viktiga teman i romanerna och novellerna. Därtill beskriver dessa ord ett författarens uppriktiga förhållningssätt:

Flera berättelser handlar om konstnärens sköra insikt som så lätt störs av intrång utifrån. I romanen Den ärliga bedragaren tampas en konstnär med mängder av beundrarpost. Snart skriver en ghostwriter svaren åt henne, men hon är mycket noga med att de ska vara trevliga. – Barnen måste ju kunna lita på henne, inte kan hon bedra dem!

Själv lär Tove Jansson beundransvärt tålmodigt och egenhändigt ha besvarat sina beundrare.

I hennes sista bok, Meddelande från 1998, som är en samling då både tidigare utgivna och nya noveller, återges en rad autentiska meddelanden. Bland dem en japansk läsares distanslösa önskan om att få komma och sitta vid ”Muminmammans” fötter.

Sånt understryker konstnärens behov av avskildhet.

På Klovharun, Tove Janssons och livspartnern Tuulikki Pietiläs sommarö, har stugan ett fönster i var vägg. Mot norr för att de skulle hinna vänja sig vid det som var på väg ut till dem (Anteckningar från en ö).

Novellisten Tove Jansson får mig att tänka att det är svårt att vara människa och med människa. Ändå ska nyckeln hänga på en krok intill dörren. Annars blir man misstänksam, som farmorn i Sommarboken förklarar för flickan Sophie. Och här har vi ett exempel på att dörren står på glänt till muminvärlden. Också nyckeln till muminhuset ska hänga fullt synlig.

Ulrika Gustafsson

ulrika.gustafsson(at)textochkultur.se

www.textochkultur.se

Böcker nämnda i essän

Bildhuggarens dotter 1968

Sommarboken 1972

Lyssnerskan 1971

Solstaden 1974

Dockskåpet och andra berättelser 1978

Den ärliga bedragaren 1982

Stenåkern 1984

Resa med lätt bagage 1987

Rent spel 1989

Brev från Klara och andra berättelser 1991

Anteckningar från en ö 1996

Meddelande 1998

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".