Kulturminister.
"Och så har det fortsatt, till idag, när en ny kulturminister lite vilset ger sig ut och försöker motivera sin existens. Det borde hon, enligt sina belackare, aldrig ha gjort. Men enligt min mening är det precis vad en kulturminister bör och ska." (Foto: Henrik Montgomery, TT.)

Kulturpolitiken kan visst vara ett verktyg för att utveckla demokratin

Kulturen har självklart egenvärde, kulturpolitikernas uppgift är att värna det"
5:33 min

 Debatten om kulturdebatten fortsätter. Författaren Dan Jönsson tar sin utgångspunkt i bombardemanget av Sveriges nya kulturminister Alice Bah Kuhnke och hennes sätt att beskriva kulturen som ett verktyg:

  "Det stora problemet i dagens kulturpolitik är att de kulturradikala idéerna verkar ha segrat sig till döds, harangerna om kulturens egenvärde behöver aldrig motiveras, kulturpolitikens existentiella grundfrågor aldrig ställas."

 Är det allra värsta som kan hända konsten att den blir ett instrument för någonting? Det verkar så: i debatten efter Alice Bah Kuhnkes på något vis både svävande och stapplande inträde på den kulturpolitiska scenen är det i alla fall det argumentet som mest ihärdigt har upprepats av hennes kritiker – att kulturen minsann inte alls ska vara ett ”verktyg” för vare sig demokrati eller ekologi eller något annat. Kulturen har ett självklart egenvärde, och kulturpolitikernas enda uppgift är att värna det.

 Jag kunde inte sagt det bättre själv. Men samtidigt är det någonting i den här principfastheten som får mig att tänka på det tidiga nittiotalets stora debatt om ”Rambo och Rimbaud”, om ni minns – när en av tidsandan styvkorkad skara nyliberala debattörer gick till storms mot den kulturradikala kulturpolitiska hegemonin genom att hädiskt förneka att det fanns någon principiell kvalitetsskillnad mellan det breda och det smala, det kommersiella och det hallstämplade, all kultur var lika bra, och viktig, som det heter, och därför var det också fel att ekonomiskt subventionera det ena framför det andra.

  Kunde operan inte klara sig på samma villkor som TV4, så var det synd om operan, men ingenting politikerna skulle lägga sig i. För kulturradikalerna, som just då befann sig mitt inne i ett snårigt postmodernt uppror mot just genrer och hierarkier, blev det en besvärande debatt. Gick det att försvara demokratiska värderingar och samtidigt påstå att det visst var skillnad på Rambo och Rimbaud? Svårt, visade det sig. Man fick ta till det där med egenvärdet.

 Nu önskar jag att kulturradikalerna hade tagit tjuren vid hornen och gått till botten med de här knepiga frågorna redan då. Men det behövdes aldrig: nyliberalernas grundskott mot den offentliga kulturpolitiken trängde aldrig riktigt igenom den socialdemokratiska plåten, besvärjelserna om kulturens okränkbara egenvärde lade sig istället som ett dis över en kulturpolitisk verklighet där stödsystemen rent praktiskt fortsatte att se ut ungefär som tidigare, om än med vissa liberala förskjutningar i såväl praktik som retorik.

  Och så har det fortsatt, till idag, när en ny kulturminister lite vilset ger sig ut och försöker motivera sin existens. Det borde hon, enligt sina belackare, aldrig ha gjort.

 Men enligt min mening är det precis vad en kulturminister bör och ska. Det stora problemet i dagens kulturpolitik är att de kulturradikala idéerna verkar ha segrat sig till döds, harangerna om kulturens egenvärde behöver aldrig motiveras, kulturpolitikens existentiella grundfrågor aldrig ställas.

  I själva verket är det förfärande lätt att bli varse tomheten bakom de här flosklerna så fort man börjar peta på dem med de enkla frågorna om varför och på vilket sätt kulturen skulle ha ett egenvärde, eller mer konkret varför det offentliga ska ge sitt stöd till kulturell verksamhet, och hur, och till vilken verksamhet.

 Politik är inte bara som Olof Palme sa, att vilja, det är också att välja. Vill vi ha offentligt stöd till kulturell verksamhet – och det tror jag att de allra flesta vill – måste de här frågorna få svar. Kulturpolitiken måste förklaras, och försvaras.

 Och i själva verket sker det förstås hela tiden. De senaste decennierna har stödet till kulturen motiverats som arbetsmarknadsåtgärder och utbildningssatsningar; kulturen har ansetts gynna företagsetableringar på mindre orter, den har varit till gagn för folkhälsan och vapenexporten, den har främjat tolerans och mångkultur och europeisk integration, och de senaste åren gått i bräschen för entreprenörsandan och tillväxten och Sverigebilden i största allmänhet.

  Bakom rökridåerna om egenvärdet vet varenda kämpande kulturarbetare i hela Sverige att det sannerligen gäller att hålla den politiska tungan rätt i mun när man söker bidrag från de offentliga stödsystemen. Och med varje behandlad ansökan, varje beviljat bidrag, bevisas det hur tunn den där röken egentligen är.

 Tunn, men betydelsefull förstås – eftersom den gör det möjligt att upprätthålla illusionen om ett offentligt kulturliv som sköter sig mer eller mindre självt, utan påverkan av politiska värderingar och prioriteringar. Istället för att med alla medel hålla den illusionen vid liv borde vi, tycker jag, stå upp till kulturpolitikens försvar.

  Vilket i grund och botten är detsamma som att kräva av dess arkitekter att de vågar formulera vad de vill, vart politiken är på väg. Ja: det är skillnad mellan Rimbaud och Rambo, och ja: kulturpolitiken kan visst vara ett verktyg för att utveckla demokratin. Frågan är hur. Om inte annat har vi faktiskt rätt att veta.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".