Dramatiker
Dramatikern Cristina Gottfridsson har starka känslor beträffande idrotten. Hon tycker inte att den tar sitt ansvar för de unga. (Foto: Odd Clausen/SR.)

Idrotten borde vara en öppen famn - i stället sviker man våra ungdomar

"Idrottens förbrödrande inverkan tar sig uttryck i en elistisk människosyn"
13 min

 I en tid som denna borde idrotten vara en öppen famn. Istället lutar man sig  över resultattabeller och prestige-matcher med ryggen mot ungdomar som långsamt äter och sitter ihjäl sig.

 Orden kommer från dramatikern Cristina Gottfridsson, som har stor erfarenhet av idrottens goda och dåliga sidor, först som barn och sedan som mamma. Hon är besviken på att idrottsrörelsen inte tar sitt ansvar och använder sin stora kraft för att lyfta all barn:

 Idrottens förbrödrande inverkan tar sig uttryck i en elistisk människosyn som hänvisar de som sållats bort ur laganda och kollektiv ansträngning till ett på sin höjd individcentrerat styrketräningsprogram på gym.

 I denna essä berättar hon mycket målande om en rörelse som - enligt hennes uppfattning - glömt sin viktigaste uppgift och nu sviker flertalet barn i jakten efter att hitta stjärnorna, de som man hoppas ska dra in nya miljoner.

Jag hatade sport. Jag hatade ljudet av sport.

  Tipsextra med infista soffkuddar där en överviktig styvfarsa tronade med extrakuddar uppallade bakom ryggen så armbågen gick fri när han sträckte sig efter groggen på Zingo och Absolut rent brännvin. Jag hatade den maniska sportnyttvinjetten och fotbollsjublet med sina intill stroke upphetsade kommentatorer. Jag hatade visselpipan och domarens svarta shorts. Jag hatade grönt gräs. Jag hatade kritade linjer.

 Jag hatade ploppet när tennisbollen studsade mot racketen och de prydliga applåderna efter game set och match jag hatade det platta bollträet på brännbollen och jag hatade bommen och jag hatade plinten som var levande och lömskt höjde sig när man var på väg över och då hade jag ändå varit lite inställsam mot hoppsvikten och studsat av precis på perfektpunkten med bra sving i två sekunder, men så tjadonk fast på mitten, så det brände på insidan av låren.

 Och ni ska bara veta hur jag hatade det röda gruset på löparbanan där man skulle ta sig 60 meter på tid och jag hatade att jag aldrig kom under 11,3 sekunder när alla andra gjorde det på 9 eller 7,2. Jag försökte med olika steg. En gång sprang jag nigande för jag tänkte det gav långa steg och då vann jag en konkurrensfördel i klasskamraternas syrebrist av skratt när de såg mig kava fram som Graucho Marx.

 Jag var stark och  smidig för jag älskade hästar och en häst gav mig alibi att slippa ifrån idrotten när han slängde mig i backen så jag stukade foten. Länge kunde jag plocka fram en triumferande hälta och ynkligt flämta ”jag har råkat ut för en ridolycka” när sammanhanget liknade nåt sportsligt. Så fick jag också namnet Ridolyckan av mina fnissande kamrater.

 Det var inget fel på mig. Jag var varken halt, lytt, orörlig eller lat. Men jag ville inte delta.  Hältan var min attityd. Jag valde. Man kan spekulera på nån terapisoffa varför jag valde det, men det är inte det som är poängen utan att jag hade ett val och att jag sa nej till idrottens smörgåsbord under hela min tonårstid. Jag hade kunnat börja med vad jag ville när jag ville.

 Mitt första barn föddes rakt in i ett progressivt barnperspektiv då 80-talet surfade på svallvågorna efter 40-talisternas revolt mot den auktoritära pedagogiken och barnuppfostran. Barnets lust var en fyrbåk i föräldraskapets dimbankar och man orienterade sig efter idéer om stimulans, upptäckarglädje och en så stor tilltro till barnets kompetens och rädsla att störa den med vuxen auktoritet, att det gränsade till kravlöshet.

 Velourföräldrarna befolkade hela skalan från totalockupation av barnets tid med frigörande aktiviteter till att mer eller mindre abdikera från föräldrarollen. Inte för att man inte orkade fostra eller styra sina barn,  men för att man tänkte det var den bästa metoden för att barnen skulle växa upp till fria och medvetna individer. Det finns gott och ont med detta, om vilket man kan orda mycket.

 Men tidens anda spillde på även traditionella fritidsaktiviteter - som idrottsrörelsen. Man lekte. Från baby-sim, mini-tennis och knattefotboll sen upp i ungdomsidrotten - smörgåsbordet var stort och det var bara att hoppa i den skål man tyckte verkade kul, man var välkommen.

 Min egen pojke yrade runt mellan badminton, cirkusskola, friidrott och landade som fjortonåring på en fotbollsplan, utan större begåvning eller ambition, men med lust, en gång i veckan och fick ändå vara med på matchen. Men där nån gång, vid tiden för att mitt andra barn föddes, då började det synas en förskjutning av attityden, från att omfatta begreppet lust till att mer och mer handla om prestation inom idrotten - särskilt lagidrotten.

 Det var inte så att smörgåsbordet krympte. Inte alls. Tvärtom. Så gott som direkt efter förlossningen är man bara ett par klick bort från vilken aktivitet man än önskar för sitt barn som i sin tur bara har att  smacka en sista gång innan det släpper taget runt bröstvårtan och tulta ut på fotbollsplan eller innebandyhallen och träningstulta för fulla muggar.

  Glada tillrop, skumgummibollar i krysset och korv med bröd i pausen.  Först är det okej att inte vara annat än glad och energisk. Men sen, i takt med att man växer, så växer också ordet lovande. Ungefär i samma proportiner. Ju mer man växer, ju mer lovande måste man vara.

 Den ungdom som avslöjar sig som lovande förväntas en hängivenhet som inte står de religiösa sekterna efter. Satsa på skolan?  Är du högpresterande med fotografiskt minne för all text du läser i högstadiet och gymnasiet, så fine. Men tid utanför skolan, till annat än träning finns inte. Inte vänner, inte familj - utöver den som som är chaufför till träning och match -  ingen tid till kultur förutom filmer man laddar ner till telefonen och konsumerar på väg till match eller träningsläger.

  För Lovande ska förvaltas och förvandlas till bra till elit till representera Sverige i den idrottsliga förbrödningens namn och allt annat i ungdomens liv underordnas detta krav. Annars gäller bortstötning.  Några matcher på Bänken är bara ett väntrum innan man aborteras ur laget. Såvitt man inte självmant förlöser sig och kravlar av planen. För att slippa bli bortvald, för att man vill ha bra betyg eller för att man helt enkelt lessnat.

 Men då har man kanske fått ett par år åtminstone.  Lattjat på planen, tjongat med racketen och studsat med bollen innan man foulat färdigt under basketkorgen och joinat sittkulturen  med en packe Red bull.  Men ändå. Man fick ett par år, för att man kunde och ville, eller för att ens föräldrar ville att man skulle, delta från tultidrotten fram till sportaborten. Alltid något, sa hen som fick se Åmål.

 Mitt andra barn hade - av hälsoskäl - inga möjligheter att delta från knattestadiet.  När han hade vuxit till en lång, frisk, sportbesatt och snabb men otränad tonåring fanns det ingen idrottsförening i hela Malmö som ville ta emot honom. Fotboll, handboll, innebandy, volleyboll, hockey, basket. Ingen har grupper för nybörjare eller ungdomar som vill träna en eller två gånger i veckan för skojs skull. Detta är inte Malmö, detta är Sverige.

 För den som inte kan eller vill tulta ut strax efter krypstadiet på en idrottsplan är det kört. För den som kommer på sent i barndomen att lagsport är kul och ska börja välja bland skålarna på smörgåsbordet så är det helt enkelt tomt. En fläckig duk med en skamfilad paroll om satsningar på ungdomsidrotten klottrad på baksidan av en plumpad bingolott är allt som återstår.

 Bredvid har en bukspänd  talangjägare somnat till och undslipper en pysande rap med doft av kontraktskrivarbläck - som om han tog sig en hutt från pennan när den sista 14-åriga djupledslöpartalangen signerat för sin tillväxt i en broilerklubb - och talangjägaren slår upp ögonen och suckar ”Eh-eh-eh- eliiiiitsatsning” innan han knycker sig iväg till en åldersgrupp där smörgåsbordet fortfarande står uppdukat. Dvs ett idrottslekis. Nästa generation talangjägare kommer att lobba på IVF-klinikerna. Sniffa sig höga i provrörsbefruktningar och blanda cocktails med elit-ägg och talangsperma.

 Om jag förr brukade säga ”jag hatar sport” så hatar jag nu att säga ”det var bättre förr”. Man var bara en generation från fattig-Sverige och världskrig när man proppade i sig fläskstekar, panerade kotletter, brun gräddsås och äppelkaka. Torftigheten hade förbytts till en helt unik välfärd.

 Kakrultighet och bukfetma fick sitt stora genombrott bland pöbeln samtidigt som blodproppar, benskörhet och åderförkalkning. Men man visste faktiskt inte vad kombinationen socker, fett, hissar, rulltrappor och allmänt bekväm rörelsefientlighet åstadkommer av den enkla anledningen att man inte varit med om det tidigare.  Det är ursäkten för förr. Men nu. Nu vet man.

 Forskningen skriker ut hur farlig vår mat- och sittkultur är. Vi dör av den. Vi sitter och äter ihjäl oss på skitprodukter fulla med socker och kemikalier. Vi vet att det är så. Vi har kunskaperna.

 Ändå gör vi inte motstånd. Idrottens förbrödrande inverkan tar sig uttryck i en elitistisk människosyn som hänvisar de som sållats bort ur laganda och kollektiv ansträngning till ett på sin höjd individcentrerat styrketräningsprogram på gym. Dit du har tillträde om du fyllt femton. Och har råd. Lust att spela boll? Glöm det. Lust är ett ord man gömde i en mjukboll på idrottslekis innan man pumpade upp den till en hård vinnarskalle.

 Det är ett svek mot dem som inte kunde eller ville träna från tultåldern och nu parkerar sig framför drillborrshysteriska dataspel och umgås med kompisar via skärm. De går ju inte ens på fik och klämmer i sig en kopp kaffe och fet kanelsnäcka - vilket vore rena rama hälsokuren jämfört med koffeinboostade energidrycker när det närmsta man kommer idrott är att LANa med FIFA 5 på Dreamhack i Jönköping. Forskarna viftar med varningsflagg. Omvänd dygnsrytm, fetma, depressioner och koncentrationssvårigheter.

 I en tid som denna borde idrotten vara en öppen famn. Istället lutar man sig  över resultattabeller och prestige-matcher med ryggen mot ungdomar som långsamt äter och sitter ihjäl sig. Budskapet är: Ingen vill ha dig.

  Jag hatar att det var bättre förr.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".