Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Rule Britannia - alltför kärleksfull beskrivning av engelska överklassen

Publicerat torsdag 18 december 2014 kl 13.35
"Bilden av typiskt brittiskt, det är klass och det är roligt, kvickt"
(6:24 min)
Författare.
1 av 2
Johan Hakelius - anglofil klädd i tweed.
Jul.
2 av 2
Julfirande på Downton Abbey - populära engelsmän både i över- och underklassen.

 Det viktorianska klassamhället är en storsäljande produkt som år efter år genererar populära teve-serier, kostymfilmer och böcker. I sin bok "Rule Britannia" försöker svenske författaren Johan Hakelius surfa på den vågen. Pernilla Ståhl har läst boken: 

"Det är som om författaren suttit still i en länsstol på ett brittiskt gods, och sedan sammanställt anekdoter. Hakelius vill så förtvivlat gärna vara en av de excentriska britter han beskriver. Författaren har en spänstig penna, och jag tillhör dem som tycker det är roligt och befriande att det finns välklädda män i tweed med konservativa ideer också i Sverige. Men kopian är sällan riktigt lika rolig som originalet."

 Pernilla Ståhl tycker att den bild av engelsk överklass som tecknas i boken är aningen romantiserad.

 För några år sedan lyckades jag komma genom nålsögat och blev inbjuden på lunch på den traditionstyngda Bengal Club i Calcutta. Klubben grundades år 1827 i det som då var det brittiska Indiens huvudstad. Klubben ligger inte långt från det gigantiska Victoria Memorial, ett skrytbygge i vit marmor till minne av Drottning Victoria, som vicekungen över Indien Lord Curzon, lät uppföra.

 Jag befann mig alltså på klassisk imperial mark, i ett hus som vårdar sin koloniala historia. Vi tog några stadiga drinkar före maten, plötsligt prasslade det till under min sammetsfåtölj. En råtta tittade fram, och sprang sedan snabbt över parkettgolvet. Det var bara att hålla masken, jag var ju ändå på Bengal Club. I den överdådiga matsalen satt några bleka, liksom dammiga personer, drack whiskey och åt överkokta grönsaker och blaskig skinka.

 Det var som en parodi på övervintrade viktorianer utlokaliserade i ett Imperium på dekis.

 Här på klubben tillbringade Lord Curzon, vicekungen, en hel del tid. Lord Curzon är en i raden av imperiebyggande britter som Johan Hakelius berättar om i den lagom till julklappsinköpen nyutkomna 400 sidor långa boken Rule, Britannia. Hakelius beskriver själv sin bok som en kuriosabod, och det är en helt riktig beskrivning.

 Det är som om författaren suttit still i en länsstol på ett brittiskt gods, och sedan sammanställt anekdoter. Hakelius vill så förtvivlat gärna vara en av de excentriska britter han beskriver. Författaren har en spänstig penna, och jag tillhör dem som tycker det är roligt och befriande att det finns välklädda män i tweed med konservativa ideer också i Sverige. Men kopian är sällan riktigt lika rolig som originalet.

 Det är bara att konstatera att det viktorianska klassamhället är en storsäljande produkt som år efter år genererar populära teve-serier, kostymfilmer och böcker. Omslaget till Hakelius bok, som för övrigt lanseras som den perfekta julklappen för en anglofil,  föreställer en piprökande labrador klädd i rökrock, som ser ut som en äldre brittisk gentleman. Sinnebilden av det vi uppfattar som typiskt brittiskt, det är klass och det är roligt, kvickt.

 Vad är det då som är så fascinerande? Ja, givetvis är det alltid roligt att läsa om originella personer, som dessutom har humor. Själv har jag haft en period då jag var liksom besatt av de brittiska systrarna Mitfords excentriska liv, helt galet. Eller estetiken: de välstrukna tidningarna, rävjaktens röda jackor, de vita tenniskläderna mot smaragdgröna gräsmattor och ett slott i bakgrunden.

 Eller är det kanske mest den brittiska överklassens medfödda självförtroende som appellerar? Tänk att få tillhöra en klass där alla dörrar är öppna; att vara rik och liksom stå över lagen, och kunna kasta sig ut på äventyr i exotiska länder, festa vilt, bryta normer.  Som Happy Valley -gänget: välklädda brittiska aristokrater som på 1920-talet stack till Kenya och hängav sig åt hedonism.

 Sex, droger och kolonialism. Som äventyrerskan Gertrude Bell, som givetvis också finns med i Hakelius digra personregister, som utanför Storbritannien kunde bryta sig ur den stålkorsett av konventioner och krav som kringgav kvinnor. Hon kunde resa, upptäcka, slippa rida damsadel, vara ett subjekt.

 Robert Alrich har i boken Colonialism and Homosexuality, som kom för några år sedan, skrivit djuplodande om kolonierna som en plats där det var tillåtet att bryta normer, konventioner och lagar som gällde i moderlandet. Och där London såg mellan fingrarna med att den strikta viktorianska moralen inte upphölls.

 Det Alrich gör – sätter i ett sammanhang, problematiserar det brittiska välde som ytterst byggde på rasism, våld och girighet – det gör inte Hakelius i boken Rule Britannia. 

 Jag tror på inget sätt att Hakelius förnekar kolonialismens svarta historia, han tycks bara inte så intresserad och vill kanske mest provocera med att inte vara politiskt korrekt. Jag blir inte provocerad, men ibland lite uttråkad av att det ofta är så refererande.

 Hakelius beskrivning av utvecklingen av staden Bath är ett undantag, liksom när han drar en lans för toryanarkismen, en slags rörelse som misstror politiken, och som han själv tycks vilja tillhöra. Här blir det plötsligt lite mer livfullt.

 Enligt Hakelius kallade sig författaren George Orwell för toryanarkist , i alla fall fram till 1930-talet. Och Hakelius återkommer flera gånger till Orwell och hans dystopiska skildringar av totalitära system. Men hur, undrar jag, kan man i en bok som handlar om  personer i det brittiska imperiet nämna Orwell utan att ta upp en av hans mest lysande böcker, utöver 1984 och Djurfarmen, nämligen Dagar i Burma.

 Här gör Orwell utifrån sina egna erfarenheter som kolonial tjänsteman upp med det koloniala förtrycket. Dagar i Burma är en svidande vidräkning med britternas tid i Burma. Britterna beskrivs som svinaktiga, småaktiga rasister. Rätt lika dagens järnrörspolitiker. Och långt ifrån den romantiserade bild som ofta förekommer, bland annat i boken med titeln Rule Britannia.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".